Krönika: Låt tränare vara tränare

Fredriksson: ”Det är dags att säga det högt”

Det är sommar i Sverige. Planerna är stängda, hallarna tystnar och schemat för några veckor framåt
innehåller varken matchkrockar, resor till seriesammandrag eller sena onsdagskvällar i en låst
sporthall där endast ventilationen håller dig sällskap.

Men frågan är om tystnaden verkligen är avkopplande, när du i bakhuvudet vet att nästa säsong
redan börjat. I tanken. På datorn. I planeringen. Och ibland – i konflikterna.

För det är ingen semester att vara ideell innebandytränare i Sverige idag. Det är ett uppdrag som
kräver närvaro, kontinuitet, kunskap, förtroende och kommunikation. Men också något mer sällsynt:
respekt för vad rollen faktiskt innebär.

Det är dags att låta tränare vara tränare.

En tränare ska träna – inte trolla med tiden

Juli 2025. Vi pratar ofta om att barn och ungdomar behöver trygga vuxna förebilder inom idrotten.
Men hur trygga är egentligen förutsättningarna för de vuxna som står där varje vecka med bollpåsen,
konerna, övningsblocket – och som i sista minuten får övertala en spelares bror att ställa upp som
målvakt på träningen, med löfte om skjuts hem efteråt?

Alltför många tränare drunknar i uppgifter som egentligen borde ligga på någon annan.
Kommunikation med spelare och vårdnadshavare. Uppdatering av sociala medier och hemsidor.
Matchställ som inte räcker. Anmälningsappar. Fikaansvar. Skjutsar till bortamatcher. Halltider som
plötsligt försvinner. Lagledarroll. Och det kanske värsta av allt: att hela tiden behöva förklara varför
du inte kan vara flexibel – för att det ju ”bara är innebandy”.

Men det är inte ”bara innebandy”. Det är 3–5 fasta tider varje vecka. Plus matcher. Plus
förberedelser. Plus det liv du har utanför.

Och ändå – det är bland det roligaste som finns.

Att vara innebandytränare är något som många med glädje lägger 15 timmar i veckan på – eller mer.
Träningar. Taktik. Samtal. Utveckling. För det ger så mycket tillbaka. För laget. För spelarna. För
gemenskapen. Det är något alldeles särskilt med att få följa en grupp individer växa, hitta sitt spel och
sina roller – och veta att du varit en del av det.

Men ska vi kunna behålla den passionen, måste vi också skydda den.

Lärdomar från lärarens värld

Jag läste nyligen en text i Skolvärlden med rubriken ”Att låta lärare vara lärare”. Den handlade om
hur många lärare tvingas lägga för mycket tid på arbetsuppgifter som inte har med deras
huvuduppdrag att göra – att undervisa.

Det var som att läsa om innebandytränare.

För när innebandytränares fokus splittras, när vi inte ger dem rätt stöd och när vi fyller deras schema
med administration och förväntningar de aldrig bett om – då förlorar vi till slut det viktigaste:
engagemanget. Närvaron. Glädjen.

Och när tränaren stannar hemma – då stannar också utvecklingen av vår sport.

Sommarlås och vinterkrav

Att innebandyns sporthallar är låsta under sommarlovet är både klokt och nödvändigt. Tränare
behöver vila. Behöver andas. Hämta kraft. Få vara något annat än alltid tillgängliga.

Men i samma stund som augusti kliver in öppnas hallarna – och förväntningarna. Från spelare, som
undrar varför de inte spelar powerplay. Från föräldrar, som har synpunkter på laguttagningar. Från
klubbar, som vill se resultat. Och mitt i allt – tränaren, som förväntas ha svar, gå på utbildningar, ha
struktur och aldrig missa en match.

Det är ett stort uppdrag. Ett hedersuppdrag. Men inte ett oändligt uppdrag.

Så ta en promenad i sommaren, du som tränar. Låt hallarna eka tomma. Släpp taktiktavlan och
värvningslistan, om så bara för ett ögonblick. Och vet att du gör en avgörande skillnad – inte bara
som taktiker och planeringsgeni, utan som människa.

Men också: våga kräva det stöd du behöver för att kunna vara just det.

Det är dags att säga det högt – i varje föreningsrum, i varje styrelserum, i varje tränarkorridor:

Låt tränare vara tränare.