Krönika: Innebandyn rör på sig – men står ändå kvar på perrongen

Innebandymagazinets Magnus Fredriksson med en krönika om helgens förbundsmöte.

Det var ett av de mest händelserika årsmötena i Svenska Innebandyförbundets historia. Ett möte i en tid då innebandyn står inför många avgörande vägval. Vem är vi? Vad vill vi göra? Och vad är vi beredda att göra för att nå dit vi vill? Har vi den laguppställning som krävs för att vinna den tuffa kampen om ekonomin, utövare, ledare och publik – både på läktaren och hemma framför skärmen?

Valberedningen?
Den har uppenbarligen inte haft örat mot golvet där sporten faktiskt spelas. Att fyra av fem ledamöter i valberedningen röstades bort är ett tydligt underbetyg. Det känns nästan sensationellt – jag kan inte minnas att något liknande har hänt tidigare. Att de dessutom, bara en månad före årsmötet, föreslog både Märit Bergendahl som fortsatt ordförande och Martin Klabere som vice – och att ingen av dem valdes – säger det mesta.

I stället valdes tre nya namn in från ett av distriktsförbunden, helt utan valberedningens stöd.
När det sedan röstades om de fyra ordinarie styrelseplatserna fanns plötsligt sju kandidater. Resultatet blev att Helén Wiklund Wårell, Tony Holmer och Thomas Önnevik – samtliga från distriktsförbundets förslag – samt Sofia Brorsson (det enda namnet från valberedningens lista som valdes in) tog plats. Det innebar också slutet för Martin Klaberes 29-åriga era i förbundsstyrelsen.

När fyllnadsvalet därefter genomfördes valdes Lena Larsson in. Den sista platsen stod mellan Daniel Dahl och – återigen – Martin Klabere, som valberedningen nu försökte få in bakvägen. Men det blev Daniel Dahl som tog platsen via en ny omröstning.

Och visst finns det ljuspunkter.
Thomas Önnevik är ett av de mest intressanta nytillskotten. Han har aldrig spelat innebandy – vilket numera nästan verkar vara en förutsättning för att nå toppen – men har en gedigen bakgrund som föreningsledare, med start i klassiska Lugi på 1990-talet samt i flera andra klubbar och senare inom Skånes Innebandyförbund i olika roller. Han har dessutom journalistisk erfarenhet som är ett tillskott till förbundsledningen och var med i VM-organisationen i Skåne både 2006 och 2024.

Daniel Dahl är ett annat spännande namn. En rak och ärlig kille från Västra Frölunda med spelarbakgrund i Frölunda och Pixbo. I grunden är han en ”orten-kille” som gjort fin karriär på företaget Ahlsell där han fungerar som ”head of sponsorship” samtidigt som han nu uppfostrar sina tre barn tillsammans med Nina, som jag likt Daniel också känner eftersom jag en säsong tränade henne i högsta serien för länge sedan. Han saknar erfarenhet av styrelsearbete och även klassiskt föreningensarbete men startade det lokalt hypade hobbylaget ”Projektet” – ett gäng gamla Pixbo-profiler som vann flera serier i Göteborg. ”Dallas”, som han kallades då, har en vilja att bidra. Det är snyggt när tidigare elitspelare vill ge tillbaka till sporten. Men det återstår att se om hans bild av uppdraget stämmer överens med verkligheten. Det är en sak att vilja bidra, en annan att sitta igenom sex timmar långa möten med föredragningslistor och paragrafformuleringar.

Ny ordförande blev Carin Sjöberg, 58 år, som redan suttit i styrelsen ett tag. Ännu en ordförande som, precis som nuvarande generalsekreterare Christer Abrahamsson och alla andra före honom, aldrig spelat innebandy i organiserad form. Det är slående hur sporten gång på gång väljer ledare utan förankring i det spelmässiga hjärtat av innebandyn. Den senaste SIBF-ordföranden som faktiskt spelat innebandy var Per Jansson (1999–2007). Tillsammans med pionjärerna Crister Gustafsson, Andras Czitrom, Johan Bergdahl och Thomas Mariedahl från 1980-talet är han en av få ledare med spelarbakgrund. Ingen av förbundets generalsekreterare har heller någonsin spelat. Det har nästan blivit tradition – att ledarna inte har varit en del av själva sporten. Jag skriver det SOM fakta och så får ni som läser det själv bestämma om det är kritik eller bara en upplysning som jag förmedlar om detta faktum.

