Obehaglig déjà vu för Mullsjö – men det finns hopp

Innebandymagazinets Victor Westlund efter Faluns 9-0-överkörning mot Mullsjö: ”Ingen vågad gissning att han står i Sveriges mål när det vankas medaljmatcher i VM 2026.”

”Mullsjö har blivit en tacksam genomkörare att få i kvarten inför tuffare motstånd som stundar i semifinalen”.

Så skrev jag, kanske något elakt, inför säsongen när jag ombads ta ut säsongens negativa överraskning, och syftade då på Mullsjös minst sagt magra facit i senaste årens SM-slutspel där man varit närmast chanslösa. 

Det har blivit tre raka uttåg i kvartsfinalserier mot Falun, där har man tagit blott en seger på 13 försök i slutspel och den kom 2022. Därefter har glappet mellan lagen bara blivit större om man ser till hur stora segermarginalerna varit för Falun vars snittresultat i de två senaste serierna varit 9-4. 

Därför var jag extra nyfiken att se om Mullsjö närmat sig sin eviga kvartsfinalkombatant när man under tordagskvällen möttes i slutspelet för fjärde säsongen i följd.

Magkänslan inför matchen var att svaret var ja på den frågan. Det ändrades snabbt.

Mullsjös kväll kunde nog inte bli mer symbolisk än så

Redan tre minuter in i matchen var känslan istället att lagen snarare distanserat sig ännu mer, för då startade Mullsjö med ett nybörjarmisstag när man lämnade Malte Lundmark omarkerad, med oceaner av tid att skjuta, och alla som följt den här säsongen vet vad ett sånt läge brukar innebära: Mål för Falun, 1-0. 

Tvåan kom 25 sekunder senare, och obehagliga flashbacks från tidigare slutspelsutskåpningar i Falun lär ha dykt upp i Mullsjöspelarnas huvud då. När lagkaptenen Arvid Wibring-Lindqvist några minuter senare tog en onödig utvisning så var känslan att matchen nästan kunde vara över om Falun lyckades sätta dit 3-0 i powerplay, detta med tanke på matchutvecklingarna i tidigare slutspel där dalalaget ofta vunnit stort. 

Men utvisningen tog västgötarna död på, och det såg ut att ge spelarna högst välbehövlig positiv energi och de sista tio minuterna av första perioden var jämna. 

Några minuter in i mittenakten var Mullsjö nära att reducera till 2-1 men då stod stolpen i vägen. Kort därefter gjorde man självmål. Mullsjös kväll kunde nog inte bli mer symbolisk än så. ”Bra lag har tur”, och så vidare, och så vidare…

Faluns 4-0-mål följde snabbt därefter, 5-0 likaså. Där och då kändes det som att kvällen kunde bli riktigt lång för bortalaget, men man tillfälligt fick stopp på blödningen och skapade några vassa chanser, men fick inte hål på en storspelande Kalle Bending vars insats bara i andra perioden var värd ett eget highlights-paket. Det är ingen vågad gissning att han står i Sveriges mål när det vankas medaljmatcher i VM 2026.

Det var det enda som påminde om slutspel

Mullsjö ändrade om i femmorna till tredje utan önskvärt resultat. Istället kunde Falun dra ifrån ytterligare mot ett alltmer håglöst bortalag. Precis som flera gånger tidigare gjorde man två mål inom kort tid, den här gången 6-0 och 7-0, och sedan rann det bara ifrån än mer i matchen som slutar 9-0 till Falun. Det var inte alltid spel mot ett mål men de (många) gånger Falun blixtrade till så blixtrade de till rejält, och då var det verkligen klasskillnad nere på planen.

Det här blev en obehaglig déjà vu-upplevelse för Mullsjö. 

Hopp finns dock: Man gjorde nio mål mot Falun bara för en vecka sedan – visserligen i en närmast betydelselös grundseriematch – och ikväll skapades många chanser för att kanske inte göra nio kassar, men mer än noll åtminstone. Har Bending en sämre dag samtidigt som man uppträder bättre defensivt så har man absolut möjlighet att åtminstone störa Falun på ett annat sätt än idag. 

Någon slutspelsstämpel på matchen fanns det inte att tala om, delvis på grund av att känslorna ofta lös med sin frånvaro på nere planen. Det enda som påminde om slutspel var att Falun vinner stort mot Mullsjö i en kvartsfinal. Igen.