Dags att storföretagen kliver in – för innebandyn och det lokala samhället

Innebandymagazinets Magnus Fredriksson med en krönika om att storföretagen behöver ta ansvar lokalt.

Samtidigt som svenska storföretag presenterar miljardvinster för sina aktieägare kämpar ideella innebandy och idrottsföreningar, ofta drivna av eldsjälar på kvällstid, för att få ekonomin att gå ihop. Det är en obalans som inte längre går att ignorera – och som framför allt bör väcka frågan: varför tar inte fler företag ett större ansvar för det samhälle de verkar i?

Få saker skapar gemenskap och bygger ett starkt lokalsamhälle som idrotten. Det är där barnen lär sig samarbete, respekt och disciplin. Det är där ungdomar får en meningsfull fritid, där föräldrar engagerar sig och där städer och orter samlas kring något som är större än individen själv. Innebandyn är ett tydligt exempel – en av Sveriges största ungdomsidrotter, djupt förankrad i skolor, hallar och bostadsområden över hela landet.

Trots det är sponsringen från många storföretag närmast obefintlig. Flera aktörer har gått mot en alltmer centraliserad modell där beslut om marknadsföring och sponsring fattas långt bort från det lokala sammanhanget. Den lokala innebandyklubben får då inte ens en chans att presentera sitt värde. Samtidigt trycker de här bolagen upp sina butiker och skyltar över hela landet och förväntar sig att lokalsamhället ska konsumera – men inte ställa krav tillbaka.

Här måste något ändras.

Det är en nödvändighet att varje innebandyklubb har med sig de största företagen på orten – även de som är stora aktörer på en nationell eller internationell marknad. Utan deras stöd blir det svårt för varje enskild innebandyförening att göra skillnad, att erbjuda barn och ungdomar en meningsfull fritid och i förlängningen bidra till ett tryggare och starkare samhälle. Det är inte en önskan – det är ett ansvar.

I samband med matbojkotten under vecka 12, där bland andra politikern Nooshi Dadgostar (V) valde att rikta sin protest mot ICA, väcktes en viktig men felriktad debatt tänker jag. För medan vissa stora kedjor målades ut som symboler för girighet, glömdes det bort att många ICA- och Coop-butiker drivs lokalt – av personer som bor på orten och som ofta är genuint engagerade i det lokala föreningslivet. Det är inte ovanligt att just dessa handlare är de sista som står kvar som sponsorer till innebandyklubben, ungdomslagets cup eller korpens lokala motionsserie.

Bojkotten borde snarare ha riktats mot de företag som aldrig tar något lokalt ansvar – oavsett priser. Butikskedjor som Willys, Hemköp, City Gross, Lidl och Mathem sponsrar i princip aldrig lokala föreningar, trots att deras varumärken dominerar matmarknaden på många håll. Detsamma gäller andra stora kedjor som IKEA, Clas Ohlson, Byggmax, Max Hamburgare, Rusta, ÖoB, Jysk, Åhléns, NetOnNet och Elgiganten (Det kan såklart finnas lokala avvikelser där faktiskt företagen ovan gör en insats). De finns överallt – men inte där det spelar roll: på ungdomslagens tröjor, i föreningarnas sponsorväggar eller bland företag som faktiskt engagerar sig i ortens framtid.

Det är dags att vända på perspektivet. Företag som vill bli tagna på allvar i det lokala samhället måste kunna svara på en enkel fråga: Hur bidrar ni till den plats där ni tjänar era pengar?

För den innebandyklubb som fostrar framtidens ledare, håller barn borta från skärmarna och erbjuder en trygg plats i en ofta tuff verklighet – den klubben förtjänar stöd. Det handlar inte om välgörenhet. Det handlar om hållbarhet, ansvar och långsiktigt förtroende.

Så nästa gång du som innebandyentusiast  väljer butik, gym, byggvaruhus eller snabbmatskedja – fundera på vilka som faktiskt stöttar din innebandyförening, dina ungdomslag, din hall. Och nästa gång du som företagare får en sponsringsförfrågan från den lokala innebandyklubben – säg inte nej för att ”ni redan har centrala samarbeten”.

Säg ja – för att du vill vara en del av något större.