I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Tor Bornedal Samils, som spelar i Lillån IBK:s herrlag i Allsvenskan.

Det var några månader sedan nu. Vi hade bara ett lag kvar att slå. 
Tre förluster i rad. Säsongen slut.
Vi kunde blivit hjältarna som gjorde den perfekta säsongen. Tyvärr så blev även vi, till sist, bara förlorare.

Det värsta jag vet är att förlora. 
Det spelar ingen roll om jag spelar kubb mot min älskade flickvän och hennes föräldrar eller om det är mina viktigaste innebandymatcher i karriären. Att jag inte kan bete mig när jag förlorar, eller för den delen vinner, en från början harmlös familjeaktivitet på midsommardagen är ett problem. Jag vet om det, och det är något jag jobbar med. Jag är för fan snart 28 år.

Men,
Att jag gör allt i min makt för att vinna när jag tävlar, oavsett vad det handlar om för tävlan, skulle jag också säga är min kanske bästa egenskap. Och faktiskt något jag är väldigt stolt över.

Här sitter jag nu. Hela min natur skriker att jag varken kan eller borde skriva en romantiserande text om min, och Lillåns, nyligen genomförda säsong. Vi förlorade ju? Att inte vinna är att förlora. Pappa Håkan lärde mig det innan jag kunde gå. Och Roger, min mors tragiskt bortgångne livskamrat, förde stolt fanan vidare ända in i den eviga sömnen. För mig har det blivit mer än en inställning. Det har blivit jag. Kanske främst sedan Rogers bortgång.
Det är förmodligen därför jag har problem att stänga av. 

Den här gången kommer jag behöva ha ett bredare perspektiv än jag är van, och har lärt mig. Jag kommer inte kunna skriva det här annars. Det känns fel att göra det, men det kanske är dags att försöka. Jag är som sagt snart 28 år.

Sanningen är att Lillån IBK ändå skrev föreningsmässig historia i plural och faktiskt uppnådde nära på allt som var teoretiskt möjligt att uppnå under den här säsongen. Och jag personligen, jag fick precis den håll käften-säsong som jag behövde. Någon bör skriva om åtminstone det förstnämnda. Jag kommer skriva om bägge, och jag kommer skriva om mer än så.

Du kanske hånskrattar när du läst klart. Du läser förmodligen inte ens klart. Du tycker säkert att jag är en idiot. Någon kommer tycka att det var intressant, och någon kommer tycka att jag är skön. Förslagsvis så handplockar du några delar som intresserar just dig, då det här till slut blev knappt 8000 ord. Oavsett vad, så gör det mig inte så mycket. Innebandymagazinet har bett mig göra det här. Då har jag tagit tillfället i akt att få med allt. Precis allt. Därför är jag också helt säker på att det här är den sista långa text jag skriver om ämnet.

Innebandy, platsen där jag blev jag och sedan dess faktiskt har känt mig ganska ensam om att säga precis vad jag tycker.
Samt föreningen Lillån IBKs, ofrånkomligt, mest framgångsrika säsong någonsin.

Mitt namn är Tor Bornedal Samils, och ni är varmt välkomna till min Sommarblogg.



1.  Varför det blev Lillån.

Våren 2021 och säsongen var färdigspelad i Karlstad. Jag satt på ett utgående kontrakt. 
Diskussioner om förlängning hade funnits sedan mitten av säsongen, men jag hade bett om mer tid. 
Förutom Karlstad så fanns det nu två andra bra alternativ på bordet. Ett av alternativen motiverade mig på flera fronter, och gav mig dessutom väldigt bra förutsättningar för vad jag hade bestämt skulle bli min revansch.

Ett lag som geografiskt är väldigt nära orten jag till stor del växt upp i. Ett lag som inte hade varit bäst i sin stad sedan typ 2012, men som på senare år krupit närmare. Ett lag som haft väldiga problem med derbyn och inte vunnit ett i seriespel sedan 2016. En förening som aldrig har kvalat till SSL, men som nu ville göra det. Och till sist, en förening som ville göra ett försök att använda hjärtstartare på intresset i staden. Det fanns helt enkelt mycket att både göra och uppnå, jag kan inte peka på vilket utav dem som motiverade mig mest.

Det var inte bara stället jag skulle till som gjorde mig motiverad. 
Tiden i Karlstad blev endast under korta perioder vad jag hade föreställt mig. Det fanns flera olika anledningar till det, jag själv var absolut delaktig och det har jag berättat förut. Den största anledningen till att jag just kände sån extrem revanschlusta handlade dock främst om bristen på uppskattning. Min fördom är att den tidigare ledningen runt verksamheten inte själva var tillräckligt insatta, eller möjligtvis ställde frågor till fel personer. Jag tror inte att man visste om varken mitt engagemang eller vad jag hade för roll i truppen. Jag har fått höra en del återberättanden kring det. Vad som är sant och inte är ibland svårt att veta, därför blir det pajkastning att gå djupare än så. Jag väljer att lämna er hängande.

