En AI-kamera kan följa bollen – men den kan inte bygga SSL

KRÖNIKA. Vi har bara kommit någon vecka in på säsongen 2026/27, men jag tycker redan att det finns anledning att vara riktigt, riktigt orolig.

För att skriva i klartext: det är fritt fall i hur sporten paketeras, visas upp och upplevs.

Och vad möts vi av?

Tystnad. Oftast av väldigt mycket tystnad från förbundshåll.

Den uppenbara planen verkar, som så många gånger tidigare, vara att tiga ihjäl problemen. Säger vi inget så märker ingen något. Problemet är bara att innebandyvännerna redan har märkt det.

TV-produkten runt svensk elitinnebandy saknar i dag både kvalitet och identitet. Förra säsongen innebar till stora delar en kraftig nedmontering, men efter de första veckornas produktionshaverier den här hösten är min uppfattning att SSL-produktionen och paketeringen nu är flera nivåer sämre än förra säsongen.

Så vem tar ansvar för att vända det här?

För drygt ett och ett halvt år sedan presenterade Svenska Innebandyförbundets generalsekreterare Christer Abrahamsson den nya stora satsningen tillsammans med Solidsport.

Det talades om en helhetslösning, ett femårigt avtal, all svensk innebandy under samma tak och en produktionslösning som skulle vara bra, enkel och rolig. Abrahamsson pratade om en lösning som skulle föra Svensk Innebandy framåt.

Det lät nästan för bra för att vara sant.

Och det är just det som oroar mig nu.

Förra säsongen kantades av mängder av märkliga TV-problem. Sändningar som strulade, teknik som inte fungerade, kameror som missade spelet och en produkt som alldeles för ofta inte var i närheten av den elitprodukt SSL säger sig vilja vara.

Svenska Innebandyförbundet medgav själva efter bara några veckor att ”för många sändningar haft problem”. Då kunde man åtminstone hoppas att det handlade om barnsjukdomar.

Men starten på 2026/27 har på flera håll varit ännu värre.

Det här är inte elit-TV

Det mest bekymmersamma är inte ett enskilt tekniskt haveri. Det är helheten.

TV-bild i låg upplösning. Ljud från hallen som numera nästan alltid är undermåligt. En AI-kamera så utzoomad att känslan snarare blir övervakningskamera än elitidrott. Och i dessa AI-sändningar finns det inga intervjuer innan match, i periodpauserna eller i direkt anslutning till att matcherna slutar. Det gör hela vår idrott själlös, eller rättare sagt identitetslös. Vi får alltså inte med oss till TV-soffan om lagen är nöjda, missnöjda eller hur de såg olika ögonblick i matchen som avgjorde utgången av resultatet som exempel.

Enligt de uppgifter jag fått är dessutom själva produktionskedjan oerhört skör. Kommentatorer sitter hemma och arbetar med egna datorer, egna mikrofoner och annan utrustning som de själva bekostat. När någonting går fel under direktsändningen saknas den backup och produktionssupport som borde vara självklar runt en professionell elitprodukt.

Det är faktiskt häpnadsväckande.

Samtidigt ska tittaren betala upp till 269 kronor i månaden för Innebandy Play.

Det går inte ihop.

Det handlar om mycket mer än bildkvalitet

Det är här jag tycker att Svenska Innebandyförbundet och den delen av organisationen som driver elitfrågorna måste förstå allvaret.

TV måste vara en del av att bygga sporten och intresset runt den. I dag är det som natt och dag att se innebandy live jämfört med att se samma match via Innebandy Play. På plats i en SSL-arena får du atmosfären, känslorna och närheten. Du hör studsen, spelarna och publiken. Du ser reaktionerna på planen och på bänken. Du kommer nära farten och intensiteten som gör innebandyn till den fantastiska TV-idrott den faktiskt skulle kunna vara.

I den extremt utzoomade TV-bilden försvinner nästan allt detta.

Det är ett jätteproblem.

Innebandyn är Sveriges största inomhusidrott och måste börja behandlas som det också.

Jag förstår att tittarsiffrorna är låga och jag vet att de till och med är skrämmande låga. Jag förstår också att en vettig TV-produktion kostar pengar och tillslut blir en minuspost i årsredovisningen. Men SSL och elitklubbarna kan inte fortsätta urholka sin egen produkt helt och hållet för att få ned kostnaderna. Till slut finns det väldigt lite kvar för tittaren att betala för – och väldigt få nya tittare att locka dit.

TV-produktionen måste hjälpa till att skapa känslan av att det här faktiskt är Sveriges största inomhusidrott och en elitprodukt värd att bry sig om.

Dessutom nåddes vi i förra veckan av nyheten att svensk handboll lämnar idén om att samla bredd och elit på samma plattform. Det väcker förstås ännu fler frågor om innebandyns situation och den väg vi själva har valt.

En kamera monterad högt uppe på en vägg kan följa en boll.

Den kan inte bygga en sport.

Och där befinner vi oss just nu.

Svensk innebandy riskerar att bli identitetslös i sin egen TV-produkt.

Jag, och många med mig, undrar vem som egentligen driver SSL. Vem har ansvaret för att skapa intresse? Vem ser till att genvägar inte blir lösningen på varje utmaning kring våra landslag, SSL och allsvenskan på både dam- och herrsidan?

För genvägar och åter genvägar verkar ha blivit huvudvägen i väldigt mycket som rör Svenska Innebandyförbundet.

Det är en bitter verklighet när jag samtidigt ser andra idrotter i vår närhet – basket, handboll, bordtennis och volleyboll – flytta fram sina positioner och uppfattas som mer framgångsrika och offensiva, medan innebandyn står kvar på perrongen.

Just nu ser jag alldeles för lite av det arbete som borde göras för att skapa intresse runt SSL och landslagen, bygga profiler, berätta historier och framför allt se till att vår idrott når utanför den redan frälsta innebandybubblan.

Och jag vågar gå ett steg längre.

Jag tror att vi håller på att tappa även människor som verkligen älskar innebandy.

Det är kanske det mest allvarliga av allt.

Jag har följt den här sporten sedan 1989 och arbetat med Innebandymagazinet sedan starten 1997. Jag vet hur förbannat svårt det är att skapa intäkter, uppmärksamhet och intresse runt innebandyn.

Men jag vet också en sak:

Man kan inte spara sig till ett större intresse.

Det är precis tvärtom.

När svensk innebandy behöver synas mer, höras mer och kännas större har vår idrott valt vägen utan att prata om det, mot en billigare, tunnare och mer anonym produkt. Jag skulle kunna skriva ännu mer om mina tankar hur det kommer sig men det blir inte i denna krönika.

Fortsätter den utvecklingen spelar det till slut ingen roll hur fantastisk innebandyn på planen är.

För den stora faran är egentligen inte att AI-kameran missar bollen.

Den stora faran är att publiken till slut slutar leta efter den.