Alla kan drömma – men få blir elitspelare i innebandy

Magnus Fredriksson: ”Vi bygger framtiden på bredden – inte på ett fåtal som lyckas ta sig hela vägen upp”

Vi lever i en idrottsvärld där drömmar och verklighet ibland möts på brutala villkor. Alla barn får höra att ”du kan bli vad du vill”, att du kanske en dag står där i landslagströjan – men sanningen är att extremt få gör det. En amerikansk studie visade att upp till hälften av svarta manliga ungdomar drömde om att bli NBA-proffs, trots att sannolikheten att ta sig från ett hypat college-lag till NBA låg på bara drygt en procent. Ändå var det den vägen flest trodde på – snarare än att satsa på en bra utbildning och drömma sig till en framtid som leder till ett stabilt och välbetalt jobb.

Det är lätt att dra paralleller till innebandyn. Vi pratar ofta om elitsatsningar från tidiga tonår, men sällan om alternativen. Vi har ett system i svensk innebandy där allt fokus ligger på att nå högsta serien, landslaget eller en internationell proffskarriär i Schweiz. Men vad händer med alla de andra – den stora majoriteten?

För de flesta innebandyspelare leder inte en elitsatsning till en månadslön som går att leva på. De bäst betalda i SSL har enligt uppgifter till Innebandymagazinet omkring 20 000 kronor i månaden från sin klubb – och då handlar det om en handfull spelare totalt i hela SSL. Att spela innebandy på yttersta elitnivå är nästan alltid ett deltidsprojekt vid sidan av ett heltidsjobb, eller så mycket man hinner och orkar arbeta vid sidan av träning och match.

Det finns lysande undantag genom åren – Niklas Jihde, Mika Kohonen, Alexander Galante Carlström och Kim Nilsson – spelare som lyckats kombinera sportslig framgång med ekonomisk stabilitet från sitt innebandyspel. Men de är få.

Ändå är systemet uppbyggt som om alla hade samma chans. Vi föser in ungdomar i ett smalt rör som slutar i eliten – eller ingenting alls. Det är ett vägval som gör att alltför många slutar redan vid 15–16 års ålder och värvningskarusell som tvingar lag att lägga ner. När kraven ökar och det inte finns några andra mål än att bli bäst, tappar vi dem.

Och där har vi ett av våra största misslyckanden. För vi utbildar inte spelare för division 1, division 2 eller division 3. Vi talar inte om hur attraktivt det kan vara att i vuxen ålder kombinera innebandy med arbete, familj och vänner – och ändå spela i ett lag, vinna matcher, träna hårt och känna enorm glädje i att spela ett lokalt derby inför kanske 2–300 åskådare eller fler i distriktsförbundens seriesystem. Alla behöver inte toppa – många skulle trivas bäst med att tillhöra ett lag med ambition men utan elitkrav.

Vi har tappat bort det perspektivet. Vi skapar inga strukturer för att fostra långsiktiga innebandyspelare – bara kortsiktiga elitprojekt. Den som inte platsar i ett NIU eller ett juniorallsvenskt topplag får ofta ingen väg tillbaka och de som hamnar utanför dessa satsningar tappar många sugen på att fortsätta med något de egentligen tycker är bland det roligaste de vet. I själva verket borde vi hylla alla de som stannar kvar i sporten, säsong efter säsong, även om de aldrig nådde landslaget. Det är de som bär upp seriesystemet – inte de få i toppen.

Men just nu ska hela idrotten föda de där lagen på högsta nivå. Jag ser det inte på något annat sätt, särskilt eftersom vissa klubbar idag har representationslag (läs klonlag, akademilag, farmalag, utvecklingslag, divisionslag) i alla serier från SSL ner till division 6 – vilket urholkar det finaste vi ändå har i svensk innebandy: vårt breda seriesystem.

Så vad gör vi?

Dags för ett systemskifte:
– Fler mål än eliten: Utbilda för både bredd och topp. Ge status åt division 1–6 – både toppen och bredden måste få skina på sina villkor.
– Fler roller inom sporten: Visa unga att man kan vara tränare, ledare, domare – och spelare samtidigt. Det finns många vägar till en lång innebandykarriär, och man ska inte behöva välja bort allt annat för att fortsätta spela som vuxen.
– Mindre utslagning, fler vägar tillbaka: Satsa på att behålla spelare genom flexibla modeller, inte elitsållning. Den JAS-hets som fortgår säsong efter säsong är patetisk.
– Stopp på ”elit eller inget”-tänket: Lyft föreningar som lyckas kombinera ambition med gemenskap – även utanför förbundsserierna. Visst sjutton ska det vara fint att klara ett division 3-kontrakt i sista omgången, eller bli seriesegrare i division 4!

Alla får drömma om att bli elitspelare – och det ska vi uppmuntra. Men vi måste också börja prata om hur man kan spela innebandy hela livet utan att nå landslaget. Vi måste skapa ett system där drömmar inte behöver dö när man fyller 16 – där spelglädje och utveckling får finnas på fler nivåer än bara toppen.

Vi bygger framtiden på bredden – inte på ett fåtal som lyckas ta sig hela vägen upp.