Min känsla var att det enda som det mest intressanta alternativet, Lillån IBK, egentligen behövde för att ta nästa steg var någon som pekade med hela handen. Och jag behövde återigen få utrymme att just peka med hela handen, lite tid att göra det, och folk som litade på att jag pekade åt rätt håll. 
Som så många gånger förr så föll allt på plats i ett telefonsamtal med min far.

”Men du. Du hör väl själv att du redan har bestämt dig?”
Ja. Jag hörde ju det. Det var faktiskt aldrig nära att det blev något annat.



2. Martin Rönnklint.

Min första uppgift i föreningen blev lite speciell. 
Det var egentligen inte så att jag särskilt seriöst blev tilldelad den här uppgiften. Precis när jag muntligt avtalat att jag kommer skriva på för Lillån så fick jag berättat för mig att Martin Rönnklint förmodligen möter mig i dörren och istället testar på SSL i Hagunda. Om det var någon i laget som redan pekade med hela den här handen som jag pratat om, så var det Martin. Det fick bara inte hända.

Vår sportchef, Jens Karlsson, skrev till mig lite skämtsamt att jag kunde slå Martin en signal om jag ville. Jag föreslog att jag skulle skriva till honom istället. Jag ville inte att Martin skulle känna sig klämd. En halvtimme senare så frågar Jens om jag hade hunnit skriva till Martin. Det hade jag.
Vad han inte visste var att jag det kommande dygnet skulle skriva 34 meddelanden till Martin där både han och jag förmodligen skrev bland dom längsta texter vi någonsin gjort. Det visade sig inte bara vara viktigt för att jag skulle få säga mitt. I dom texterna fick jag en väldigt ärlig redogörelse för vad Lillån är, vad som är bra och vad som behöver ändras på. Efter det dygnet så hade jag och Martin någon typ av band. Från min sida kändes det som en extrem ömsesidig respekt. Vi ville åt precis samma håll och ingen av oss hade tänkt bli stoppad. 
Innebandy är vad det är. Man dör kanske inte om det går åt helvete, även om det känns så. Det är vi tillräckligt intelligenta för att förstå. 
Jag vet dock att jag talar för bägge när jag säger att vi har en drivkraft och beslutsamhet som någonstans liknar en överlevnadsinstinkt. 
Vi spenderade inte alls många matchminuter tillsammans innanför sargen. Jag tackar för det. Varje gång jag drack vatten så visste jag ju att det var någon kvar på planen som brydde sig precis lika mycket om den här skiten som jag.

Jag säger inte att det var jag som fick Martin att stanna en säsong till. Jag tror såklart inte heller att det var bara av den anledningen.
Men 3 dagar senare hade han bestämt sig för att stanna. Jag förstod inte då hur viktigt det skulle bli.

3. Mästerverk i truppbygge, huvudtränare yngre än jag och Sveriges bästa materialare.

Jag har egentligen bara berättat vad Lillån ville göra och vad man behövde. Men vad hade man redan? 
För mig hade vi en nästintill komplett trupp när vi gick in i säsongen. Jag har även tidigare år förklarat att jag tycker Lillån är underskattade. Jag skulle aldrig säga att vi hade allsvenskans bästa trupp. Det hade bara varit löjligt. Jag tyckte dock att bredden av egenskaper var imponerande redan på förhand. I efterhand så tycker jag att vi hade mått bra av kanske ytterligare en gnutta erfarenhet och en utpräglad distansskytt, men då är jag väldigt petig. Med föreningens resurser så var det här ett mästerverk i truppbygge. Tacka dem som tackas bör. Kanske främst sportchef Jens och Oliver Kriström. Även om jag vet att Emil Sundström, Samuel Gustafsson och förmodligen delar av styrelsen såklart blandar sig i den typen av diskussioner.

