Svenskan som gjort succé i Norge och vunnit allt som går

Linda Adolphson är en av våra stora stjärndoldisar utomlands som sprider det svenska framgångsreceptet till andra länder.

I Sverige finns det överlägset mest innebandyspelare och vi har i särklass de bästa ligorna innanför våra gränser. Men trots att vi har de bästa förutsättningarna på hemmaplan finns det ett gäng innebandymissionärer som valt att åka utomlands för att sprida sporten och dela med sig av sina erfarenheter till mindre innebandymetropoler. I en ny artikelserie under hösten kommer ni får träffa flera av dessa personer.  

En av våra innebandymissionärer är Linda Adolphson som efter spel i Umeå City och Råsunda i den näst högsta serien valde att flytta till Norge där hon vunnit allt som går att vinna under det senaste decenniet. 

– Jag lämnade Umeå 2010 för att testa livet i Stockholm. Det blev en kort period i storstaden innan jag och en kompis bestämde oss för att åka till Oslo och jobba 4 månader. Nu har jag snart bott här i 140 månader, närmare 12 år, så det blev lite längre än tänkt. Väl på plats i Oslo så kontaktade jag en kompis som jag spelat med tidigare i klubben Umeå City. Hon hade flyttat till Oslo några år tidigare och spelade med den norska klubben Sveiva. Efter en träning så var det klart att jag skulle spela i den norska Elitserien med just Sveiva, säger Adolphson till Innebandymagazinet.

Om några veckor startar den före detta Umeåbon sin tionde säsong i Norge och hon kan blicka tillbaka på ett väldigt framgångsrikt decennium inom norsk innebandy. 

– Åh! Det är ju 10-årsjubileum, det hade jag inte ens tänkt på! Senaste decenniet måste väl sammanfattas med klyschan: blod, svett och tårar – och så enormt jäkla roligt! Jag har fått stor del av mitt sociala nätverk via innebandyn och eftersom jag fortfarande spelar så är det en indikator på att jag älskar sporten.

Totalt har forwarden vunnit norska Elitserien 6 gånger och blivit NM-mästare(Norge Mesterskapen) tre gånger plus att hon vunnit två NM-silver. Dessutom har hon vunnit Euro Floorball Cup tre gånger och spelat i Champions Cup lika många gånger, allt med Sveiva. Adolphson har även vunnit poängligan i slutspelet två gånger. Men efter att ha vunnit allt som går att vinna med Sveiva så bytte 33-åringen lag till Gjelleråsen förra säsongen.

– Sveiva är ”min norska moderklubb” och jag kommer alltid att ha Sveiva i mitt hjärta! Det var i samband med en livssituation då jag var tvungen att göra förändringar, i kombination med att jag startade upp mitt eget företag, som gjorde att jag la klubban på hyllan. Men den låg inte där särskilt länge före jag genomförde några träningar med Gjelleråsen och en med Sveiva. Då var fortfarande Bård Børresen tränare för Sveiva och licensen löstes snabbt för att kunna spela en kommande seriematch mot Tunet. Just efter matchen stängdes hela Norge ner (pga. Pandemin). Det blev vår sista match ihop – med vinst mot Tunet hemma i Rommenhallen. 

– Detta triggande min innebandylängtan. Säsongen därpå ville jag ha något nytt, och dela med mig av det jag lärt mig under mina 24 år på banan, och gick därför till Gjelleråsen – tjejerna i laget är otroligt fina och lojala och väldigt villiga till att utvecklas. Jag såg det som en utmaning att hjälpa klubben utveckla sina spelare och satte ett mål om att vi skulle klättra upp i tabellen.

Att byta Sveiva mot Gjelleråsen var ungefär som att byta Thorengruppen mot Lund med svenska mått mätt. Men med Adolphson i laget gick Gjelleråsen från att vara ett ständigt bottenlag till sin bästa placering någonsin när man slutade trea i serien. Med sin svenska ödmjukhet så vill forwarden inte se det som någon Adolphson-effekt utan hon ger istället all cred till svenska tränaren Jonas Boväng. 

– Haha, den effekten har jag ingen kännedom till! Här är det nog många faktorer som spelar in men jag vågar påstå att tränare var en avgörande faktor för säsongens framgång. Vi fick in Boväng som satte en tydliga strukturer och införde ”svenska rutiner”. Vi satte tillsammans i truppen tydliga mål, delmål och riktilinjer om hur vi skulle nå dessa. Vi blev introducerade i ett ”man-man”/”kvinne-kvinne”-system som vi följde slaviskt. Att ha en gameplan genom hela säsong (något som inte funnits förut) gjorde oss i laget trygga med spelsystemet och hur vi generellt kunde utvecklas som spelare för att nå våra uppsatta mål. Jonas tog även med sig Moa Bernvid från Sverige, hon har också bidragit mycket denna säsong. Det var jättekul att ha Jonas som tränare och jag kommer att sakna honom kommande säsong. 

Linda Adolphson och Moa Bernvid Foto: Tor Anders Dalland

Huruvida det var en Adolphson-effekt eller en Boväng-effekt som fick Gjelleråsen att lyfta från botten till toppen får vi nog aldrig reda på. Men faktum är att vid 33-års ålder gjorde Adolphson sin överlägset bästa poängmässiga säsong någonsin i Norge. 

