Stängda dörrar hämmar innebandyns utveckling

En krönika om hur klyftan mellan innebandyns toppnationer och resten växer – och hur vi bryta mönstret och skapa fler utmanare?

Efter VM-kvalet för två helger sedan blossade debatten återigen upp om huruvida kvalet borde slopas på grund av de stora segersiffrorna mellan topplagen och övriga nationer. Innebandymagazinets damexpert lyfte i en krönika vikten av kvalet för sportens utveckling, något som fick den tidigare förbundskaptenen för Norge och nuvarande klubblagstränaren, Rune Ali Zouhar, att reagera och skriva en krönika.

Faktaruta: Rune Ali Zouhar

• IFF-domare: 113 internationella matcher, inklusive 3 Europacup-finaler och 7 VM-turneringar
• Dömt VM-final för herrar
• Tränare för Norges damlandslag 2010–2015
• 15 säsonger som tränare i Eliteserien för damer i Norge
• Lång erfarenhet av spelutveckling och internationell innebandy

Alla vill att sporten ska växa – fler spelare, fler nationer, jämnare nivå och större medieintresse. Men hur uppnår vi detta? Vad måste prioriteras? Vilken väg leder till utveckling?

Vad är viktigt för norsk innebandy, en nation utanför topp fyra, i ett internationellt sammanhang? Vad krävs för att vi och flera andra nationer ska kunna konkurrera på en högre nivå? Hur kan vi minska skillnaderna?

Diskussionerna om utvecklingen av internationell innebandy dyker upp med jämna mellanrum. Efter mästerskap handlar debatten om de internationella nivåskillnaderna, turneringsorganisationen, den internationella kalendern och ojämna resultat. Efter VM-kvalet för damer har debatten blossat upp igen. Här i Norge fokuserar diskussionen oftast på vad som görs fel inom vår landslagsverksamhet, bristande aktivitet och vems fel det är att vi alltid förlorar stort mot de bästa. Debatten präglas oftast av en sak – skuldbeläggning. Felet och ansvaret ligger alltid hos någon annan. På många sätt en destruktiv diskussion.

I Singapore 2023 gör Norge sitt sämsta VM någonsin. Truppen bestod av 10 spelare med Tunet IBK som moderklubb. Min första tanke var: hur upplevde spelarna detta? Sedan kom den obehagliga känslan – vad är det vi håller på med? Inte vi som i landslaget och Norge, utan vad är det vi i klubblaget har gjort som bidragit till att Norge är nummer 11 i världen?

När denna krönika läses i Norge kan den lätt uppfattas som ett försvarstal mot den kritik som lyfts fram de senaste åren. Det är inte min avsikt. Mitt utgångsläge är klubblaget – där landslagsspelarna formas – och vilka möjligheter vi saknar.

Jag har inga färdiga svar. Och jag är mycket medveten om att det största jobbet måste göras på hemmaplan. Med risk för att bli för generell så tror jag ändå inte att det är fel att säga att nationer utanför topp fyra måste arbeta på flera fronter – öka antalet spelare, förbättra spelar- och tränarutvecklingen, stärka ekonomin etc. MEN samtidigt måste det skapas internationella möjligheter. Möjligheter i kombination med förväntningar.

I de flesta lagsporter anses spelare vara i sin bästa ålder mellan 25 och 30 år. Hur ser vägen fram till denna ”guldålder” ut? Vilka möjligheter finns för en spelare mellan 16 och 25 år utanför topp fyra jämfört med en spelare från Sverige, Finland, Schweiz eller Tjeckien?

Idag möts de fyra bästa nationerna redan på U19-nivå och fortsätter med samma upplägg på seniornivå. Deras inhemska ligor håller en högre nivå, och Champions Cup är reserverad för lag från dessa nationer. Detta är den enda klubbturneringen i regi av IFF. Euro Floorball Cup (EFC), som var en cupen för de europeiska lagen rankade fem till tio, är borta.

En schweizisk spelare får mellan 16 och 25 års ålder en helt annan internationell erfarenhet än en spelare från Norge, Lettland eller Polen. När dessa spelare når sin bästa ålder (25–30 år) och möts vartannat år i VM är det inte förvånande att nivåskillnaderna är stora och inte förändras nämnvärt från ett VM till ett annat. Hur ska vi kunna jämna ut dessa skillnader när förutsättningarna under en tioårsperiod är så olika?

De flesta nationer utanför topp fyra får fram spelare som håller en bra internationell nivå, men en enstaka stjärna vart tionde år förändrar ingenting. Även en spelare av yppersta världsklass kan aldrig skapa utveckling ensam. Det är viktigt att spelare fortsätter att söka sig till de bästa ligorna. Men majoriteten av spelarna kommer i överskådlig framtid att komma från den inhemska ligan. Därför är det avgörande vilka möjligheter som finns där.