Vidare till tränare så kändes det på förhand lite speciellt att ha en huvudtränare som är yngre än vad jag är. Inte på något sätt en direkt negativ tanke utan precis som jag skriver, speciellt. Jag vet att jag funderade kring hur det skulle bli om vi tycker helt olika kring fundamentala frågor, som man ju såklart gör ibland. Det kan nog både jag och Marcus Saarväli intyga att vi vet nu. Och det skriver jag med ett leende. Vi diskuterar frågan en kort stund, tycker vi fortfarande olika så är det ju han som bestämmer. Då blir jag lite småsur, men alltid bara mer motiverad. Jag säger dock inte att det var ofta, verkligen inte. Det viktigaste för mig är att man åtminstone kan just diskutera. Vår huvudtränare hade en logisk syn på innebandy, hela vår ledarstab hade enligt mig en logisk syn på innebandy och det har förenklat säsongen oerhört mycket. Assisterande, Anton Drake, hade nyttiga erfarenheter bland annat från tiden i Warberg. Han var den som skulle hålla sig uppdaterad kring hur vi skulle agera på detaljnivå för att vara mest effektiva. Magnus Unevik, även(bara) kallad Larsson, hade ensamt ansvar för PP. Utöver det var han uttalat den goa gubben. Från starten av andra halvan och hela vägen genom kvalet så hade vi statistiskt ett av seriens absolut bästa powerplay. 
Joakim Björnstad hade en roll som lagledare och allt-i-allo. Han reste helt enkelt land och rike runt för att underlätta för oss på planen. På hemmaplan var han speaker. Han ska nämnas.

Sist, och störst. Big Mike, Michael Saarväli.
Här skulle jag vilja veta ett exakt antal säsonger han gjort, även hur många uppdrag han har tagit sig an med distriktslaget. Han är helt otrolig och har varit det orimligt länge. Egentligen borde det skrivas en egen blogg om honom. Det här känns knappt värdigt, men såhär får det bli.
Folk utifrån har väl ibland slängt sig lite halvt skämtsamt med att han är Sveriges bästa materialare för att han har verktygslåda med sig och arbetsbyxor på sig. Han ÄR Sveriges bästa materialare. Han är dessutom den som gör allt annat som ingen annan gör. Och det vet alla föreningsmänniskor att det är mycket. Jag hoppas att han själv någon gång får utrymme medialt för att redogöra hur en vanlig vecka ser ut för honom. Jag har fått höra, och skulle säga att valfri bok Harry Potter känns som ett reklamblad i jämförelse. Vidare så är han vår största supporter. Han står precis utanför vårt egna sarghörn och skriker sig hes på både motståndare och domare, match ut, match in. Han är helt fantastisk och det känns aldrig som att man får chansen att visa honom den uppskattningen, för när han hjälpt mig klart så har han redan börjat med nästa grej. 
Vår Michael, tusen jävla tack.

Mot slutet av säsongen skulle vår ledarstab prisas som södra Allsvenskans bästa. Jag kan inte argumentera emot det.
Hade vi spelat om den här säsongen en gång med varenda tränare i serien så tror jag inte att någon hade gjort det bättre än våra.



4. Sätta press på mig själv för att jag inte ska ha några alternativ.

Så länge jag kan minnas så har jag i mitt idrottande haft väldigt höga krav på mig själv. Bra självförtroende, men helt utan självkänsla. Det bästa beslutet hade såklart varit att försöka skaffa sig en självkänsla. Det har jag fortfarande inte gjort. Inte helt och hållet. För att hantera det så har jag istället maximerat även den utomstående pressen. Dumt kan man tycka, men det ger mig inga alternativ. Jag måste lyckas, annars kommer det hagla. När saker känns omöjligt så kommer jag alltid kunna motivera mig med andras hånskratt och skepsis. Och det, det är sannerligen något som jag lärt mig. Jag kommer fortfarande ihåg första gångerna jag uttalade mig sanningsenligt, istället för ödmjukt, med mitt självförtroende. Det var värst när det handlade om kommande utmaningar. Det kunde handla om FIFA på elevhemmet i Umeå, det kunde vara innebandymatcher, ja vad som helst egentligen. Det var inte ovanligt att jag blev varm, på gränsen till yr och nästan paralyserad. 

Det var först i Craftstaden, typ 22 år gammal, som jag började lära mig hantera mina egna ord. Åtminstone i kombination med innebandy. Där hittade jag nog faktiskt även min identitet i stort. Royne Tvingsell var tydlig efter varje färdigspelad säsong när han förklarade att jag borde stanna ytterligare ett år för att ”skapa mig ett namn”. Jadu gubbjävel, fel hade du då inte. Inte den här gången heller. Jag har Craftstaden, Oskarshamn och många personer från den tiden att tacka för mycket. Jag nämnde Royne, men även Susanne, Tommy, Maria, Johan, med fler, och alla lagkamrater genom åren är jag väldigt tacksam för. Jag har sagt förut att jag upplever Craftstaden som min moderklubb. Jag skulle kunna dra det så långt att det faktiskt känns som att jag på något sätt föddes i Oskarshamn. I Oskarshamn så blev jag Tor. Numera klarar jag inte bara av pressen jag sätter på mig själv. Nu behöver jag den för att prestera. Utan den hade jag nog redan slutat. Det är därför jag gör som jag gör. Alla borde testa, det hade varit kul att se hur många som står ut.

