Klonföreningarnas skuggspel – När innebandyn förlorar sin själ

Fredriksson om innebandyns skuggspel: När samma klubb möter sig själv – har sporten förlorat sin själ?

Inom svensk fotboll pågår just nu en intensiv debatt om klonföreningar – enklare uttryckt, farmalag. Kritikerna ser inte positivt på att exempelvis Brommapojkarna ska kunna ha lag i samtliga serier i seriesystemet eller att AIK och Malmö FF avser att ställa upp med ett klonlag i Superettan eller till och med allsvenskan. Innebandyn har redan varit där i 20 år med otaliga exempel, där klubbar som IBK Dalen, Pixbo IBK och FBC Kalmarsund ställer upp med lag i nästan alla divisioner på både förbunds- och distriktsnivå. Bra för dem – men är det bra för innebandyn?

Låt oss ta en tillbakablick på innebandyns första 20 år – en tid då sporten växte fram utan att omfamna en rad farmalag. I stället byggdes den på en välutvecklad seriepyramid för reservlag, där lovande spelare matchades med de som hamnade utanför A-laget, med inslag av spelare från A-truppen. Ofta resulterade detta i matcher på ungefär samma nivå. Fotbollen, med sina över hundra års tradition i vårt land, klarade sig utmärkt utan att låta samma klubb spela i flera serier samtidigt – fram tills nyligen. Många inom fotbollen vill att detta ska förbli oförändrat – vi ser redan nu Hammarby på herrsidan i två serier och Häckens två damlag. Jag undrar: Varför ska vi acceptera att innebandyn, en sport som likt fotbollen bygger på en stark identitet, sedan 20 år tillbaka liknar ett skuggspel där samma namn återupprepas i tabellen i olika divisioner?

För tiotalet år sedan fick vi höra ordet ”akademilag” inom fotbollen – ett begrepp som anammades med stolthet, som en signal om en satsning på framtiden. Sedan dess har innebandyn smidigt tagit till sig det ”fina” namnet, men nu måste vi ifrågasätta: Är detta verkligen utveckling, eller bara en bekväm väg för de stora klubbarna att kapa åt sig alla spelare – för att sedan kasta bort dem när de inte längre passar in i modellen?

Det väletablerade begreppet ”farmalag” har funnits inom handbollen sedan tidigt 1990-tal, men det är först under 2000-talet som vi sett en våg av liknande lösningar inom innebandyn. Idag är det helt vanligt att elitklubbar – oavsett del av landet – ställer upp med flera lag i seriesystemet. Denna utveckling har lett till att tävlingssystemet i stor utsträckning har förlorat sin sportsliga integritet. Dessa klubbar ser det som en självklarhet att deras ”akademilag” med tonåringar ska få möta andra lags senior A-lag.

Man kan inte låta bli att jämföra med europeisk klubblagsfotboll, där det INTE finns någon tradition av att en förening har flera lag i samma seriesystem. Varför ska vi i Sverige, inom en sport som innebandy, acceptera en modell där en klubb – egentligen samma juridiska person – spelar mot sig själv? Det suddar ut gränserna mellan representativa lag och reservlag, och för den oinvigde kan det snabbt verka som att det är ett enda lag som tävlar i flera divisioner. Vidare tvingas ofta lag på lägre nivå att möta en annan klubbs andra eller tredje lag, samtidigt som spelare frekvent flyttas mellan lagen. Detta leder i slutändan till en orättvisa i serien, då farmalag får spelartillskott som de lag utan farmalag inte har möjlighet att erhålla.

En av de största farhågorna med denna utveckling är att den riskerar att underminera hela seriesystemet och dess grundläggande tanke. När man börjar flytta spelare mellan lag – ofta med syftet att ge en ”alternativ matchmiljö” åt truppspelare – tappar man bort den naturliga dynamiken i sporten. Kvaliteten på matcherna riskerar att försämras, och känslan av en äkta kamp om serietitlar och uppflyttningar trängs undan av administrativa bekvämligheter.

Det handlar inte enbart om sportslig kvalitet, utan även om föreningsidentitet och demokrati. När samma klubb kan ställa upp med flera lag, med liknande namn, dräkter och ledningsstrukturer, blir det svårt att avgöra vem som är vem. Det uppstår en byråkratisk labyrint där den ”riktiga” identiteten hamnar i skymundan. Innebandyn har, likt fotbollen innan moderniseringens intåg, lyckats bygga en stark gemenskap och en känsla av lokal stolthet – något som riskeras om vi låter klonlag, farmalag, bli normen.

