Så bra var svenskarna i schweiziska ligan

Undrar du hur det gick för svenskarna som var i Schweiz den gångna säsongen? Så här ser jag på deras insatser under 2008/09!

”Offensiven vinner matcher – defensiven vinner mästerskap.” Det var Wilers motto. I finalserien hade Olle Thorsell (fortfarande snabbast i ligan) och Mattias Wallgren (som behövde ett halvår för att vänja sig vid Wilers man-man-spel) stor del i att Tigers offensiva maskineri hackade. Thorsell i ett man-man-spel är ett vinnande recept. Och Wallgren blev ”bad boy” när ha krossade Olli Oilinki och Christoffer Pergelius (som fick åka till sjukhuset för att han spottade blod). Både Thorsell och Wallgren hade stor del i Wilers titel.

Christoffer Pergelius blev Tigers trogen ända till slutet av sin karriär. Han var i Schweiz så länge att man glömde bort honom när man räknade lagens utländska spelare. Han var även under sin sista säsong en hårt jobbande forward. Viktig för andra- eller tredjekedjan men aldrig en stjärna.

I Köniz var Daniel Calebsson poängmässigt i skuggan av Emanuel Antener. Caleb slet som ett lejon, som alltid, men han kunde inte hindra att Köniz var sämre än Tigers den här säsongen. Nästa säsong kommer han ha en tyngre krav på då rutinerade Daniel Bill, Martin Ott och Samuel Dunkel slutar och Emanuel Antener går till AIK.

Johan Anderson visade, under sin andra säsong i Schweiz, äntligen sitt rätta jag. Han var mycket bättre i serien mot året innan och gjorde 56 poäng. Men i slutspelet spädde han på ryktet av att bli osynlig när det verkligen gäller. Alligator hade behövt hans mål för att ha haft en chans mot Wiler i semi.

Tony Eriksson fick en bra start och utropades som en av de bästa tvåvägsspelarna i ligan. Men försvann sedan och slutade säsongen på bänken. Vid jul lånade Alligator Malans även Daniel Papi från NBL-klubben Kloten-Bülach där han öst in mål. Men han gjorde inga större avtryck i NLA och kommer antagligen inte saknas nästa säsong.

I Chur hade man Rickard Jacobsen, som såg ut lite som David Blomberg, men aldrig visade de måltjuvs-egenskaperna.

Även Grasshopper Club Zûrich hade en svensk, även om han var okänd för många. Alfred Daniels, en student, gjorde inget större intryck. Tränarna hyllade honom för sin attityd men han var inte av den klass som man räknar med från en utlänning. Alex Bodén lär bli en helt annan historia nästa säsong.

Grünenmatt hade en usel säsong och sparkade Patrik Bäck under säsongen. Det blev heller inga nya kontrakt till Kalle Berglund och Henrik Söderkvist som vänt hemåt. Berglund visade sina kvalitéer (44 poäng) men ser inte ut att vara en spelare som kan leda ett lag i problem. Henrik Söderkvist, en modig arbetande forward, gjorde sitt jobb men är snart glömd. Staffan Eriksson gjorde en kort karriär i Grünenmatt. Han kom efter jul, gjorde tre mål i sin första match och lämnade efter ett par matcher.

Överlag kan man säga att de utländska spelarna fortfarande tar stor plats i ligan. Men det är också glädjande att se inhemska spelare Emanuel Antener och Simon Stucki ta stor plats och vara högt uppe i skytteligan.