När innebandy-VM återvänder till Sverige, står sporten redo att visa hur långt den har kommit sedan den kallades en "töntsport"

28 år och sex månader har gått sedan Peter Wennman på Aftonbladet skrev sin ökända krönika om innebandy och VM. Han kallade den då unga sporten för en "skitsport", ett "uppsamlingsheat för förlorare" och beskrev VM som ett jippo utan substans. En sport för töntar, skrev han, utan att ens ha sett en sekund av det första innebandy-VM:et, som spelades i Skellefteå, Uppsala och med slutspelet i Globen, Stockholm.

Det var våren 1996. Innebandyn hade precis börjat med internationellt utbyte och försökte slå sig fram som en elitidrott i Sverige. Men den där krönikan, fylld av sarkasm och raljanta kommentarer, speglade mer än bara en journalists skepsis. Den fångade tidsandan. Svensk media, då fortfarande präglad av sin makt som gatekeeper, tog sig friheten att döma ut nya fenomen innan de ens fått chansen att slå rot. Det var journalistik som handlade mer om att provocera än att förstå.

Men låt oss stanna upp en stund. Tänk om Wennman hade rätt? Tänk om innebandyn fortfarande är, som han skrev, en töntig fjuttande plastorgie som inte förtjänar att kalla sig elitidrott? Då, i mitten av 1990-talet, kunde alla som sysslade med innebandy känna av föraktet mot vår sports framfart, särskilt från andra idrotter som såg sina utövare försvinna till innebandyn. För innebandyn åt verkligen upp andra sporter och lyckades nå många som inte hade fortsatt med någon idrott om inte innebandyn dök upp i deras liv. Att antalet idrottsutövare inte minskade utan snarare ökade på 70-, 80- och 90-talen i Sverige hänger mycket ihop med innebandyns expansion.

Från rulltårtor till superstjärnor

År 2024 är innebandyn långt ifrån den sport Wennman försökte reducera den till. När VM återigen spelas i Sverige – för fjärde gången – möter vi ett spel som har utvecklats på alla plan: teknik, taktik och professionalitet. VM-spelare som Jesper Sankell, som växte upp i lilla Mullsjö med rulltårtor mellan träningarna, står nu som fullfjädrade elitidrottsmän. Utöver sin karriär på innebandyplanen har han utbildat sig och kombinerar idag sitt idrottande med sin roll som polis i det civila.

Arenor runt om i landet har byggts specifikt för innebandy, och sporten har spridit sig till länder långt utanför Norden och Europa.

Men är det tillräckligt? Har innebandyn gjort upp med sitt förflutna som en "låtsashockey"? Kanske inte helt. Kanske bär vi som älskar sporten fortfarande med oss en känsla av att behöva bevisa något. En slags inbyggd revanschlusta mot en omvärld som aldrig riktigt tagit oss på allvar.

Ett arv av fördomar

Om vi ska vara ärliga hade Wennman inte helt fel i sin analys av svensk media och innebandyns status 1996. Många av de svenska landslagsspelarna hade faktiskt en bakgrund i andra sporter. Ishockey och fotboll var normen, och innebandyn blev ett naturligt alternativ för dem som inte slog sig in där. Det är sant att innebandyn under lång tid saknade de strukturer och resurser som andra idrotter hade, både nationellt och internationellt.

Men det Wennman missade, eller valde att ignorera, var varför innebandyn växte så explosionsartat. Det fanns något där som andra sporter inte kunde erbjuda: tillgängligheten, glädjen och den genuina gemenskapen. Innebandyn var inte en sport för förlorare; den var en sport för alla. Det var en idrott där en enkel klubba och en plastboll räckte för att skapa magi.

Vad har förändrats?

När Sverige nu är värd för innebandy-VM igen är det värt att reflektera över vad som har hänt sedan 1996. Har innebandyn lämnat sin plats som "töntsport"? Eller är det just den där kaxiga, rebelliska attityden – det som Wennman så desperat försökte trycka ner – som fortfarande är sportens största styrka?

Innebandyn är kanske inte den mest kommersiellt framgångsrika sporten, och den kanske aldrig når samma status som fotboll eller ishockey. Men den har en själ, en unik kultur och ett arv som är rotat i folkets idrott. Det är en sport som speglar det svenska samhället på ett sätt få andra gör – där gräsrötterna fortfarande är hjärtat av allt.

Framtidens innebandy

Så, till Peter Wennman och alla andra som genom åren har försökt sätta innebandyn på plats: vi lyssnade. Vi tog till oss kritiken. Men vi lät den inte definiera oss. I stället byggde vi vidare och skapade en sport som är större än någonsin. När VM nu spelas i Sverige för fjärde gången står vi här – stolta, starka och redo att visa idrotts-Sverige och övriga idrotts-världen varför innebandyn förtjänar sitt VM.

Och om Wennman fortfarande tycker att vi är töntar? Ja, då bär vi den titeln med stolthet. För det var aldrig sporten som behövde växa upp – det var alla andra.