Inför den här säsongen så uttalade sig både Lillån IBK och jag personligen om att vi skulle bli bäst i stan. Jag tog det lite längre och sa att det ”inte finns något annat” och att ”vi är bättre på alla områden”. Ett till mål som både klubben och jag gick ut med var att vi ville nå ett kval. Att säga att vi skulle bli bäst i stan och att vi ville nå ett kval är för mig ganska milda uttalanden. Men även den, om än lilla, utomstående pressen skulle senare visa sig ha krupit sig in under skinnet på åtminstone en av mina lagkamrater, Carl Harryson. Det efter bara två seriematcher, bägge förluster. I omklädningsrummet efter förlusten borta mot Malmö kom det upp till ytan.

”Helt ärligt!? Varför sätter vi den här pressen på oss själva!?”

Jag svarade något nedstämt i stil med ”Jag får ursäkta om du känner så. Det är ju kanske främst jag som gör…”

Det här är såklart en situation vi senare har skrattat gott åt. Jag och ”Harry” krockade en hel del under säsongen. Han säger också precis vad han tycker. När vi inte tyckte lika så fastnade vi i den diskussionen tills någon sa att det andra var dum i huvudet och gick därifrån. Efter 10 minuter så sneglade vi på varandra, log och diskuterade lite falskt hur allt kanske inte var så svart eller vitt. Jag hade svårt med Harry till en början. Nu är han en av dem jag känner mig närmast. Han funderar på att sluta, eller trappa ner. Jag kommer genuint sakna honom. Både som spelare och person. Det är bra intressant att experimentera med att sätta press på sig själv. Man lär sig väldigt mycket om sina egna mentala bitar. Även hur man egentligen fungerar som lag. Främst när det håller på att skita sig.

När vi ändå är inne på ämnet så hade jag ju såklart även lite mer individuellt baserade uttalanden fram till säsongsstart. Journalister hade bett mig prata, eller skriva, och mina egna sociala medier gick varma som alltid. Jag fick inte ur mig så mycket hemskt, men det här var det ”värsta.

I min egna artikel ”Nu är det dags att vi vaknar, Örebro”:
”Jag själv då? Jag snackar ju så jävla mycket. Någonstans är det dags för mig att knipa igen käften på dom som bara tror att jag kunde göra det ”någon säsong i Craftstaden”. När vi spelar så kommer jag göra det med känslor utanpå. Tro mig. Jag kommer säga precis vad jag tycker när Nerikes Allehanda frågar. Och när Innebandymagazinet ringer så kommer jag nästintill anstränga mig för att känna en smått obehaglig personlig press efter artikeln publicerats. Jag behöver något som motiverar mig utöver det vanliga.”

Två delar ur en artikel i Nerikes Allehanda:
”Det har inte riktigt varit så att jag och Lillån har haft samma visioner. Nu känns det som att Lillån är beredda att ta det steget och jag känner att jag är färdig för att kunna hjälpa andra, utöver att bara fokusera på mitt eget.”

”Jag är inte guds bästa barn och jag förstår om folk känner sig provocerade. Dom är välkomna att tycka vad dom vill om mig och jag får tycka vad jag vill om dom också.”

Och till sist, efter att Innebandymagazinet skrivit att jag skulle ”trappa ner” i Lillån:
”På alla sätt felaktigt,

@innebandymag. Jag är i @lillanibk för att växla upp.

Jag är i Lillån för att Lillån vill växla upp.

Vi börjar med att ta över staden.”

Jag tycker inte att jag skrev eller sa något som var helt orimligt, men jag förstod givetvis att det till slut skulle komma något tillbaka. Den känsliga punkten blev bevisligen att på olika sätt berätta att vi skulle ta över staden. Jag säger inte att jag själv är särskilt mogen, men svaret jag fick var bitvis av ganska löjlig karaktär. Det var dock precis den här typen av kommentarer som jag behövde. Hånskratten jag tidigare pratade om som inte skulle ge mig något annat alternativ än att lyckas. Personen som kände sig tvungen att kommentera skulle senare komma att bli värvad av IBF Örebro, och det gjorde allting bara ännu bättre.

5. Skulle uppehållet bli vändningen? Tränarstabens nya försvarsidé och vad jag egentligen tyckte om den.

Vi började säsongen förbannat dåligt. Inte samspelta för fem öre. Rollfördelningen liknade den på ett sämre McDonald’s och tränarna hade nog inte riktigt koll på hur man egentligen skulle formera det här laget ännu. Efter fem matcher så hade vi spelat ihop tre poäng. Med det snittet hade vi spelat derbyn även kommande säsong. 

