Jakten på ideella hjältar – akut styrelsekris i svensk innebandy

Innebandymagazinets Magnus Fredriksson med en krönika med akut problem som måste lösas…fort.

Ingen som följer svensk idrott har kunnat undgå den ekonomiska kris som slagit hårt mot i princip alla lagidrotter, bortsett från ett fåtal toppklubbar i ishockey och fotboll. Innebandyn är tyvärr inget undantag. Vi har redan sett tydliga konsekvenser på allra högsta nivå: regerande svenska mästarna på damsidan, Thorengruppen, har lagt ner sitt herrlag i SSL. Samtidigt tvingades SM-finalisterna Falun, med mängder av SM-guld de senaste tio åren på herrsidan, att avveckla sitt damlag och dem i SSL. Det är inte bara ekonomin som har förändrat förutsättningarna drastiskt för bland annat SSL- och de allsvenska klubbarna – även bakom kulisserna märks krisen tydligt.

Vi befinner oss just nu i den där perioden på året då många ideella ledare tackar för sig efter flera års trogen tjänst i föreningsstyrelser och distriktsförbund. Då uppstår den allt vanligare frågan: Vem ska ta över? Svaret, allt oftare, är: ingen.

Det blir svårare och svårare att rekrytera människor till ideella styrelseuppdrag. I mitt arbete i valberedningen för Västsvenska Innebandyförbundet – och tidigare Göteborgs Innebandyförbund – ser vi samma mönster år efter år: noll nomineringar från klubbarna, noll spontana förslag från medlemmar eller andra aktörer. Vi står där i maj med ett tomt papper och en ganska brant uppförsbacke – igen. Det är inte ovilja som präglar föreningarna – det är snarare fullt upp på hemmaplan. När alla kämpar med att ens få ihop tränare, egna styrelsemedlemmar, cafeteriaansvariga och lotteriansvariga, blir det förståeligt att engagemang på distriktsnivå upplevs som avlägset. Ofta är det just rädslan att förlora en nyckelperson i klubben som gör att man inte föreslår någon alls.

Det är också ett faktum att ideellt styrelsearbete inte längre har den status eller dragningskraft det en gång hade. Det är ett uppdrag med ansvar – ofta utan tydlig belöning. Styrelserollen innebär i dag ofta juridiskt ansvar, arbete med ekonomisk krishantering och ibland svåra personalfrågor. Det är inte glamoröst – det är slitsamt. Många backar ur innan de ens har förstått vad uppdraget innebär.

Vi har heller inte lyckats anpassa våra organisationer till en alltmer individualiserad nutid, kallad år 2025. I dagens samhälle är det många som köper sig fria – man betalar en avgift och förväntar sig att verksamheten fungerar utan ytterligare engagemang. Men idrottsrörelsen bygger fortfarande på ett kollektivt ansvar, på engagemang och tid. Det är en kollision mellan två världar, och hittills är det föreningarna som förlorar. Och självklart även distriktsförbund som Västsvenska Innebandyförbundet, som jag haft en liten roll i under lång tid.

En nyhetsflash om det nästan omöjliga uppdraget att få ihop en stark distrikts- eller föreningsstyrelse i innebandy skulle kunna ha dessa rubriker:

– ”Innebandyns största kris just nu – ingen vill sitta i styrelsen”
– ”Bakom innebandyns framgångar gömmer sig en ledarkris”
– ”Tomma stolar i styrelserummen – innebandyn skriker efter ledare”
– ”Alla älskar innebandy – men vem vill ta ansvar?”
– ”Styrelseflykt hotar innebandyns framtid: ’Vi står helt utan namn'”

Jag måste erkänna att det känns lite hopplöst att ta del av våra mejlväxlingar mellan oss i valberedningen och förbundsledningen kring var vi befinner oss nu – snart i mitten av maj månad. Det är ingen energiboost att konstatera att INGEN hittills har velat nominera någon eller ens kommit med någon förslagslista på personer att kontakta. Jag vet faktiskt inte hur det kommer att gå den här gången. Det är en utmanande situation i alla fall.

En viktig lärdom vi kan dra är att rekrytering inte kan bygga på lösa förhoppningar. Frågor av typen ”vi skulle behöva någon…” fungerar sällan. Det är den konkreta frågan – ”vi vill att du tar den här rollen, vi tror på dig” – som kan göra skillnad. Men det kräver att någon faktiskt ställer frågan och har tid och mod att följa upp.

Som ideellt engagerad i innebandyn i över tre decennier – både i föreningsstyrelser och på distriktsnivå – har jag sett många exempel på hur rätt person kan göra stor skillnad. Ett av de bästa exemplen är Lerums grundare Mats Lomander. När jag såg möjligheten att få honom som ordförande i Västsvenska Innebandyförbundet, var det få som trodde på idén. Men det gick. Jag såg visionen hos en person med 30–40 år inom innebandyn – att han skulle kunna fortsätta brinna för sporten, men i en delvis ny roll. Nu har han lett förbundet med engagemang och kompetens i sju år – och fler lär det bli. Och ni som ser Lerums herrar i allsvenskan noterar fortfarande den gamla skyttekungen i klubben sitta i sekretariatet match efter match, med samma engagemang som innan sitt förbundsuppdrag som ordförande i Västsvenska Innebandyförbundet.

Vi behöver fler sådana personer – som vågar ta ansvar, vill ta ansvar och som också har lång erfarenhet av innebandyn för att kunna bli långsiktiga i sitt styrelseuppdrag. Men det kräver just långsiktighet, mod och framför allt fler som orkar ta ansvar för rekryteringen. Att sitta i en valberedning är inte att vinka avhoppande styrelsemedlemmar farväl – det är att vara med och forma framtiden för vår idrott. Valberedningens arbete är viktigt, men något som jag vågar påstå aldrig hamnar i blickfånget i innebandyns värld.

Det är hög tid att vi pratar om styrelsearbete som något viktigt – inte som något som bara ”ska lösas”. Och det är ännu viktigare att vi skapar rimliga strukturer och stöd för dem som faktiskt väljer att kliva in. För utan människor som vill, vågar och orkar ta plats i våra förbundsstyrelser, klubbstyrelser och valberedningar – ja, då kommer inte bara lag att försvinna från seriesystemet, utan hela organisationer riskerar att vittra sönder.

Vi måste bryta trenden. Vi har inte råd att låta bli.