Svensk lagidrott bygger på en tradition där varje lag är unikt och varje match är en kamp om tabellplaceringar, med en historia och rivalitet mellan lag. Det finns en skönhet i att 350 personer samlas för att bevittna derbyt mellan Dingle och Myggenäs i division III, där varje poäng kan betyda skillnaden mellan seriesegern och nedflyttning. Detta står i kontrast till att möta Pixbo lag 4, Lindås lag 3 eller Partille lag 2, där det är oklart vilka spelare som ingår – något som inte bara förvirrar motståndarna utan även publiken.

Vi måste fråga oss: Är det värt att offra denna autenticitet för ett system som i teorin skulle erbjuda bättre möjligheter till spelarutveckling för några utvalda? Kan vi verkligen tro att ett obegränsat antal klonföreningar – farmalag, om man så vill – leder till en mer ”utvecklande” matchmiljö, när det i stället riskerar att skapa ett oskarpt system där samma trupp omklassas och omorganiseras gång på gång?

Jag minns att kollegan Christian Svensson gjorde en undersökning om vad dessa divisionslag – farmalag, eller som fotbollen kallar dem, klonföreningar – faktiskt gav i antalet framtida A-lagsspelare för exempelvis Pixbos damlag. Resultatet var skrämmande: antalet framtida A-lagsspelare var mycket lågt, medan antalet spelare som slutade spela innebandy helt efter sin 20:e födelsedag var högt. Systemet bidrar nämligen till att fler slutar spela innebandy redan efter tonåren.

När fotbollsförbundet överväger att formalisera och normalisera klonföreningarna, riskerar vi att skapa en sportvärld där den sportsliga integriteten blir sekundär. Axel Fägerhall från Svenska Fotbollförbundet beskriver klonföreningarna som ”orena” – ett begrepp som borde vara ett starkt varningsljus även för oss inom innebandyn. Varje gång vi ser en klubb med två, tre eller fler lag i systemet, försvinner något av det vi en gång värdesatte i svensk idrott: den enkla glädjen i att se ett lag kämpa för sin identitet, en kämpaglöd som inte delas upp på flera juridiska enheter.

Det handlar även om rättvisa gentemot de mindre klubbarna. När storklubbar med stora resurser och goda administrativa möjligheter kan skapa farmalag, riskerar de i praktiken att ta serieplatser från klubbar med mindre ekonomi och begränsade resurser. Detta kan leda till en snedvridning av tävlingslandskapet, där inte alla får samma chanser.

Låt oss inte glömma att innebandyn, likt svensk fotboll, en gång klarade sig utan dessa lösningar. Från 1980-talet fram till 2000-talet byggde innebandyn på den rena idén om laganda och klubbidentitet – utan att förlita sig på administrativ finess eller att de största klubbarna lät sina reservlag tävlingsspela mot andra klubbars A-lag. Vi måste fråga oss: Är detta verkligen framsteg, eller ett tecken på att vi förlorar något ovärderligt i jakten på spelarutveckling – något som kanske inte ens ger den avgörande skillnad som förespråkarna för modellen påstår?

Det fanns lösningar som fungerade förr – reservserier som erbjöd bra möjligheter för klubbar med många spelare och olika ambitioner. Dessutom tenderade de spelare som stannade kvar i klubbens C- eller D-lag att även engagera sig ideellt för klubbens övriga lag.

I en värld där begreppet ”klonlag” eller farmalag plötsligt blivit en bekväm lösning på organisatoriska problem, måste vi stanna upp och reflektera. Är det verkligen idrottens och innebandyns anda som vi vill föra vidare till nästa generation? Eller ska vi hålla fast vid den gamla traditionen – där varje match var ett äkta möte mellan passionerade lag, oavsett division, och inte en multipel representation av samma klubb som spelar mot sig själv?

När vi låter klonföreningarna ta över, riskerar vi att förlora den särprägel och sportsliga integritet som en gång gjorde svensk idrott – och svensk innebandy – så stolt och respekterad. Det är dags att säga ifrån – inte bara för fotbollens skull, inte bara för innebandyns skull, utan för hela vår idrottskultur.