Innebandy under drönarattacker – möt laget som fortsätter spela mitt i kriget

Mitt i kriget spelar Sumy Vorony vidare – och har blivit en symbol för mod och uthållighet.

Sumy Vorony är ett av de mest unika och uthålliga lagen inom ukrainsk innebandy. Hemstaden Sumy ligger bara några mil från den ryska gränsen, där drönarattacker, raketbeskjutning och förstörd infrastruktur är vardag. Trots skadade träningshallar, farliga resor och en ständig hotbild fortsätter laget att spela i den ukrainska högstaligan – och lyckades i september vinna Ukrainas ”lilla cup” B-slutspelet i Ukrainska cupen. Med stark laganda och ett orubbligt driv har Vorony blivit en symbol för mod och motståndskraft mitt i krigets skugga.

Intervju med Ruslan Shkvarok, lagkapten i Sumy Vorony

Innebandy i krigets skugga!

Hur skulle du beskriva den här säsongen för ert lag?

– Det går inte att beskriva med ett enda ord. Säsongen har varit full av svårigheter, äventyr och sitt eget slags liv. Innebandyn ger oss glädje och lugn -en chans att för en stund lämna krigets vardag. För mig är det som en familjeresa: ibland tungt, ibland roligt, men alltid meningsfullt.

Ni bor och tränar bara några mil från fronten. Hur går det ens att planera träningar i en sådan miljö?

– Ärligt talat betyder ordet ”planering” nästan ingenting nu. Du kan vara på väg till träning och så börjar en dronattack eller flyglarm. När vi väl lyckas samlas känns det som en liten högtid, en stund där vi får glömma allt som händer runt omkring oss.

Hur fungerar resandet till matcher?

– Det är väldigt svårt. Järnvägen beskjuts ofta och vi måste åka omvägar via stationer nära gränsen. Det blir långa byten, förseningar och mycket stress. Vi skriver varje dag i chatten: ”Alla okej? Alla vid liv?” När vi väl står tillsammans på planen känns det som en familjemiddag – vi är tacksamma att vara där.

Er träningshall har träffats av både raket och drönare. Hur påverkar det laget?

– Hallen vid SumDU träffades först av en raket och sedan av drönare. Universitetet har attackerats flera gånger, men den här gången träffades just vår hall. Och attacken mot järnvägsstationen – där människor dog – påverkade oss också. Man förstår att det kan hända när som helst: på väg till en turnering, på väg hem eller mellan träningar.

Hur håller ni formen när träningar ständigt störs?

– Alla gör vad de kan. Någon tränar hemma, någon springer, någon tränar klubba på gården. Många har familj och jobb, livet fortsätter. Men innebandy är en del av oss – vi vill inte tappa formen.

Vad betyder innebandy för dig i dag, mitt under kriget?

–  Innebandyn är vår stödpunkt. Ett bevis på att livet fortsätter. Att laget håller ihop trots explosionerna. Det är ett sätt att inte låta kriget ta ifrån oss allt mänskligt.

Hur reagerar motståndare och vänner från andra städer när de hör om era förhållanden?

– Ofta med förvåning, ibland med medkänsla. Men jag vill inte att någon ska tycka synd om oss. På planen är alla lika. Efter matchen kan vi prata, skratta och stötta varandra.

Känner ni stöd från förbundet eller internationella aktörer?

– Inte så mycket som man kanske hoppas. Ibland får vi varningar om att matchstället inte passar (klubbens färg är grå), eller turneringar läggs i städer som är svåra att resa till. Ibland reser vi 24 timmar och ska spela en timme senare. Det är tufft. Men det viktigaste är att vi fårspela. Det betyder allt.

Vad innebar segern i Ukrainska cupens B-slutspel?

– Vi gjorde ingen stor sak av det. Vi ville nå topp åtta men hade lite otur. Men vi kämpade till slutet och segern gav oss motivation att fortsätta.

Hur håller ni ihop mentalt?

– Vår tränare hjälper oss mycket. Han säger alltid: ”Fastna inte i det negativa. Se framåt.” Vi stöttar varandra och det är vår största styrka.

Vad hoppas du för lagets framtid?

– Att det blir bättre. Vi har visat att vi kan spela även nära fronten. Jag vill att människor i Europa och Ukraina ska veta att i Sumy finns ett lag som tränar under beskjutning men aldrig ger upp.
Och innebandyn är också en front – en front av uthållighet, värdighet och hopp.

Text och intervju: Tamuz Hidir