Vinnare vågar välja – också när valet kostar

Magnus Fredriksson är nominerad till en plats i Svenska Innebandyförbundets styrelse inför årsmötet i juni 2025. I den här krönikan delar han sina tankar om vad som krävs för att tacka ja – om rollen innebär rätt förutsättningar att göra verklig skillnad för svensk och internationell innebandy.

Det är lätt att tro att det finaste man kan få i en idrottsrörelse är en titel. Ett uppdrag. Ett förtroende från en valberedning, en styrelse, en organisation eller ett förbund. Men makt är inte alltid målet. Och ibland är det man redan har både större och mer betydelsefullt.

Jag har i nästan tre decennier haft en röst som burit – en möjlighet att skriva, tala och påverka svensk och internationell innebandy, varje dag.
Som krönikör, programledare och redaktör i det som blivit sportens mest inflytelserika plattform har jag haft friheten att lyfta det jag tycker är viktigt, ställa frågor som andra undvikit och hålla upp spegeln mot både nutid och framtid.

Det är ett privilegium – men också ett ansvar.

Jag har varit där: i hallarna, på golvet, i bilar på väg till cuper, i samtal med världsstjärnor och eldsjälar. Jag har dömt matcher, spelat, grundat föreningar, suttit som ordförande, lett lag och följt varje SM-final och VM-turnering under 30 års tid.
Men framför allt: jag har lyssnat – på spelare, ledare, föräldrar, fans och beslutsfattare. Och jag vet att orden spelar roll.

Därför är det inte självklart att tacka ja när valberedningen ringer. Att byta roll. Att byta röst. Att gå från oberoende till förtroendevald.
Det är inte bara en fråga om lust – det är en fråga om genomslag. För vad händer med trovärdigheten när man kliver in i styrelserummet?
Vem bär vidare den roll jag haft? Kommer jag att kunna påverka mer – eller mindre?

Och under de senaste åren har allt fler börjat säga det högt:
”Magnus, du borde vara med och leda innebandyn på högsta förbundsnivå för att göra skillnad. Du har både erfarenheten och modet att ta sporten framåt.”

Till en början kändes det smickrande. Men nu är det något mer – en uppmaning jag inte längre kan blunda för.
Att vara nominerad för ett uppdrag i Svenska Innebandyförbundets styrelse och tacka ja till en plats kan vara mycket intressant – med rätt förutsättningar. Och då känns det enda naturliga att det är ordförande, och inget annat, som är aktuellt.

Det är tankar jag burit med mig sedan årsskiftet och samtalen som inleddes i februari och mars. För det här handlar inte om att söka makt.
Det handlar om att väga det man redan har – och våga släppa taget om det, för något som kanske är ännu viktigare.

Innebandyn står inför avgörande utmaningar framöver.
Jag vill att barn ska se innebandy på tv eller i sociala medier och säga: ”Där vill jag vara.”
Jag vill se klubbar växa, att fler börjar spela, att innebandyn prioriteras i fördelningen av halltider och en förbundsledning som speglar både erfarenhet, passion och mod.

Landslagens status måste stärkas. SSL som produkt kräver ett omtag – framför allt kommersiellt, och allt det där runt omkring.
Och klubbarna behöver känna att förbundet finns där – inte bara som regelverk, utan som motor och möjliggörare.

Jag tror att svensk innebandy kan mer. Jag vet att vi är många som vill mer.
Och jag är beredd att ta ansvar – om rörelsen vill.

Det här är ingen revolt. Inget uppbrott. Ingen bitterhet.
Det är en förhoppning om att kunna bidra – i en ny roll.

Men jag gör det med respekt för processen.
Jag vet att det är ni – klubbarna och förbundet – som bestämmer. Och jag accepterar fullt ut om svaret blir nej.
Då arbetar jag vidare från den plattform jag redan har – med samma kärlek till sporten som alltid.

Men jag vill att ni vet:
Jag är redo, om möjligheten ges.