Vart är herrallsvenskan egentligen på väg?

Magnus Fredriksson om nästa års allsvenska – där RIG Umeå är nära att ta en plats: ”Vad signalerar det när ett utbildningsprojekt kan kvala sig upp till näst högsta serien?”

Det är något märkligt över känslan just nu. Slutkvalet till herrallsvenskan 2025/26 är i full gång – en serie som av många nu kallas ”superallsvenskan”. Men mitt i all dramatik, slit och glädje ser vi något som borde få fler att stanna upp och fundera. För vad betyder det egentligen att ett riksinnebandygymnasium nu håller på att spela sig upp till Sveriges näst högsta serie?

Allsvenskan på herrsidan har förändrats kraftigt. Från att ha varit en uppdelad serie i norr och söder är den nu en rak rikstäckande serie med stor spridning av lag från stora delar av Sverige. Samtidigt förblir SSL mer koncentrerad än någonsin – nästa säsong saknas både skånska inslag och representation norr om Dalarna. Falun blir vår nordligaste SSL-stad. Det säger något. Inte bara om elitens geografi, utan också om vilka krafter som faktiskt styr utvecklingen.

Är det rättvist? Är det ens seriöst?

I kvalet till den nya allsvenskan slåss nu sex lag om fem platser – ja, du läste rätt. Fem av sex lag kommer att ta klivet upp. Ett kval som egentligen inte längre är ett kval, utan snarare en administrativ dragkamp med sportslig jippo-stämpel på sig. Med FC Helsingborgs degradering från SSL direkt till division 1 (på grund av bristande ekonomi och organisation), har det plötsligt blivit platser att fylla. Och i stället för att avgöra de två sista platserna till allsvenskan på ett rakt och tydligt sätt – där de tre kvalförlorarna gör upp sinsemellan – låter man två av tre förlorare få chansen att ändå gå upp i allsvenskan 2025/26 genom sifferlek.

Är det rättvist? Är det ens seriöst? Jag lutar åt nej.

Det känns snarare som ett system som uppmuntrar till ”sportslig kullerbytta”. Ett kvalsystem där det faktiskt är möjligt att förlora ett avgörande kval – och ändå vinna. Ett där logik och transparens får stå tillbaka för nödlösningar. Återigen visar det på ett föråldrat regelverk för hur upp- och nedflyttningar ska gå till om lag drar sig ur, går i konkurs eller försvinner.

Vad säger det om seriernas status?

Och så har vi RIG Umeå – det där eviga diskussionsämnet. Riksinnebandygymnasiet i Umeå har ett ben i allsvenskan efter seger i första kvalfinalen. Ett lag som snittat 68 åskådare på sina hemmamatcher. Ett lag som lockade 80 personer till sin kvalmatch mot Västerås i helgen – vågar någon fråga hur många av dessa 80 som faktiskt betalade entré?

Ett gymnasielag.

Motståndarna? Västerås IB, IBK Luleå, Vattjoms IK – föreningar som slitit år efter år för att bygga organisation, ekonomi, publikintresse och identitet. Lilla Vattjoms IK från Matfors, med Sundsvall som närmaste större stad, föll mot RIG i kvalrunda ett och IBK Luleå i kvalrunda två. Vad hade det inte betytt för innebandyn i norra Sverige om någon av dem fått spela i allsvenskan? Luleå lockade trots allt ungefär 500 personer till sin kvalmatch mot RIG.

RIG stoppar i praktiken varje säsong ett lag från norra Sverige från att nå SM-slutspelet på juniorsidan – eller, som den här säsongen, ett lag från att nå allsvenskan.

Vetlanda IBF, Lindås IBK, Järfälla Bele IBF, IBF Örebro och Västerås IBF – det är de fem innebandyföreningarna i det allsvenska kvalet som nu, tillsammans med RIG, gör upp om fem allsvenska platser till säsongen 2025/26.

Men vad signalerar det egentligen när ett utbildningsprojekt kan kvala sig upp till näst högsta serien i svensk innebandy? En serie som i framtiden ska fungera som en språngbräda till SSL – inte bara sportsligt, utan också kommersiellt. Vad säger det om seriernas status, klubbarnas slit och den produkt vi faktiskt försöker paketera och sälja?

RIG:s närvaro är samtidigt ett slags symptom. Ett bevis på att det i dag går att nå toppen genom skicklighet med klubba – men utan att ha en stark förening i ryggen med fin ungdomsverksamhet och många ledare med stark organisation. Och det borde stämma till eftertanke. Vad händer om RIG tar sig till SSL-kval nästa år? Vad händer om de vinner? Vem säger nej då – och på vilka grunder?

Nu vet jag att Svenska Innebandyförbundet har beslutat att RIG inte får spela i SSL. Men ska vi verkligen ha ett lag i herrallsvenskan som inte tävlar om att kunna gå upp – ett lag som mer eller mindre bara tävlar om att inte åka ur?

Svensk innebandy förtjänar bättre

Jag har inget emot spelarna eller ledarna i RIG. Tvärtom. Deras talang, deras hunger, deras vilja – allt det är beundransvärt. Men frågan är större än så. Det handlar om strukturen. Om signalvärdet. Och om framtiden.

När vi bygger om seriepyramiden för att skapa tydligare karriärvägar, en starkare produkt och en mer hållbar elit – då kan vi inte samtidigt ge ett statligt utbildningsprojekt frikort att konkurrera på helt andra villkor. Då blir det dubbla budskap.

Jag har inte grävt jättedjupt i det aktuella upplägget för RIG, men det är uppenbart att de tävlar under andra förutsättningar än alla andra lag. De har heltidsanställda ledare. De tränar på dagtid. De får bidrag som täcker anmälningsavgifter, transportkostnader och mycket annat.

RIG-laget fungerar som ett innebandyproffslag i praktiken – men konkurrerar i ett förbundsseriesystem där övriga lag tränar kvällstid och bygger sin verksamhet på ideella insatser och lokalt engagemang och där ledare och spelare också behöver ha en sysselsättning vid sidan av sin innebandykarriär. Någon betalar deras bussresor. Någon täcker deras kostnader. Är det kommunen? Är det Svenska Innebandyförbundet? Hur fungerar det med elitlicensen? Många frågor – eller hur?

Svensk innebandy förtjänar bättre. Klubbarna förtjänar bättre. Och spelarna!

Är det inte dags att vi börjar prata öppet om det här?