Efter den tuffa starten så lättade schemat något och man kunde börja se att det fanns någon typ av kvalité. Det handlade dock fortfarande inte om några maxprestationer. Enligt mig var vårt största problem att vi inte riktigt tog uppgifterna på allvar. Låt det låta klyschigt. Det var helt enkelt inte tillräckligt många som brydde sig tillräckligt mycket. Jag kommer ihåg att jag var så frustrerad att jag nästan grät efter hemmamatchen mot Lagan, omgång 9. Vi leder den med både 8-0 och 10-3. Den slutar 11-8. Jag får sura uppstötningar av att bara skriva om den, trots att vi vann komfortabelt. Mest besviken var jag på vår egen konstnär, Isak Palmén. Det var bolltapp överallt. Jag älskar att spela med Isak, långt mer än han älskar att spela med mig, men stunder då han inte riktigt bryr sig så spelar jag hellre med ett Pringles-rör som center. De finns ju också i grönt. Tack ska han ha för att han till slut raderade ut de här obrydda stunderna helt. Under andra halvan av säsongen så tycker jag att han är helt fantastisk, främst i sitt skapande och hur han löser situationer åt oss över hela banan.

Innan uppehållet på en dryg månad så återstod bara matchen mot Karlstad, borta. 
Vi hade fortfarande inte jobbat in vår dåliga inledning på säsongen och stod på bara 13 poäng efter 9 matcher. Med tanke på att man någonstans behöver ta åtminstone 37 poäng för att gå till kval senaste åren, så hade en vinst mot Karlstad gjort att det inte såg helt kört ut. Vi inleder den matchen på ett fantastiskt sätt. Det här var nog första gången vi visade vilken höjd vi har. Vi leder den matchen fram till mitten av andra perioden. Sedan kliver Karlstad högre, och när matchen var slut så behövde vi be om hjälp att bli bortskrapade från golvet. Sista 35 minutrarna vinner dom med 7-0. Totalt 9-4 i arslet och vi fick smaka på vad topplag egentligen var för något, återigen. Tidigare hade vi förlorat mot Höllviken med 10-5, och Warberg med 4-8. Den här gången tror jag dock att truppen kände, precis som jag, att vi faktiskt var ganska mycket bättre än Karlstad första halvan av matchen. Vi behövde däremot lära oss vad som kommer med att man leder den typen av matcher. Vi löste inte deras press en enda jävla gång.

Uppehållet kom. Och under den månaden så skulle vår tränarstab komma att faktiskt helt och hållet förändra vår säsong. Efter 10 matcher hade vi som sagt tagit 13 poäng. Vi skulle avsluta säsongen på 40.

Relativt tätt efter Karlstad-matchen så presenterades en ny försvarsidé. Vi fick till oss väldigt tydligt att ”det här nya” var vad vi skulle träna på under uppehållet och sen kliva in i resterande del av säsongen med. Ni undrar såklart vad det var för framforskad supertaktik från typ Classic eller Falun som framfördes? Ja, nä… Man kunde tro att tränarna hade slagit en femma med tärning, ställde ut spelarna därefter och bara bestämde sig för att vi skulle släppa in mindre mål. Mer än så var det faktiskt egentligen inte. Okej då, en liten växelpress skulle vi försöka få in också, men oavsett en väldigt simpel idé. Mer än så borde jag väl inte avslöja heller. Jag ska erkänna direkt att jag var superkritisk. Och jag var inte ensam. Jag ifrågasatte i stort sett varenda fas av det nya försvarsspelet och fick mig då en liten verbal örfil av assisterande Drake under första genomgången. Gott så, och jag var motiverad för resten av det uppehållet.

Det här är ett sånt tillfälle där jag ringer min far. Efter att jag hade förklarat vad vår nya idé gick ut på, och i detalj vad jag trodde skulle gå fel så sa jag:

”Om jag har rätt nu så har jag ju åtminstone rätt, och har jag fel så blir ingen gladare än jag. Då kommer vi ju börja vinna matcher”

Det skulle visa sig att ingen skulle bli gladare än jag.



6. Ja, uppehållet blev vändningen.

Fagerhult Habo direkt efter uppehållet. Det är en jobbig start för ett nytt försvarsspel. Det kunde bevisligen även bli den bästa möjliga starten för vår galna ”tärningsfemma”. Kanske var det den här gången, för omväxlingens skull, ett motståndarlag som tog lite för lätt på uppgiften? Njae, inte bara. Det var tydligt att det var svårare att komma in centralt på oss. Vinst, 6-4. Stämningen totalt förändrad, och jag tror väl att nästan samtliga som var skeptiska till det nya systemet hade börjat glömma bort det. Halva säsongen spelad. 16 poäng plockade. Det här kanske började bli lite intressant trots allt.

