"Malmö Arena? Perfekt för innebandyn. Publiken är nära, atmosfären har möjlighet att bli elektrisk."

Det femtonde världsmästerskapet i innebandy är i gång i Malmö, och det fjärde i historien som avgörs på svensk mark. De tidigare svenska turneringarna (1996, 2006 och 2014) har alla slutat med svenskt VM-guld, samtliga efter tajta finalfajter mot Finland – två i Globen och en i Scandinavium. Kanske är det något särskilt med svensk innebandy och VM på hemmaplan.

Senaste gången, 2014, liksom nu 2024, är Rasmus Enström, Robin Nilsberth, Johan Samuelsson och Emil Johansson VM-spelare. De är en del av ryggraden i ett svenskt VM-lag som faktiskt är väldigt kul att följa. Det finns så många spännande karaktärer och rollspelare, vilket gör att förbundskaptensduon har en välfylld verktygslåda att använda i skarpt läge under slutspelet.

Starten? Den har varit allt man kan önska sig. Jämna matcher, hög intensitet och den där känslan av att den riktigt stora sportsliga skrällen fortfarande ligger i horisonten, redo att explodera när turneringen går in i sina avgörande skeden. Jag hoppas och tror att det faktiskt blir någon skräll, men inte där Sverige tar huvudrollen. Baltiska Hallen har hittills blivit arenan för publikmatcher med hjärta – från Thailand och Filippinernas färgsprakande energibomber till Australiens ”känguru-klack”, vars glädje känns lika genuin som den är smittsam. Det är initiativ som dessa som ger en VM-turnering sin själ och unika karaktär.

Den svenska ”gula väggen” har börjat ta plats, även om den behöver byggas ut inför slutspelet. Jag tror att det kommer bli ett grymt tryck under finalhelgen, och jag är säker på att när låten ”Stad i ljus” med Tommy Körberg spelas upp under slutspelet så kommer det bli en magisk stämning och många videodelningar på sociala medier.

Sportsligt är känslan att Sveriges grupp, med Finland, Lettland och Slovakien, är tuffare än den andra gruppen med Tjeckien, Norge, Tyskland och Schweiz. På läktarna gör schweizarna sitt bästa för att utmana med sina koklockor och jultomtedräkter, en påminnelse om att julen snart är här. VM-festen har ambitioner att bli global på riktigt i framtiden, men just nu är den största känslan av allt den gemensamma passionen för innebandy som sport finns innanför väggarna i de två VM-arenorna i Malmö.

Malmö Arena? Perfekt för innebandyn. Publiken är nära, atmosfären har möjlighet att bli elektrisk, och de svenska spelarna verkar trivas med både den nya färgen på VM-golvet och publikstödet. SVT:s direktsändningar med Chris Härenstam och Mattias Samuelsson vid mikrofonerna höjer turneringen ytterligare. Samuelsson, en rutinerad klippa, växer med varje mästerskap och skulle inte alls göra bort sig i framtida upplagor av ”Mästarnas Mästare” – något för SVT att fundera på.

Funzone-området från 2014, som var pricken över i:et, saknas inledningsvis under detta innebandy-VM. Där fick publiken möjlighet att mötas på ett roligt sätt – ett litet minuskort som jag måste dela ut. Men det vägs lätt upp av VM-funktionärerna, som gör sitt yttersta för att hålla energin på topp för alla. Och även om solen har sina fläckar (som ett snålt pressrum på eluttag) känns helhetsintrycket lovande.

Så vad säger vi? Är det här starten på den bästa VM-turneringen någonsin? Det är för tidigt att säga – men om början är en indikation, så kommer de kommande dagarna att bli något alldeles extra. I Malmö är innebandyn hemma, och allt känns möjligt.

Text: Magnus Fredriksson, som varit på plats och följt samtliga 15 VM-turneringar sedan tidernas första turnering 1996.

ANNONS