Innebandy-VM i Malmö var inte bara en sportslig besvikelse ur ett svenskt perspektiv. Mästerskapet visade också att det svenska innebandyförbundet fortsatt har en lång väg att gå för att göra innebandy till en folksport.

När Sverige skickade in sin ansökan om att arrangera årets hemma-VM sa det svenska innebandyförbundets dåvarande generalsekreterare Mikael Ahlerup att mästerskapet hade potential att bli ett av de bästa någonsin. Tyvärr blev det inte så.

Från början fanns dock alla förutsättningar. Malmö Arena och Baltiska hallen är två arenor som absolut håller måttet. Problemet är att biljetterna var så pass dyra att arenorna aldrig blev fullsatta. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man satsar på att ha maskotar, arenamusik och andra jippon om folk inte har råd att åka dit. En heldagsbiljett under finaldagen kostade 1695 kronor för en vuxen. Det finns förstås entusiaster som är villiga att betala det priset. Men det är omöjligt att attrahera de stora massorna med så höga priser.

För innebandyn skapar tyvärr inte tillräckligt stort intresse. Arrangören vägrade inse det. De höga biljettpriserna är anledningen till att många stolar stod tomma under VM-finalen. Arrangörerna och det svenska innebandyförbundet måste förstå vad tomma arenor innebär för hela innebandyn som sport i världen. Om världens främsta innebandyland inte ens kan fylla sin arena under ett hemma-vm, vem ska då kunna göra det? Vilka signaler skickar det till de länder där innebandyn fortfarande är i sin linda? Det är som om att Kanada inte skulle kunna fylla sin finalmatch under ett hemma-VM i ishockey. Det händer inte.

Behandlingen av förbundskaptenerna är också ett tydligt tecken på att det svenska innebandyförbundet är på fel väg. Att inte förlänga två förbundskaptener som lett laget till två raka VM-guld är inte seriöst. Framförallt inte om motiveringen är att man vill ge fler personer chansen. Det svenska landslaget i innebandy ska inte vara en plats där “alla får vara med”, utan själva syftet med ett landslag är de ska finnas till för de bästa.

Hemma-VM i Malmö visar främst två saker. Dels att innebandyn fortfarande är långt efter andra sporter, dels att det svenska innebandyförbundet är en del av problemet. Om inte ens innebandyförbundet tar sin idrott på allvar kommer ingen annan göra det heller.

/Kornelius Persson, skribent och sjätteforward i Kävlinge IBK