– Jag fick en annan roll i Gjelleråsen än vad jag hade i Sveiva, det är nog en del av förklaringen. Den andra delen är att jag var väldigt skadedrabbad många av de första åren i Sveiva. Jag hade riktigt otur och bröt nyckelbenet tidigt i 2012, och ännu en gång bara 4 månader senare – då var jag borta från innebandyn i cirka 1,5 år. Sen var det diverse andra akuta skador de efterföljande säsongerna såsom tumskada efterföljt av operation och fotstukning. Det har ju resulterat i en del avbrutna eller amputerade säsonger.

– Men vad som är lite komiskt är att jag blev bästa poängplockare i NM både säsongen 2015/2016 och 2016/2017, då jag genomförde den förstnämnda utan funktionell tumme (låst i en plastortos i väntan på operation). Jag minnas att jag nästan inte kunde hålla i klubban ordentlig, så kanske inte skador är orsaken ändå, haha? Det verkar onekligen som om jag har haft en tendens att step it up (rent poängmässigt) i slutspel och NM.

Hur bra klass håller norsk innebandy skulle du säga?

– Jag tror att alla som har lite koll på svensk och norsk innebandy vet att skillnaderna är ganska stor. Det är dessutom lite olika från lag till lag i Elitserien vad gäller hur man bygger upp sin träningskultur och prioriteringar. Jag tror att detta skiljer sig mindre i SSL i Sverige.

– Under min tid i Sveiva vill jag påstå att vi hade det jag kallar för svensk träningskultur. Många innebandyträningar, gemensamma styrketräningspass, egenträning, försäsongsträning och generellt en seriös inställning till allt som rörde innebandyn. Vi reste ofta till Sverige för att spela träningsmatcher mot svenska lag i div. 1 och SSL - allt för att rusta oss bättre och möta högre nivåer än vad vi generellt mötte i Elitserien i Norge. Bård Børresen och Øyvind Lunde-Bergersen, som var tränare i Sveiva när vi tog många av våra titlar, har bidragit starkt till att höja nivån i Elitserien.Jag kringgår själva frågan med att svara: Vi jobbar på att dra upp nivån i den norska Elitserien.

Hur går tankarna inför den kommande säsongen och har du några planer på att avsluta innebandykarriären i Sverige?

– Även om jag fått erbjudande från andra norska klubbar inför denna säsong så var det ett ganska klart val att jag ville fortsätta den resan vi påbörjat i Gjelleråsen. Tyvärr så flyttade Jonas tillbaka till Sverige och vi stod utan tränare. Då övervägde jag att pensionera mig från innebandyspel kommande säsong och fick då förfrågan om att träna laget eller vara assisterande tränare denna säsong – Men jag har i nuläget svårt att se mig på sidan så jag valde att köra en säsong till. Jag vill dock fortsätta att ge feedback till individuella spelare och försöka bidra och hjälpa till så gott jag kan. Vi har i år fått en ny tränare, Anton Czitrom, som direktimporterades från Sverige. Så det känns spännande att han valde att signera för vår klubb.

Avslutningsvis, vad är det bästa med att spela innebandy i Norge?

– För det första är jag glad för att sporten ens finns här även om den är väsentligt mycket mindre i Norge än i Sverige, annars vet jag inte hur långvarig jag hade blivit i Oslo. Det är väldigt roligt att spela innebandy i en liten innebandymiljö och det kan man ju tycka är mysigt samtidigt som man ändå vill att sporten ska utvecklas och bli större. Att man kan spela på hög nivå trots att man är delvis skadad eller just kommit tillbaka från skada eller att man måste prioritera jobbet bitvis, har för mig varit positivt, i alla fall mentalt. Detta är lite paradoxalt sagt för att det är ju även det (bland annat) som gör att nivån inte kommer upp i svensk standard. Jag är glad för att jag fortfarande får möjligheten att spela! Jag har sagt att detta är min sista säsong (mest pga. höftproblem sedan lång tid tillbaka), men vi får se. Det är hur som helst jäkla långt att pendla till Sverige. Den dagen jag flyttar hem så är jag mest troligt för gammal för att utsätta kroppen för innebandy. Då får jag luta mig tillbaka och glädja mig åt de goda minnena – både från svensk och norsk innebandy.

Jonas Boväng om Linda Adolphsons betydelse för Gjelleråsens framgångar ifjol:

– Adde är brutalt hänsynslös mot sig själv. Ställer höga krav på sig först och främst, och är otroligt lojal mot laget, en poängspelare som är stark i duellspelet, otroligt målfarlig i sista tredjedelen. Adde gör det som krävs för att andra ska bli bättre, och hela tiden pressar sig själv. Sedan gillade jag att hon hela tiden var påkopplad, och ställde krav mot mig som tränare. När hon kliver innanför sargen så betyder det något, det är tyvärr för många spelare runt omkring som inte har det.

Vet du om någon annan innebandymissionär som spelar i något litet innebandyland som är värd lite uppmärksamhet, tveka inte att höra av dig till christian@innebandymagazinet.se