Historiskt fiasko – varför Sverige misslyckades i VM

Inget guld. Ingen medalj. Ingen svensk i All Star Team. Det här var Sveriges sämsta VM någonsin.

Promotion: Succén fortsätter – ALPHA EVOLAB Silver Edition från UNIHOC

Det 15:e världsmästerskapet är över. Och låt oss inte linda in det här i några diplomatiska omskrivningar. Det här var ett historiskt fiasko för Sverige.

För första gången på 20 år står vi utan VM-guld. För första gången någonsin står vi helt utan medalj. Elva guld, ett silver och två brons – och nu: ingenting. För första gången fick vi inte in en enda svensk spelare i All Star Team. Och för första gången har Sverige en förbundskapten som förlorat två raka mästerskapsfinaler.

Stanna där ett ögonblick. Ta ett andetag. Låt det sjunka in.

Snabbreprisen av VM är enkel: det här är det sämsta världsmästerskapet i historien ur svenskt perspektiv. Punkt. Det går inte att förklara bort. Det är ett faktum.

Efter semifinalförlusten vibrerade min mobil som om den höll på att gå sönder. Meddelanden, åsikter, krav på avgångar. Kritiken på sociala medier har varit massiv och samstämmig: rulla Linn Lundström i tjära och fjädrar och sparka henne innan planet ens lyfter från Tjeckien.

Att känslorna svallar är i grunden sunt. Det betyder att vi bryr oss. Att landslaget fortfarande betyder något. Men det finns en gräns där engagemang övergår i något helt annat. När trollen kryper fram. När människor som varit knäpptysta i framgång plötsligt kräver huvuden på fat.

Och här måste vi vara tydliga: det är inte Linn Lundström som ska kölhalas.

Hon gjorde vad hon kunde utifrån sina förutsättningar. Problemet sitter inte i henne – utan i dem som satte henne där.

Den verkliga ansvarskedjan börjar högre upp. Hos landslagscheferna som rekryterade en förbundskapten med i princip obefintlig tränarerfarenhet på den här nivån. Ett år som huvudtränare på näst högsta nivå räcker inte för att leda ett av världens bästa och mest jagade landslag.

Tror någon på allvar att detta hade hänt på herrsidan?

Missförstå mig rätt: fler kvinnliga tränare är nödvändigt, viktigt och helt avgörande för sportens framtid. Men landslaget är inte en utbildningsmiljö. Det är ingen praktikplats. En förbundskapten ska utses på meriter, erfarenhet och dokumenterad kapacitet – inte på goda intentioner.

Det positiva i detta totala haveri är att problemen nu blottas. För tittar man bredare på svensk landslagsverksamhet ser man fler ledare med skrämmande tunn erfarenhet. I vissa fall ännu tunnare än Lundströms. Det här är inget enskilt misstag – det är ett systemfel.

Resultatet i Tjeckien är ingen slump. Det handlar inte om marginaler, stolpträffar eller att vi ”spelade bra men inte fick utdelning”. Det här är en rak konsekvens av felaktiga beslut tagna i styrelserummen – inte av det som hände på planen.

Det sportsliga som gick fel är också tydligt i efterhand. Sverige valde fel spelartyper. Truppen saknade den internationella snabbhet som krävs för att vinna ett VM i dagens innebandy. Och nej – Finland var inte bättre. Båda stormakterna blev ifrånsprungna i sina semifinaler. Bronsmatchen höll inte alls samma tempo som finalen.

Sverige och Finland förlitade sig på individuell skicklighet, teknik och kreativitet. Men när tiden och ytan försvann fanns inget svar. Schweiz och Tjeckien spelade snabbare, hårdare och mer kompromisslöst.

För mig blev det tydligt: vi har bevittnat ett paradigmskifte.

Det är inte längre de lag med bäst spelare som vinner. Det är de lag som springer mest, jobbar hårdast och vill vinna mest. Till varje pris.

Jag skulle inte bli förvånad om fystesterna visade samma sak: Schweiz och Tjeckien är bäst även där. Schweiziska olympiska kommittén har gått in med ekonomiskt stöd som gjort det möjligt för damspelarna att gå ner i arbetstid och satsa fullt ut. Resultatet? VM-guld.

Den fysiska innebandyn är här för att stanna.

Nu är frågan om Sverige och Finland hänger med – eller fortsätter tappa mark.

Jag hoppas innerligt att detta fiasko fungerar som en väckarklocka. Att vi vågar göra en grundlig genomlysning av hela landslagsverksamheten. Från barn- och ungdomsnivå till SIU-modellen, till hur vi rekryterar ledare och utvecklar talanger.

För nederlaget i Tjeckien handlar inte bara om ett förlorat guld. Det handlar om något betydligt större än så.

Och just därför är det också den perfekta tidpunkten att börja nästa kapitel – så att världen återigen tvingas anpassa sig efter Sverige.

Inte tvärtom.

ANNONS