Talangen om tuffa vägen tillbaka: ”Kroppen sa ifrån”

I Uppsala är det Storvreta som dominerar och där föreningar som Hagunda och Sirius slåss bakom för att ta sig tillbaka till finrummet i SSL. Det finns dock många andra föreningar där vi finner en spelare, som för ett par år sedan var en av landets mest omtalade juniorer. 

Aron Brännström är född 2007 i Uppsala, där han till vardags spelar med IS Saga. Brännström är uppvuxen i staden tillsammans med sin mamma, pappa och två systrar. Innebandyn har inte funnits i den absoluta närfamiljen, men väl i släkten.

– Har många kusiner som spelat innebandy och första gången jag lirade med klubba och boll var nog tillsammans med dem på gatan, säger han till bloggen.

En av kusinerna finns just nu i samma lag som han själv.

– Jag har Edward Appelqvist i laget som är min närmsta kusin. Vi är födda med bara tio dagars mellanrum.

Han var fem år när han för första gången klev in på en innebandyträning med Saga.

– Började i Saga i en liten skolhall när jag var fem år gammal. Minns att vi var så små att föräldrarna behövde bära oss in över sargen. Minns också att jag var väldigt försiktig i början, men för varje träning som gick tog jag för mig mer och mer.

Det skulle dock dröja ganska många år innan Brännström själv kände att han hade riktig kläm på sporten.

– Har alltid försökt vara ödmjuk och nästan underskattat mig själv. Första gången man märkte att man hade någon form av talang var väl när jag började lägga ut tricksvideos på Instagram som gick viralt, vilket även ledde till att jag fick ett sponsoravtal när jag var tolv år gammal.

Att vara så pass ung och få ett avtal hör inte till vanligheterna. Utöver det första avtalet har han därefter belönats med ett nytt från en annan klubbleverantör.

– Fick ett erbjudande av Exel och fick gratis prylar av dem, men de senaste tre åren har det varit Zone som gäller.

Redan i tidig ålder fanns en idol i trakten att se upp till och försöka efterlikna i spelstilen.

– Har haft många olika idoler genom uppväxten, inte bara inom innebandyn. Innebandymässigt har det varit Storvretaspelarna man sett upp till, Filip Eriksson framför allt. Det är även hans spelstil man har försökt efterlikna när man var yngre.

Brännström och hans lagkamrater i Saga reste tidigt runt på många cuper, både i Sverige, på andra sidan Östersjön och till den klassiska turneringen i Prag.

– Vi har varit på sjukt många cuper genom åren och det är där de största minnena finns. Vi åkte till Finland första gången redan 2016 och sedan har vi varit där en 5–6 gånger, om inte fler. Det roligaste med de cuperna var att man fick räkna resultat och tävla, vilket man annars inte får som nioåring i Sverige. – Största minnet därifrån är kvartsfinalen i Helsinki Floorball Cup 2017 när jag gjorde hattrick och kvitterade med en sekund kvar till 3–3, för att sedan avgöra på sudden-straffar. Utöver det är nog Prag 2023 den roligaste resan vi åkt på när vi tog hem guldet.

Brännström har också spelat fotboll under många år, men valde att sluta för ett par år sedan för att satsa fullt på innebandyn.

– Har alltid velat mäta mig mot de bästa och är en stor vinnarskalle, men har inte tänkt så många steg framåt utan tar varje säsong i taget. Samtidigt har innebandyn alltid varit den roligaste sporten enligt mig, och det har i mitt huvud alltid varit den jag vill satsa på.

Säsongen 22/23 ställde laget upp i USM-klassen. De äldsta spelarna var födda 2006, medan Brännström och majoriteten av hans lagkamrater var ett år yngre. Trots det tog de sig hela vägen till Innebandyfesten, där det till slut tog stopp i en kvartsfinal mot Hammarby.

– Jo precis, det var också en sjukt rolig turnering. Egentligen var ju tanken att vi skulle vara som bäst året efter, så vi gick in med inställningen att vi inte hade något att förlora. Känslan var att vi chockade några genom att vara så slagkraftiga. – Det är små marginaler i sådana turneringar och med lite flyt kring lottning hade vi nog kunnat gå mycket längre. Vi hade till exempel en 3–0-ledning mot Dalen i gruppen som vi tappade. Med en trepoängare där hade det kunnat se annorlunda ut.

Framgångarna med Saga gjorde att fler fick upp ögonen för Brännström. Både han och hans radarpartner Ludvig Kalldin erbjöds platser på RIG (Riksinnebandygymnasiet), men Brännström valde att tacka nej och stanna i Uppsala.