Varför är internationella klubbturneringar i regi av IFF så viktiga?

För att klubbarna utvecklar spelare till landslagen. Det arbete som görs på klubbnivå lägger grunden för landslagens kvalitet. Ju bättre klubblag, desto bättre förutsättningar får landslagen, vilket på sikt kan leda till fler nationer på en högre nivå. Istället för en topp fyra – fler utmanare och ett toppskikt med 6–8 nationer.

När möjligheten för vinnaren av EFC att kvalificera sig till Champions Cup togs bort, förlorade EFC sitt största värde – drömmen och möjligheten att tävla på högsta nivå. Nu är EFC nedlagd. Det är lätt att förstå varför varken lag eller nationer ansåg det värt att satsa resurser på en turnering som på sikt hade begränsat sportsligt värde. Detta var ett steg i fel riktning. Resultatet blev den nya formen på Champions Cup, där topp fyra-nationernas klubbar fick ännu bättre förutsättningar, medan övriga nationer i princip blev lämnade med ingenting.

Vi behöver hjälp från de fyra stora. Vi behöver referenser och erfarenhet. Vi måste få känna på vad det innebär att spela mot de bästa – vilka förberedelser som krävs, vad det innebär att tävla fem–sex dagar i rad. Först då kan vi åka hem, träna bättre och komma tillbaka ännu starkare nästa gång. Vi behöver möjligheter, men också förväntningar och förpliktelser.

Möjligheter skapar drömmar. Uppfyllda drömmar skapar inspiration att arbeta ännu hårdare. Och hårt arbete är grunden för all utveckling. I mer än 25 år har utmaningar, drömmar, möjligheter och motivation varit min drivkraft – först som domare och sedan som tränare.

Som tränare för ett lag som har vunnit den inhemska ligan sju gånger under de senaste åtta åren vet jag hur viktigt det är med nya utmaningar. Att möta lag från topp fyra-nationerna i tävlingssituationer skulle ge oss helt andra utmaningar, referenser och impulser. Möjligheten att kvalificera sig till Champions Cup skulle vara en enorm motivationsfaktor och en verklig chans att ta nya steg – något som enligt min mening är avgörande för fortsatt utveckling. Dessa möjligheter skulle skapa en motivation som förlängde karriären för fler spelare. De som inte är aktuella för landslagen skulle få värdefull erfarenhet. Möjligheten skulle även kräva mer när det gäller att skapa en bättre träningskultur, en helt annan typ av spelmässig utmaning – och förutsättningarna för en idrottslig utveckling skulle vara på en helt annan nivå. Tränare, ledare och klubbar skulle få en kompetens som inte kan inhämtas från läktaren eller på en kurs.

Idag har vi ”bara” ett nytt seriemästerskap att sträva efter. Internationell erfarenhet kommer genom träningsmatcher mot svenska lag innan säsongsstart. Vi har gjort det de senaste 5–6 säsongerna och haft stor nytta av det. Men det är fortfarande bara en träningsmatch. Observera att vi inte kräver en plats i Champions Cup – bara en möjlighet att delta i en kvalificering.

Vår domarkarriär hade aldrig varit densamma utan EFT och Champions Cup. Den hade sett helt annorlunda ut om vi bara hade deltagit i VM vartannat år – utan erfarenhet från en högre nivå än den inhemska ligan. Det domarpar som klev in i O2 Arena i december 2008 var på en helt annan nivå än de som reste till Europacupen i Schweiz i december 1999. Vi fick möjligheten – och det var helt avgörande.

Den nuvarande ordningen, där endast topp fyra-nationerna har en internationell klubbturnering, där EFT för U19 och senior är reserverad för topp fyra och där 6-nationsturneringen (för lagen rankade 5–10 på IFF:s ranking) är förbehållen samma lag, kan inte ses som något annat än stängda dörrar och brist på möjligheter. En framtida ordning där VM spelas vart fjärde år kommer bara att öka skillnaderna. Jag skulle snarare beskriva dagens system som en rejäl bromskloss och ett stort hinder för våra möjligheter att utvecklas vidare.

Förslag till lösning:

• Återinför EFC.
• Vinnaren av EFC ska ha möjlighet att kvalificera sig till Champions Cup.
• Om ingen vill arrangera EFC – använd Czech Open för att genomföra turneringen.
• Utöka EFT till fem eller sex lag baserat på rankningen från senaste VM.
• 6-nationsturneringen får inte fungera som nuvarande EFT.

Dessa förändringar skulle öppna dörrar, ge spelare, ledare och klubbar värdefull erfarenhet och förhoppningsvis bidra till att minska avståndet till topp fyra.

Rune A Zouhar
Tunet IBK (Norge)