Krönika: När kvalet skulle brinna – kom byråkratin med brandsläckaren

Innebandymagazinets Christian Svensson med en krönika om att bli brutalt rånad på innebandyns julafton.

Vi är där nu. Slutet av mars, början av april – den mest underbara tiden på året för en innebandyälskare. Det här är vår julafton. Det är nu som hjärtan rusar, naglar biter, drömmar lever – och brister. Det är nu det ska avgöras. Vilka lag som går hela vägen. Vilka som kraschar. Vinnare. Förlorare.

Men i år har vi inte fått allt det där. Vi har fått lite av dramatiken, lite av känslorna – men inte det vi sett allra mest fram emot. För det bästa med innebandyn den här tiden på året, det som brukar få hjärtat att slå lite snabbare, har tagits ifrån oss. Vi har blivit brutalt rånade på en av sportens största höjdpunkter – kvalet till Svenska Superligan.

Vi väntade oss fyrverkerier, men fick ett tomtebloss i motvind. Det som skulle bli en av innebandyns största stunder reducerades till en blek skugga av vad det kunde ha varit.

På herrsidan dog festen innan den ens hann börja. När Thorengruppen meddelade att man inte skulle anmäla något lag till nästa säsongs SSL, uppstod en vakant plats. Enligt det nuvarande regelverket går den platsen automatiskt till den bästa kvalförloraren.

Resultatet? Tre lag går upp i SSL – inte två som planerat. Den tredje platsen delas ut efter ren regelteknik.

Och det blev startskottet för en dominoeffekt som slog ut hela kvalets klimax. Den allsvenska finalen mellan ettan och tvåan ställdes in. Kvalfinalen likaså. Två serier i bäst av fem – borta.

Istället gick Hovslätt och Visby direkt upp i SSL. Kvar att spela blev bara kvartsfinaler och semifinaler mellan lag 3 till 6 i tabellen – där nu Karlstad och Strängnäs gör upp om den sista platsen.

Snacka om Titanic-premiär för det nya kvalsystemet. Fulla av förväntningar klev vi ombord, redo för ett episkt kvaldrama – och sen small det rakt in i ett isberg av byråkrati och regelparagrafer.

Och just när man trodde att vi hade nått botten – då knackar damernas SSL-kval på dörren. Och visst, där har vi ännu ett sjunkande skepp. Falun drar sig ur. Samma visa. En ny vakant plats. Och ännu ett kval där förlorare kan bli vinnare. Inte på grund av prestation – utan på grund av… matematik?

I år kommer den ”bästa förloraren” få kliva in i SSL. Det betyder att laget som vinner flest matcher i den andra kvalrundan, trots att de förlorar sin final, går upp. Låter det rättvist? Knappast. Låter det logiskt? Möjligen. Låter det moraliskt? Inte ens nära.

Det värsta? Systemet bjuder in till taktik som hör hemma på korrupta kasinon, inte i svensk elitinnebandy.

Låt mig förklara.

Storvreta och Växjö möts i den ena kvalfinalen, Partille och Alunda i den andra – båda spelas i bäst av fem. De två första matcherna avgörs samma dag, men den tredje? Där hittar vi nyckeln till kvalets moraliska kollaps.

Växjö–Storvreta spelar match 3 dagen innan Partille–Alunda. Om båda serierna står 2–0 efter två matcher och Storvreta eller Växjö avgör med 3–0 på lördagen, öppnas dörren för ett av kvalets mest absurda scenarier.

Då vet Partille och Alunda att det räcker att ett av lagen bara vinner en enda match – så är båda klara för SSL. Det behöver inte ens bli en kamp. Inga fulla fem matcher. Inga nerver. Inget avgörande. Bara en intern överenskommelse bort från att båda går vidare.

Det som skulle vara kulmen på kvaldramat förvandlas till ett kalkylerat skuggspel. Matcher utan mening, spel utan glöd – där moralen får kliva åt sidan för möjligheten att ”förlora sig fram” till högsta serien.

Vi pratar alltså om en situation där förlora kan vara vägen till seger. Där det lönar sig att lägga sig. Där match 4 och 5 bara blir kostsamma uppvisningar utan betydelse. Ett sportsligt vakuum.

Det här är inget långsökt scenario som kräver att tio domino-brickor faller exakt rätt. Tvärtom. Att båda finalerna står 2–0 efter två matcher är inte bara möjligt – det är fullt rimligt. Och när det händer, står vi plötsligt mitt i ett kvalsystem där sportslig rättvisa byts ut mot regelteknisk anarki.

Det är här moralens eldprov börjar – och den här gången är det inte spelarna som tänder gnistan. Det är regelverket som kastar in tändvätskan.

Det enda vettiga vore att match 3 i båda kvalfinalerna spelas samma dag, samma tid. Annars bjuder man in till manipulation. Till grått mjöl i påsen – och till ett kval där spelets förutsättningar riskerar att kännas mer osäkra än rättvisa.

Att det blivit så här är inte bara olyckligt – det är problematiskt. Regelverket kring vakanser har inte hängt med i utvecklingen. Det behöver ses över och anpassas till verkligheten vi lever i – med pandemier, krig, inflationer ekonomiska utmaningar och snabba förändringar. Det behövs en flexibel lösning, en Force Majeure-klausul för kvalet. För det här är vår högtid. Vår julafton. Och just nu står vi och stirrar på en barrlös plastgran där klapparna är borta.