Internationella utvecklingen – en stor nationell angelägenhet

Emellanåt upplever jag att svensk innebandy blir för insnöad på det nationella perspektivet. Jag önskar att blicken lyfts mer och fokuserar på den internationella utvecklingen. Arbetet utifrån och in har större potential än det omvända att göra den mest omfattande förändringen av hela innebandyn till en större, vackrare och bättre idrott.

Efter en sommar där jag hemma i Skellefteå i juli enligt SMHI upplevde Sveriges varmaste väder – ska man skratta eller gråta med tanke på den pågående klimatförstöringen? – har det under alla omständigheter känts skönt att välkomna augusti. En månad när man få kliva in i hallarna igen och uppleva plastbollar på gummimattor.

En ny innebandysäsong har rullat igång och, som den nostalgiker jag kan vara, har det fått mig att tänka på vilka vi är och var vi kommer ifrån; vår sport, den här fantastiska svenska uppfinningen, som vuxit från ingenting för ett halvt sekel sedan till mycket här och nu.

Innebandyn är svensk i själ och hjärta. Inte minst därför är det av största vikt att vi tar taktpinnen i att ta fler och snabbare utvecklingskliv.

”Innebandyn är värd olympisk status”

Jag vill se innebandyn ta ännu mer plats överallt, som en större en global sport. För att så ska bli fallet är det som jag ser det en nödvändighet att innebandyn inom en relativt snar framtid tar plats i OS. Med tanke på vilka andra mindre, och tämligen obskyra, idrotter som på senare år släppts in i det allra finaste av idrottens finrum, tycker jag att innebandyn är värd olympisk status.

Innebandyn föddes i Sverige ungefär samtidigt som jag (1972) som ett enkelt, tillgängligt och fartfyllt alternativ till ishockey. Sverige har en världsledande position i innebandy och under åren har massor av stjärnor på både herr- och damsidan gjort det till en njutning att se innebandy på toppnivå.

Samtidigt har innebandyn haft svårt att slå igenom fullt ut internationellt – i alla fall på den nivå som krävs för OS-status. Dessbättre ser vi positiva tecken på att det är på god väg att förändras. Nationer som Finland, Tjeckien och Schweiz är sedan ett antal år tillbaka etablerade i världstoppen och utmanar generellt sett Sverige allt bättre, allt oftare. Att innebandyn växer internationellt är avgörande – inte bara för att vi vill ha fler att spela mot, utan för att det är enda vägen mot ett större erkännande.

Ett tydligt tecken på innebandyns framsteg var de nyligen avslutade World Games i Chengdu. Där var innebandyn tillbaka på programmet och det jag såg och läste på min laptop gjorde mig glad; publiken var rätt engagerad, många av matcherna höll hög klass och flera nationer visade att bredden i toppen blivit större.

Att SVT valde att toppa Sportnytt-sändningen med innebandy samma dag som World Games finalerna gjorde mig också så glad att jag för en stund glömde det trista faktum att övriga av Sveriges största medier knappt skrev en rad. 

En internationell innebandyturnering av dignitet avgjordes i ett land som Kina, där sportens närvaro tidigare varit begränsad, vilket var en milstolpe i sig. Även om vi kan och bör ha betänkligheter kring det kinesiska statsskicket, kan Kina sannerligen det här med propaganda och såg till att skapa synlighet och sätta innebandyn på kartan i en ny del av världen. Internationella Olympiska Kommittén kunde med egna ögon se att innebandyn har en framtid även utanför sina traditionella fästen.

När kinesiska barn följde matcherna på plats eller via sociala medier, såg de en sport som är snabb, spännande och lätt att förstå. Det är exakt den typ av globalisering innebandyn behöver. Och tänk om miljardmänniskorlandet Kina verkligen bestämmer sig för att satsa på innebandyn – då kommer den blågula gulderan i världsmästerskap i framtiden tämligen hastigt att passeras till historien.

”Skulle innebära ett enormt lyft”

OS är den ojämförligt största scenen en idrott kan nå. Det är där som sporter får legitimitet, resurser och en plats i det kollektiva medvetandet. För en sport som innebandy, som byggts och bygger på ideellt arbete och föreningskraft, skulle OS-status innebära ett enormt lyft. Fler barn som väljer klubba och boll före skärm och stillasittande. Mer pengar till ungdomsverksamhet. Mer exponering i media.

För Sverige skulle det vara mer än bara en fjäder i hatten. Det vore en bekräftelse på att det som ambitiöst, lite i skymundan, byggts upp under decennier faktiskt betyder något i det stora hela. Vi har varit pionjärer – nu är det dags att bli ambassadörer. Innebandyn blir en tydligare del av en särpräglad blågul idrottsidentitet, precis som nordiska paradgrenar som längdskidor eller ishockey.

Det är lätt att tänka att OS-status är någon annans ansvar, att det är upp till Internationella Innebandyförbundet (IFF) eller andra nationer att driva frågan. I själva verket börjar det här hemma. Med att vi fortsätter investera i sporten. Med att våra klubbar samarbetar internationellt och att förbundet investerar mer i landslagsverksamheten. Med att vi tar ansvar för sportens image, hållbarhet och jämställdhet.

Sverige ska vara ledande i den här kampen. Inte bara för att vi vill vinna fler ädla medaljer – utan för att innebandy som idé förtjänar det. Det är en sport som är billig, inkluderande, snabb, skojig och lätt att börja med. Det är framtidens sport. Vi behöver ”bara” få fler att inse det.

Innebandyn har sidsteppats i OS 2028. Vid närmare eftertanke kanske det är lika bra; Donald Trump har hotat med att blanda sig i operativt de kommande olympiska spelen i Los Angeles och om det dessvärre också blir så – Trumps högljudda hot mynnar som bekant oftast ut i ingenting alls – slipper innebandyn i alla fall vara med om den nedsmutsningen och förnedringen att tvingas sola sig i glansen bredvid en USA-diktator för det som vi fram till nyss beskrev som världens största demokrati.

Dessbättre kommer det alltid en ny chans, i valurnorna, på innebandyplanerna och i det mesta i livet. Tills motsatsen är bevisad kommer jag att drömma om att innebandyn istället bereds plats i OS 2032 i Australien.

Jonas Fahlman har varit verksam inom innebandyn sedan 1987 i en mängd olika roller på alla nivåer. Idag är Jonas aktiv som förbundskapten i Italiens landslag för damer, general manager för Skellefteå Floorball Cup, utbildar tränare och domare samt dömer på distriktsnivå. Jonas debuterade som skribent i Innebandymagazinet vid lanseringen 1996 och krönikerar på sajten säsongen 2025/26.