Krönika: Juni, generationsväxlingar och ett Schweiz som rasar ihop 

Innebandymagazinets Magnus Fredriksson tycker till om helgens landskamper för dam- och herrlandslaget.

Det är något nästan poetiskt med att landslagen – både dam och herr – kliver in på innebandyplanen i mitten av juni. Skolavslutningar, midsommarförväntan och träd i full blom utanför hallarna. Men det pågår ändå innebandy internationellt, på sportgolv och under fläktande tak, är fokus redan riktat mot Kina. Mot World Games i augusti. Och längre fram: ett nytt VM-år för damerna

För damlandslaget är målet tydligt. Det är dags att jaga det tionde raka VM-guldet. Ett monumentalt facit som säger något om både skicklighet och dominans – men också om hur djupt Sveriges dominans är på damsidan. Och även om helgens matcher i Euro Floorball Tour inte direkt kommer att etsa sig fast i minnet – tre segrar, men med ojämnt spel – så markerar de starten på en ny VM-säsong med höga krav.

Matchen mot Tjeckien blev tajt, 6–5. Ett svajigt försvarsspel och oslipade bollmoment fick förbundskapten Linn Lundström att konstatera att spelet med boll hackade. Och det stämmer. För utomstående såg det ut som ett smärre taktiskt haveri. Men mot Schweiz? Där brann det till. 13–6 är en fullständig utklassning – och samtidigt ett underbetyg till ett Schweiz som inte borde få se ut så här svagt på den här nivån. Att gång på gång misslyckas med att bygga konkurrenskraftiga landslag är ett mysterium som förmodligen bara schweizarna själva kan förklara. Eller inte.

Sveriges ljuspunkt? En nykomponerad formation där juniorer som Ellen Lundin, Evelina Petersson och Mira Markström tillsammans med rutinerade Moa Tschöp klickade direkt. ”Junisar plus Moa”, som Linn själv beskrev det. Och mot Finland såg vi något helt annat – ett gediget, samlat och kontrollerat Sverige som både försvarade smart och skapade effektivt framåt. Det är där, i balansgången mellan rutin och ungdomlig hunger, som landslaget bygger sin framtid. Sverige vann den viktigaste matchen mot Finland med 7-2 och med sex olika målskyttar vilket bekräftar att Sveriges bredd av toppspelare är på en helt annan nivå än Finland och de andra nationerna.

På herrsidan spelades det dubbelt mot Tjeckien, i Tjeckien – en av få nationer som på riktigt börjat rubba den gamla maktbalansen. Fjärde förlusten mot Tjeckien historisk sett och en bekräftelse på att grabbarna från mellan-Europa är på väg ikapp på största allvar.  En förlust (1–2) och en vändning till seger (4–3) på 24 timmar. Det är inte mycket att skrika ut rubriker om – men det är mycket att läsa in mellan raderna.

För bakom siffrorna döljer sig ett landslag i transformation. Förbundskapten Thomas Brottman har en generationsväxling på gång. Den nykomponerade förstafemman i den första matchen med Ramirez, Magnusson Lindholm, Nydenfeldt, Ulriksson och Kohonen – fyra av dem från Storvretas U19-guldgäng – var spännande att följa. En framtid som knackar på, och tar det chansen, det får vi nog veta mer framöver.

Men även framtiden måste producera mål. Ett mål framåt i första matchen duger inte, även om spelet stundtals satt. Vändningen i match två – från underläge två gånger om till seger – visar på moral. Och på potential.

Extra intressant blir det när vi noterar att båda matcherna spelades med 3×15 minuters effektiv tid – samma format som väntar i World Games. Kortare, rappare, mer paketeringsvänligt. Det är ingen slump. För innebandyn rör sig, sakta men säkert, mot en framtid där speltiden måste anpassas till tv-kanaler, publikintresse och den moderna idrottskonsumenten. Och även om det svider i själen på nostalgikerna – så är det rätt väg att gå.

Sverige – på både dam- och herrsidan – ger just nu både trygghet och framtidstro. På damsidan är det som att man redan är halvvägs till nästa VM-final. På herrsidan står vi mitt i ett skifte som kanske, kanske, kan bli nästa gyllene generation.