Jo. Det började verkligen bli intressant. Kommande åtta matcher så lyckades vi vinna sju. Vi vann en jämn match mot Lindås. Vi visade att vi helt enkelt var bättre än Malmö, Lerum och Örebro. Åstorp och Åby körde vi över fullständigt, konstigt nog även Höllviken. Plötsligt ostoppbara.
Den enda matchen vi skulle komma att förlora under den delen av säsongen var Warberg borta. Matchen spelades dagen efter Höllviken hemma och flera nyckelspelare lämnades hemma av olika anledningar. Det var vad det var, men jag är så jävla glad att jag var med. 
Warberg vann komfortabelt. Efter matchen så firade de med Simon Möllers egna låt högljutt genom korridorerna. Jag var redan förbannad på hur vi hade avslutat den matchen, men det där gjorde mig tokig. Efter det så ville jag bara möta Warberg igen, och igen, och igen. Och som det kan bli.

Efter uppehållet hade vi alltså vunnit nästan allt vi ställde upp i. 9 matcher och 24 poäng sedan vi bytte försvarsspel. Jag fortsätter tjata om det, för det var det som vände allt upp och ner. Det kändes som att försvaret spelade sig själv och det gav vårt anfallsspel en harmoni vi inte hade under början av säsongen. Nu hade vi ju nått det där snittet man ska nå för att få kvala till Superligan, 37 poäng. Problemet var att vi var jagade av både Lindås och Höllviken fortfarande. Matcherna vi hade kvar såg också allt annat än enkla ut på förhand. Lagan är hemska att möta när det ska börja spelas om nytt kontrakt för dem, givetvis skulle matchen även spelas på bortaplan. Där kom till sist också en prestation som vi inte alls var nöjda med. Trots att vi kunde tagit ett fast grepp om kvalplatsen så var Lagan för starka. De ville det mer än vi, jag kan inte förklara varför. Vi förlorade mot Lagan och lämnade kvalstriden vidöppen. Började vi bli slutkörda?



7. Klart det skulle avgöras mot just Karlstad.

Jag hade inte kunnat skriva ett bättre manus själv. Karlstad IBF på hemmaplan skulle komma att avgöra allt. Det var ju något man skämtade lite om i början av säsongen. Nu var vi där. Vinst, och vi var förmodligen klara för kval. Förlust, och säsongen var egentligen helt och hållet förgäves. Lillån kunde både uppnå sina mål och skriva historia. Min personliga revansch såklart multiplicerad när det även var Karlstad som stod på andra sidan. Ja, allt stod på spel egentligen. Det bästa med det var att jag då visste att alla skulle vara lika motiverade som jag. Det var nu vi skulle förtjäna en kvalplats, eller visa att vi inte var redo för det.
En match. Karlstad hemma. Det här var allt vi ville. Det här var allt jag ville.

Vi tände på alla cylindrar och gjorde säsongens hittills absolut bästa insats när den behövdes som mest. Vi sprang mer, vi var smartare, vi var skickligare och vi var effektivare. Jag är fortfarande stolt över den här insatsen. Vi körde över Karlstad precis som de körde över oss i förra mötet. Jag tycker inte ens att de riktigt gav det ett försök i tredje perioden. Det var vår match och det visade vi med all önskvärd tydlighet. Vinst, 9-3. Direkt efter matchen så fick vi informationen om att Warberg leder med 7-0 mot Höllviken och bara har några minuter kvar att spela. Höllviken kunde inte längre nå oss. 
Lillån IBK hade tagit sig till klubbens första Superliga-kval. Vi gjorde det. Jag skrek rakt ut när matchen var slut.
Det är i de ögonblicken jag får tillbaks någonting. Dem ögonblicken är få, men tro mig när jag säger att det är värt det.

Den här säsongen började bli precis som jag redan hade berättat för alla innan den startade. Tidigare under säsongen hade vi hunnit med att vinna bägge derbyna. Det visade sig även efter sista omgången att IBF Örebro skulle åka ur allsvenskan. Och nu var vi klara för kval. Jag fick vara med och bidra till Lillåns bästa säsong någonsin, min första säsong i föreningen. Det på ett sätt som jag behövde för att bevisa mig igen, kanske främst för mig själv. Vi fick dessutom avgöra skiten mot just Karlstad. 

