En kaffe och en cigarett

Jag piggnade till med en tidig, kylig promenad och värmde mig med en dubbel espresso. När vi kom ut från Palazzetto della Sport sisådär nio timmar senare var det sen eftermiddag och fortsatt grått och trist, inte bara på himlen utan även i själ och hjärta.

Däremellan hade nämligen Slovakien gjort stygga 15–1 på oss och vår landslagsdebuterande U19-målvakt Elena Morosi prisades som matchens MVP med 79,17 i räddningsprocent. Då förstår ni att detta var en ensidig historia.

Likafullt hade vi 1–1 djupt i första perioden och efter att Isabella Chopard kontrat in kvitteringen hade vi en rätt mysig känsla, men över 60 minuter var Slovakien ett eller ett par nummer för stort – som sig bör när världsfemman tar sig an nummer 18.

Vi stängde matchen redan i omklädningsrummet en kvart efter slutsignal och riktade därefter blicken framåt. Nu återstår sista kvalificeringsmatchen med första tekning 13.00 lördag. Antingen vinner vi och går till VM eller så förlorar vi och missar VM.

I samma veva som vi kom tillbaka till hotellet släntrade den ukrainske U19-målvakten Oleg Kovalisko ut genom entrédörrarna med en cigg i mungipan samtidigt som han andades ett självförtroende i klass med Zlatans. Det var en befriande syn som skänkte lite perspektiv på livet och genast blev jag ljusare i sinnet.

* * *

Till middagen gick jag på bacon&svamp-pasta som primi och sedan valde jag köttbullar&potatismos som secondi. Man kände sig nästan som hemma för en stund.

Därefter hade Erik Fogdegård förberett en trevlig avslutning en våning upp i konferensrummet – en frågesport om djur med imitationer, ljud och språk som väckte massor av muntration.

Jag lottades in i Team Sweden med Bella Chopard, Martina Falchi, Ida Franzi och Maya Amodeo. Vi lämnade tävlingen som moraliska vinnare efter en omoralisk utslagsfråga om avstånd mellan Globen och Colosseum.

Maya lämnade rummet som dubbel vinnare efter att även ha tilldelats Dalahästen.

* * *

Vad heter gubbhörnet på engelska?

”Old man corner” räknas inte.

* * *

Scoutade förmiddagsfighten Nederländerna–Danmark där förloraren skulle bli vår motståndare i lördagens placeringsmatch som avgör vilken av grupptreorna som tar den femte och sista VM-platsen i detta kval.

Danmark var given favorit på förhand – det handlade trots allt om nummer åtta i världen mot nummer 21 – och ledde matchen in i tredje perioden med 2–1 och där oavgjort hade räckt för att ta direktplatsen till VM.

Men hårt arbete betalar sig och man kan inte annat än älska Nederländernas attackpsyke, att alltid tro på det man gör, våga sätta press i varje defensiv situation och vilja krascha nätet i varje offensiv omställning.

Enligt Pontus Boman har Nederländerna världens längsta befolkning (jag väljer att inte googla här utan att blint lita på en informationstörstande och påläst ung man som Pontus) och en blick över dess damlandslag i innebandy ger vid handen att så är fallet.

Nederländerna fysade helt enkelt ner ett Danmark med spelare från SSL och NLA som förvisso kan spela spelet men danskorna mjuknade betänkligt både på planen och i det mentala spelet.

Således fullbordades skrällen med 4–0 till Nederländerna i tredje perioden och 5–2 när Hesa Fredrik ljöd.

Enorma glädjescener hos Nederländerna i Palazzetto della Sport, där läktarna fick orangea stänk med en röststark holländsk klack och som Manchester City-supporter njöt jag i fulla drag varenda gång som de stämde upp i ”Håland”-klapp-klapp-klapp.

* * *

Ledarstaben består av olika personligheter med olika egenskaper och mina kollegor har en sak gemensam – alla är fantastiska människor som det är en ynnest att få lära känna när man tillbringar all vaken tid tillsammans under intensiva dagar.

Alla jobbar stenhårt utanför planen för att möjliggöra framgång på planen. Inte minst gäller det vår fysioterapeut Mattia Antonelli från Rom som har fått mer och mer att göra med spelare som inom kort spelat fyra matcher inom loppet av fyra dygn.

Mattia löser alla spelarnas krämpor med ett leende på läpparna och bidrar till att skapa skön stämning fastän hans engelska inte är den bästa – eller kanske tack vare just detta faktum.

* * *

Italiensk innebandy står inför en fantastiskt härlig utmaning på hemmaplan; senaste landskampen mellan ländernas damlandslag var i VM 2021 när Danmark gjorde 15–0 på Italien.

Men som Gunde Svan lärt oss, ingenting är omöjligt, och lyckas många av våra spelare nå personbästa och vi sätter försvarsspelet tror jag att chanserna för ett kul slut är betydligt större än de allra flesta tror.

Danskorna var skakade men inte rörda när de lommade av planen igår med tårar i ögonen. När visslan ljudet idag önskar jag mig liknande scener och framför allt italienskt jubel på andra planhalvan.

Ciao Italia!

Jonas Fahlman

Jonas Fahlman har varit verksam inom innebandyn sedan 1987 i en mängd olika roller på alla nivåer. Idag är Jonas aktiv som general manager för Skellefteå Floorball Cup, distriktsdomare och utbildare av tränare. Jonas är även mångårig skribent för Innebandymagazinet och bloggar från VM-kvalet i Lignano Sabbiadoro i egenskap av assisterande förbundskapten i Italiens landslag.

Alla blogginlägg