Nu är det oavsett bakgrund ändå upp till bevis för Carin Sjöberg att visa vad hon går för som förbundsordförande. Hon är fortfarande i stort sett okänd utanför Gotlands innebandykretsar, och trots ett par år i förbundsstyrelsen är hon för många ett vitt blankt papper. Det blir intressant att se hur hon tar sig an uppgiften – och vilken prägel hon sätter på svensk innebandy. Förväntningarna är höga, och det ska de vara, på Sveriges största inomhusidrott och dess högsta ledare.

Det väcker en viktig fråga att ta med till nästa konferens att diskutera i smågrupper:
Varför söker sig inte innebandyns egna människor till de högsta posterna? Eller ännu viktigare – varför väljs de så sällan?

Samtidigt står sporten inför stora utmaningar. Elitklubbar går på knäna – inte bara ekonomiskt, utan även organisatoriskt. Flera föreningar har tackat nej till spel i SSL och Allsvenskan. På ungdomssidan ser vi visserligen en uppgång bland de allra yngsta, särskilt bland tjejer i åldern 6–10. Men tappet bland de äldre spelarna är fortfarande stort. Det är glädjande med fler nybörjare – men det är bland de äldre vi förlorar kraft, kultur och kontinuitet.

Det är egentligen ingen ny kritik utan snarare ett faktum över den absoluta verkligheten för vår älskade idrott. Det här har präglat innebandyn sedan det stora mediala uppsvinget 1996 inför tidernas första VM. Vi har inte levt upp till våra egna eller omvärldens förväntningar helt enkelt sedan dess. Vi går framåt som sport, absolut. Men vi står också still – eller backar – inom flera områden. Konkurrensen ökar ständigt, omvärlden utvecklas framåt i riktningar som inte går att styra och dagens unga har fler valmöjligheter än någonsin tidigare. Innebandyn som sport är inte lika självklar på skolgården som när jag växte upp, innebandyn är inte den där samma lekfulla idrotten som många förälskade sig i min generation födda på 60,70 och 80-talet. Idag är innebandyn etablerad och stel precis som alla andra sporter. Vi har blivit den sporten vi inte ville helt att den skulle bli på 90-talet för att prata klartext. Jag skriver inte att allt var bättre förr, men attityden var bättre förr, det var vi mot hela världen-attityden som gällde och vi skulle bara framåt, fylla hallar med spelare och publik, åka på så många cuper vi kunde med våra lag och missionera vår sport långt utanför Sveriges gränser så ofta vi kunde.  Jag menar att vår sports attityd kan bli bättre igen, vi behöver våga kliva fram och ta platsen som vi förtjänar. Och gratis att ta sig dit är det förstås inte!

Vi är på väg framåt. Det måste vi vara – eller hur? Men osäkerheten om vilken riktning vi ska ta är större än någonsin. Samtidigt finns en enorm möjlighet för den som har kraften att förändra och förbättra. Tiden att göra det har nog aldrig varit mer gynnsam än nu – i alla fall inte på snart 30 år.

Målet om 180 000 licensierade spelare till 2030 – en vision som präglat förbundet i över ett decennium – börjar kännas avlägset. Kanske har den visionen nu till slut ändå helt har fasats ut. 60 000 nya spelare på fem säsonger? Kanske. Nej. Men det är inte fel att sikta högt. En ny strategi, Vision 2025–2030, är på gång. Den blir spännande att ta del av – oavsett innehåll.

Årsmötet skickade en signal: något måste förändras. Efter många år av oengagemang i distrikten och allt för mycket ja-sägande på diverse förbundsträffar finns det nu en spirande vilja att bygga om och ifrågasätta beslut, det är bra, det är friskhetstecken. Och valberedningen – vald av distrikten och elitklubbarna – kan inte längre verka i vakuum.

Men om jag ska vara helt ärlig: det här känns inte som en nystart.
Det känns mer som att vi bytt plats i vagnen – men tåget står fortfarande kvar på perrongen.

Frågan är: När börjar vi faktiskt rulla?