Nya Champions Cup – ”Nästan världsrekord i dumhet”

Innebandymagazinets Christian Svensson synar nya Champions Cup efter premiärhelgen – och hittar en förändring som är svårare än alla andra att begripa.

Champions Cup ska vara innebandyns Champions League. Det finaste som finns på klubblagsnivå. Här ska mästarna från världens bästa innebandynationer mötas och till slut ska vi kunna peka på ett lag och säga: Där har vi världens bästa klubblag. Det är åtminstone tanken.

När Kalmarsund i helgen gjorde sin historiska debut i turneringen borde det därför ha känts stort. Högtidligt. Lite gåshud. Ett ögonblick som både spelare, ledare och supportrar väntat på. Istället fick jag känslan av att titta på en träningsmatch för juniorer i mitten av augusti.

Och ju mer jag tänkt på Champions Cup efter helgen, desto mer landar jag i samma sak: beslutet att börja spela 3×15 minuter är fullständigt obegripligt. IFF hade ett problem att lösa. Klubbarna var missnöjda med de ekonomiska förutsättningarna och de svenska lagen var nära att bojkotta hela turneringen. Någonting behövde göras.

Men hur lösningen på ekonomiska problem och missnöje blev att plocka bort 15 minuter innebandy och exkludera sex spelare från lagen har jag fortfarande svårt att förstå. Det är lite som att en restaurang upptäcker att gästerna tycker att maten är för dyr och löser problemet genom att servera mindre portioner. Notan kanske förändras lite. Men produkten blir knappast bättre. För det är precis det som hänt med Champions Cup. IFF har försökt lösa ett problem genom att försämra själva produkten man vill att människor ska bry sig om.

En vanlig innebandymatch spelas över 60 minuter. Champions Cup ska vara större, mäktigare och mer prestigefylld än en vanlig seriematch – men när världens bästa klubblag ska göra upp spelar de plötsligt bara 45. Det går inte ihop.

Och det allra märkligaste: Perioderna har kortats till 15 minuter. Pauserna är fortfarande 15 minuter. Läs det igen. I Champions Cup är alltså pausen lika lång som perioden. Under en match får publiken se 45 minuter innebandy och vänta i 30 minuter på att innebandyn ska börja igen. Av de 75 minuter som består av faktisk matchtid och periodpauser ägnas 40 procent åt paus. Nästan halva tillställningen består alltså av att vänta på att innebandyn ska börja igen. Det är nästan världsrekord i dumhet.

Jag tror ju inte att IFF valde att införa 3×15 för att klubbarna skulle spara ett par tusenlappar på att en tredjedel av laget får stanna hemma. Det handlar snarare om att man undan för undan vill styra den internationella innebandyn mot 3×15 och mindre trupper för att stärka möjligheterna att en dag ta plats i OS. Men ska man absolut spela 3×15 för att skapa en snabbare, jämnare och attraktivare produkt måste man åtminstone tänka hela vägen. Då kan man inte plocka bort 25 procent av speltiden och samtidigt låta pauserna vara orörda. Jag tror inte heller att särskilt många spelare eller ledare jublar över att betala vad det kostar att delta i Champions Cup för att sedan tillbringa en nästan lika stor del av tillställningen med att vänta på att få spela som att faktiskt spela.

Men för mig är problemet större än så. 3×15 förändrar matcherna. När 15 minuter försvinner blir varje mål större, varje misstag dyrare och tiden att reparera ett underläge betydligt kortare. Gabriel Kohonen beskrev efter sin match i helgen hur lagen blir försiktigare eftersom ingen vill bjuda på en kontring. Han menade att sporten tagit hundra steg bakåt istället för ett framåt.

Kohonen själv gav dessutom ett närmast övertydligt exempel på det. Vid ett tillfälle höll han bollen i över en minut, nästan stillastående på egen planhalva, utan någon större ambition att gå till anfall. Sedan drog han iväg ett skott från 30 meter och gjorde mål med en sekund kvar av perioden. Om lagen dessutom börjar spela bort över en minut i varje periodslut blir ju den redan kapade effektiva speltiden ännu kortare. Då har vi inte bara tagit bort 15 minuter innebandy på pappret – vi har skapat ett format som uppmuntrar lagen att spela bort ännu fler.

