Fahlman: Vad fan får jag för pengarna?

KRÖNIKA. När jag kollat på VM-sändningarna i SVT känner jag likadant som Leif Östling, den förre ordföranden i Svenskt Näringsliv, som ställde sig frågande till hur hans skattemedel användes.
Nu hade Leif råd att betala skatt – så den mycket mer alarmerande frågan är om innebandyn har råd att låta sändningarna från sportens främsta skyltfönster vara på en så generande usel nivå som det vi tvingats bevittna i den skattefinansierade statstelevisionen?

Promotion: Succén fortsätter – ALPHA EVOLAB Silver Edition från UNIHOC

Efter att den sista VM-bollen i Tjeckien spelats är det rimligt att anta att Svenska Innebandyförbundet tillsätter en haverikommission för att i detalj utreda damlandslagets historiska, medaljlösa misslyckande.

För oss som inte var på plats i Tjeckien kändes det som ett vettigt alternativ att följa VM-matcherna i SVT – på förhand alltså.

Fredagkvällen före VM-premiären upplevde jag i närheten av samma förväntan som när jag som barn inväntade julafton under uppesittarkvällen. Det var således med dan före doppardan-känsla som jag knäppte igång Sportnytt i SVT. När alla innebandyinslag i SVT tidigare under veckan helt lyst med sin frånvaro skulle det väl ändå till sist bli något riktigt matigt inför VM? Men inte alls – SVT bemödade sig inte ens om att presentera en starttid för premiärmatchen till sin VM-rättighet och först långt in i sändningen kom ett kort och trist inslag med Mira Markström, benämnd som ”före detta hockeyproffs”. 1900-talet ringde och vill ha tillbaka sin klassiska vinkel från riksmedia.

Ridå.

”Skämskudden i tv-soffan”

60-årige Johan Ejeborg kändes kul och pigg när jag mötte honom som mediarepresentant under VM 1996 och där han fungerade som reporter och kommentator i SVT:s sändningar från Skellefteå (gruppspelet) och Stockholm (slutspelet).

Visst, jag har också åldrats med 29 år efter innebandyns allra första världsmästerskap, men det som skiljer oss åt är att jag har fortfarande nyfikenheten på och engagemanget för innebandyn i behåll; grundförutsättningar för att kunna göra ett gediget jobb.

En lika sömning, dåligt påläst och okunnig kommentatorsinsats som Johan Ejeborg levererade från start till mål i detta VM – trots all slutspelsdramatik och läktarfest som spelades upp i Tjeckien – kan jag inte erinra mig när jag senast varit med om.

Anna Wijk är en i grunden skicklig expertkommentator; kunnig, välformulerad och med ett självklart mod i att kunna uttrycka såväl positiva som negativa åsikter. Men bredvid en svag kommentator, utan förmåga att adressera det intressanta att tycka till om, bleknar även en annars färgstark expertkommentator. När Wijk behövt förklara regler för Ejeborg har jag dragit fram skämskudden i tv-soffan.

SVT-sändningarna andades i allmänhet en amatörmässighet som kändes högst ovärdig. 

”Slött, slappt och likgiltigt – rakt igenom”

Periodpauserna i SVT har varit ett eget sorgligt kapitel. Repriser om och om igen på inslag från tidigare VM-finaler. Inga (egna) intervjuer av spelare/ledare förrän i kvartsfinalen. I eftertexterna till sändningarna hos SVT har det påståtts att det funnits både producent och redaktör. Det har däremot inte alls framgått under sändningarna.

Varför ingen studio på plats? Det hade kunnat generera spänstiga uppsnack och eftersnack i samband med matcherna, ledda av någon kunnig programledare och innebandyexperter som även kunnat gästas av intressanta innebandymänniskor på plats i Brno och Ostrava?

Hur kunde SVT-kommentatorerna – trots kommentering på distans – inledningsvis i turneringen ha ännu sämre bilder än i SVT-tittarna?

Hur länge kan man skylla på ”fördröjning av kommentatorsljudet”?

Så många frågetecken, så få utropstecken.

Ett fucking världsmästerskap har avgjorts i en av Sveriges största sporter.

Den snällt sagt undermåliga svenska mediabevakningen av detta är ett ännu bredare ämne än ”bara” SVT-fiaskot, men ingen annan än möjligen handbollslegendaren Magnus ”Slangen” Wislander kan väl annat än att på fullaste allvar hålla med om att det är ytterst besynnerligt att nationellt mindre lagsporter som handboll, basket och volleyboll genererar större medieutrymme än innebandyn i samband med sina mästerskap?

Sveriges Television omhändertog sändningsrätten på ett bedrövligt sätt. Slött, slappt och likgiltigt – rakt igenom.

Avgå, alla!

Jonas Fahlman har varit verksam inom innebandyn sedan 1987 i en mängd olika roller på alla nivåer. Idag är Jonas aktiv som förbundskapten i Italiens landslag för damer, general manager för Skellefteå Floorball Cup, utbildar tränare och domare samt dömer på distriktsnivå. Jonas debuterade som skribent i Innebandymagazinet vid lanseringen 1996 och krönikerar på sajten säsongen 2025/26.

ANNONS