– Resonemanget var väl att när jag jämförde valet mellan att stanna hemma och flytta dit, så vägde det förstnämnda över. Även om innebandy är kul kändes det inte värt att flytta 60 mil och lämna familjen och de närmaste. Även om det var ett svårt beslut kändes det självklart att stanna hemma.

Det saknades inte anbud på hemmaplan heller, men svaret förblev detsamma: han stannade i moderklubben.

– Jo, det kom alternativ från lite alla håll och kanter, men en del av valet att stanna var att jag ville spela kvar i Saga. Det är moderklubben och laget i hjärtat. Samtidigt var tanken att vi skulle ha goda chanser i USM, vilket vi tyvärr missade på grund av ett kval med tunn trupp. Jag hade börjat få mina sjukdomsproblem och deltog inte i den matchen som visade sig vara avgörande.

Besvikelsen över det missade USM-slutspelet var stor, särskilt då laget hade höga förväntningar efter fjolåret.

– Besvikelsen var enorm, just för att det stora målet den säsongen var att vinna USM. Efter den förlusten fick man sätta saker i perspektiv och inse att det finns viktigare saker än innebandy. Så man drog mycket lärdom av det också.

En ny chans till guld kom i stället via SDF-SM (numera DSM) i januari. Uppland var en av förhandsfavoriterna, men truppen drabbades av flera bakslag.

– Precis, känslan var god och vi var ju guldfavoriter med all rätt. Däremot hade jag mina sjukdomsproblem och var osäker på hur mycket jag skulle kunna spela. Vi tappade även Anton Alm, Rasmus Johansson och Melwin Persson på grund av skada och sjukdom, men man var såklart taggad på att få spela med Ludde igen.

Till slut blev det ett brons efter en strafförlust i semifinalen mot Västergötland.

– Utifrån förutsättningarna gör vi det bra som lag och insatsen är godkänd, men hade vi haft full trupp hade det enda godkända varit guld.

Saga gjorde även sin debutsäsong i JAS (Juniorallsvenskan) under året. För Brännström är minnet av den perioden något luddigt då han missade hälften av matcherna.

– Ja, det var ett lite speciellt upplägg men jag minns matcherna jag spelade som roliga. Har dock ett rätt flummigt minne från den perioden och missade ungefär hälften av matcherna.

Frånvaron berodde på ett sjukdomstillstånd som inte gav med sig. Tidigt på säsongen 23/24 drabbades han av en kraftig lunginflammation som gav långvariga sviter.

– Det var till en början likt en förkylning fast kraftigare; jag hostade mycket och hade huvudvärk. Men en förkylning brukar släppa efter en vecka, medan jag hade varit sjuk i en månad utan att sluta hosta. Det var då man märkte att något inte stämde. – Hostan avtog därefter, men huvudvärken och utmattningen stannade kvar och snarare eskalerade än avtog.

Efter många läkarbesök fick han till slut en diagnos som förklarade de efterföljande symtomen.

– Har varit hos många olika läkare. Diagnosen de satte var ”postinfektiöst trötthetstillstånd” som utvecklades efter att jag haft en lunginflammation som heter mykoplasma.

Säsongen 23/24 blev därmed halvt spolierad, och den efterföljande säsongen blev nästan helt förstörd.

– Ja precis, missade hela förra säsongen. Förutom att jag var uppskriven på några matcher och tog någon straff eller orkade spela något powerplay i slutet av säsongen, så var jag borta hela tiden.

Planen var att successivt trappa upp träningen, men kroppen satte stopp.

– Tanken var ju att försöka komma igång så fort som möjligt men kroppen sa ifrån. Ansträngning gjorde mig sämre och i de värsta stunderna orkade jag inte ens gå en promenad utan att bli sämre.

Nu är Brännström lyckligtvis tillbaka i spel och kombinerar JAS med spel i division 2. Det är dock en bit kvar till full kapacitet.

– Tog stora framsteg under sommaren men var inte fullt redo för spel i början av säsongen. Jag tränade på kanske 75–80 procents ansträngning och såg till att alltid ha minst en vilodag mellan träningar och matcher. – Nu spelar jag nästan alla matcher och har stegrat ansträngningen. Däremot har jag fortfarande en bit kvar till att vara med på alla träningar och vara i fullt slag.

Trots att han är trogen sin moderklubb finns det stora drömmar för framtiden.

– Först och främst vill jag komma tillbaka till 100 procents kapacitet, för den har jag fortfarande inte riktigt uppnått av förklarliga skäl. Därefter tar jag allt som det kommer. Jag har ingen stress, men vet att jag har kapaciteten att nå den allra högsta nivån. Så förhoppningsvis kan jag nå SSL och landslaget, men så långt tänker jag inte just nu.