Enda egentliga genuina tråkigheten, när vi ändå är inne lite på ämnet derbyn, är derbyincidenten som sker under det andra mötet lagen emellan. En ung kille, Örebro-supporter, blir fråntagen sin flagga av en ledande person på vår läktarsektion. Det var inte alls vackert. När något liknande händer så är det bara att lägga sig platt för oss. Det finns inga bortförklaringar. Det borde helt enkelt inte ha hänt. Jag hoppas att grabben mår bra idag och stolt fortsätter ta med sin flagga till matcher i framtiden. Jag hoppas även, och tror, att han som utförde handlingen från vår läktarsektion har lärt sig något av sitt snedsteg. Det har låtit så när jag har pratat med honom åtminstone.

8. Kval till Superligan. Steg 1, match 1.

Warberg tog hem grundserien. Välförtjänt får man säga. Det var klart inför sista omgången. 
Jag ville verkligen att de skulle välja oss, av flera anledningar. Arenaförutsättningar var en anledning, men revanschlusta den främsta. Jag visste väl som sagt också egentligen att de skulle välja oss, men jag var ändå en gnutta orolig att de skulle få för sig att lotta sitt kvalmotstånd eller liknande. Det har de, åtminstone skämtsamt, gjort förut.
Warberg hade mött oss på två, för dem, väldigt bra tillfällen. Ett var premiären, där känslan var att vi i Lillån knappt hade hunnit lära oss varandras namn. Det andra var dagen efter vi hade gått all-in mot Höllviken. Dessutom lämnade vi då ett gäng nyckelspelare hemma. 
Lillån hade aldrig varit såhär redo att möta Warberg. Inte jag heller för den delen. 

Ja, jag hade såklart hittat saker som jag personligen skulle komma att använda som rå motivation varenda vaken timme både före och under den här matchserien. Till att börja med så var det ju det här med att de firade med Möllers låt efter senaste mötet. Jag tycker också att det är väldigt intressant att möta andra spelare på min position som helt enkelt rankas högre än vad jag gör. Jag kanske har en lite skev självbild, men jag tycker helt enkelt sällan att backar jag möter är bättre än jag. Jag hör ofta folk prata om hur bra vissa backar är och varför, men blir nästan alltid besviken för att helheten glöms bort. Nu är det ju kval och då mäter man inte längre vem som springer snabbast med boll, slår ner flest motståndare i eget hörn eller skjuter hårdast. Nu ska vi tävla i att vinna matcher och ingen av oss kan skylla på motivationsbrist.

Valda av Warberg blev vi. Efter det hade vi drygt en vecka på oss att bli redo för Match 1. Och jag hade drygt en vecka på mig att förstå precis vad Astbrant ville att hans forwards skulle göra mot spelförande högerbackar. Den här serien skulle komma att bli lite av ett parti schack. Det blir lätt så i kval på någorlunda hög nivå. Man gör sitt drag, faller det väl ut så kan du förvänta dig ett motdrag nästa match. Warberg hade sin tydliga idé och vi hade inte haft något att sätta emot den tidigare. Vi hade alltså första draget och det skulle visa sig viktigare än en hemmaplansfördel.

Vi hade tränat på presslösningar hela veckan och gjort stora framsteg i det. Det kändes som att vi hade hittat en okej balans mellan att låta dem komma till oss och att själva gå framåt. Nu var vi äntligen i Varberg, perfekta förutsättningar arenamässigt och uppvärmningen satt.
14 sekunder, 0-1. Erik Nilsson vinner boll någonstans mitt på egen planhalva och vräker sig förbi 3 personer innan han, eller möjligtvis Axel Veress, får fram kulan till Rönnklint som tryckte in ledningsmålet. 

Trodde ni att jag hade glömt Erik Nilsson? 
Enligt mig kanske vår bäste spelare den här säsongen. Spelade tillsammans med främst Rönnklint en ganska speciell, väldigt rak innebandy. Han gör rent längs centrallinjen och kommer aldrig för sent till det jobbet. Jag vet inte om han kan förlora sin match i matchen. Jag pratade om mästerverk i truppbygge tidigare. Alla faktorer sammantagna så är det här ett av seriens bästa nyförvärv under de år jag spelat i den. Nu hade han presenterat sig även på västkusten.

Max Källerteg gör 1-1 efter en lite väl vacker Warbergs-kontring. Ställa om är något vi visste att de är extremt bra på, och pratat väldigt mycket om att inte låta dem få göra. Så blev det ändå. Efter ungefär halva första perioden så blev Rönnklint medtagen över sargen vid en situation i deras sarghörn, frislag. Jag var väldigt nära situationen och fick bollen till mig i samband med att domaren blåste. Bägge lagen ostrukturerade. Igenom röran såg jag min, ja faktiskt älskade, backpartner Simon Möller stå i vad som är hans favoritposition. Passningen till honom var på inget sätt svår, men han fick en bra yta. Som så många gånger förr så gjorde han sin grej och vi var återigen i förarsätet.