Tittar man på Falun och Nokian KrP var det stundtals mer som att se en handbollsmatch än en innebandymatch. När Falun hade bollen backade Nokian hem och när Nokian hade bollen backade Falun hem. All form av underhållning försvann och det var stundtals som att titta på en direktsänd schackmatch där lagen gjorde varsitt drag varannan minut. Det kanske är taktiskt smart i 3×15. Men om det är den typen av innebandy det nya formatet premierar har vi ett betydligt större problem än hur många minuter som står på matchklockan.

Det finns faktiskt en sak jag gillar med 3×15 och de mindre trupperna. Det jämnar ut styrkeförhållandena mellan länderna. De svenska topplagen har en bredd som de övriga lagen sällan kan matcha hela vägen ner i en tredjefemma. När alla tvingas skala bort några spelare försvinner en del av de svenska lagens kanske största fördel. Det syntes också på resultaten under helgen där tre av fyra matcher slutade med uddamålssegrar. Undantaget var Kalmarsunds 12–0 mot Koovee – men där pratar vi samtidigt om ett lag som slutade åtta i den finska ligan och egentligen aldrig borde ha varit med i turneringen från första början.

Jämnare matcher är självklart positivt. Frågan är bara om vägen dit verkligen ska vara att göra de bästa lagen sämre rustade. Jag hade hellre sett att resten av världen kom närmare Sverige än att Sverige tvingades lämna en del av sitt försprång hemma.

Jag är absolut inte emot förändringar. Tvärtom behöver Champions Cup förändras. Turneringen har problem med ekonomi, publikintresse, status och paketering som måste lösas om den på riktigt ska bli den internationella höjdpunkt den har potential att vara.

Testa nya saker. Tänk större. Tänk annorlunda. Men börja inte med att ta bort innebandyn. För det är trots allt den människor ska komma dit för att se. IFF måste därför göra en av två saker inför nästa Champions Cup. Antingen erkänner man att 3×15 inte blev bra och går tillbaka till 3×20. Eller så tänker man om från grunden och hittar ett nytt format där kortare matcher faktiskt fyller en funktion i en helt ny produkt. Men framför allt: involvera klubbarna och spelarna i processen. Det är trots allt de som ska förvandla besluten till verklighet. Man kan inte sitta vid ett skrivbord och bestämma hur sporten ska spelas utan att lyssna på dem som faktiskt ska spela den.

Personligen tycker jag att dagens upplägg med dubbelmöten ligger ett par år före verkligheten. Vi har helt enkelt inte intresset och ekonomin ännu för att finansiera dubbelmöten runt om i Europa och samtidigt skapa den inramning som Champions Cup förtjänar. Jag hade hellre samlat allt under en helg i samma arena och byggt ett riktigt evenemang kring världens bästa klubblag. Flera matcher, mycket publik, internationell känsla och någonting som faktiskt känns exklusivt. Och vet ni vad? Om lagen ska spela flera matcher under samma helg kanske till och med 3×15 skulle kunna fylla en funktion. Då hade den kortare speltiden åtminstone varit lösningen på ett faktiskt problem istället för ett problem i sig.

Sedan hade jag gärna sett en väg in i Champions Cup även för klubbar från andra länder. En eller två kvalplatser hade kunnat öppna dörren för innebandyns egen Åshöjden-saga. För jag tycker att det är farligt att stänga ute utvecklingsländer från den finaste internationella klubblagsscenen när det är just där sporten behöver växa. Självklart är det ett svårt pussel att lägga om man samtidigt vill behålla exklusiviteten och statusen. Men efter årets upplaga blir det argumentet ganska svårt att använda. När Koovee, åtta i finska ligan förra säsongen, kan få en plats borde det rimligtvis finnas utrymme för åtminstone en klubb från resten av innebandyvärlden att få chansen att spela sig dit.

För någonstans är det just där IFF har börjat i fel ände. Vill man göra Champions Cup större kan lösningen inte vara färre spelare, mindre speltid och mer väntan. Gör istället turneringen större där den behöver bli större: fler länder som kan drömma om den, bättre inramning, högre status och ett evenemang som människor faktiskt vill resa till för att uppleva. Och gör den mindre där den behöver bli mindre: färre kostsamma resor och mindre dödtid.

För Champions Cup ska fortfarande svara på en väldigt enkel fråga: Vilket är världens bästa klubblag? Då borde vi åtminstone låta dem spela innebandy tillräckligt länge för att hinna ta reda på det.