Och nej, jag har inte glömt Simon Möller heller. Jag unnar killen all framgång. En människa som är alldeles för fin för världen vi lever i. Jag kommer ihåg mina första träningar i Lillån. Jag testades med Simon direkt. Till en början var jag väldigt skeptisk. Han var överlägsen fysiskt, och väldigt bra tekniskt, men jag tyckte att det var för rörigt. Jag tyckte såklart han var en bra spelare och en helt fantastisk person, jag tyckte bara verkligen inte att han skulle vara back. Sedan den dagen så tog han, på riktigt, ett steg i sin utveckling för varje träning som gick. Han krigade, han ställde relevanta frågor och han anpassade sig. Jag såg honom djupt i ögonen och förklarade att vi skulle bli ett av seriens bästa backpar. Vi pratade väldigt mycket om hur vi ville ha det och hur vi skulle bli effektiva. Till slut skulle det visa sig att min och Simons rollfördelning faktiskt var helt perfekt, egentligen både offensivt och defensivt. Och han, ja, han hade själv uppfunnit innebandyns ”running back” och var nästintill komplett i det.
Då har jag inte ens nämnt hans egen låt ännu. Men den kan ni vid det här laget.

Framme i mitten av andra perioden så leder vi med 4-1. Momentum svänger snabbt i kval, särskilt när ett av lagen inte har så mycket erfarenhet från den här typen av matcher. 3 mål inom 80 sekunder och det var 4-4. Här tänker ni att det borde vara kört för den här gången, men vi knep igen rövhålet perioden ut. Att vi på något sätt kunde stoppa blödningen där var nog direkt avgörande för hela serien. Warberg kom av sig lite efter paus och vi började sakta men säkert växa igen. Powerplay, och mål. Carl Harryson vänder fint bort sin back och spelar sedan fram den alltid så påpasslige Aron Ohlsson. Vi fick såklart inte behålla den ledningen alls länge. Hannes Karlsson hittar igenom oss och firar som sig bör. Jahopp, 0-0 igen då. Sudden Death väntar.

Jag ska inte säga att vi var bättre, men vi var absolut mentalt redo att verkligen försöka vinna den här matchen i förlängningen. Jag hade hittat en liten pocket, något vänstercentrerad mitt på egen planhalva, där jag kunde stå relativt befriad från press. Då kunde vi släppa fram vår framgångsrike running back några meter. Han får den i farten. Han gör sin grej. Simon Möller avgör match 1 mot Warberg och vi hade visat att vi var på riktigt.



9. Steg 1, match 2. Och rekord.

Redan i något av mina första samtal med klubben så diskuterade vi vår ömsesidiga önskan om att öka intresset kring Lillån IBK i Örebro, och kanske även Sverige. Utan det intresset så kommer vi till slut inte kunna bygga vidare på den grund som jag tror vi börjar bli ganska nöjda med. Såhär i efterhand kan nog både Lillån, och jag personligen, stå rakryggade och berätta att vi har gjort det vi kan för att ta steg på den fronten. Jag vet inte om vardags- eller helgmatcher är bäst när det kommer till att dra mycket folk till en innebandymatch. Det finns nog både för- och nackdelar med bägge. Utöver det hade vi hur som helst perfekta förutsättningar den här kvällen. Perfekta förutsättningar att slå ett annat föreningsmässigt rekord. Publikrekord.

Och ja, intresset i staden hade vi väckt, åtminstone den här kvällen. Med olika metoder hade föreningen lyckats få dit 1763 personer. 
Lillån IBKs nya publikrekord. 

Den här matchen kommer jag inte skriva mycket mer än så om. Det är inte i första hand för att jag är en oerhört dålig förlorare. Vad ska jag egentligen skriva? Jag nämnde tidigare att ett kval liknar ett parti schack. Här kom Warbergs motdrag. Dem drog ner sitt försvar lite och vi blev stundtals paralyserade av all tid vi fick. Smack sa det. Förlust, 2-8. Nere på jorden igen, och det var inget snack om saken. Jag kan dessutom berätta att jag i den här matchen var direkt urusel, för den som bara tycker att jag skriver om min egen förträfflighet. 

Det blir en avgörande match. Där är det vi som har första draget.



10. Kvalet. Steg 1, match 3. Avgörandet.

Vi hade en möjlighet här. Anrika, ekonomiskt hårdsatsande och seriesegrande Warberg i deras egen kokande hemmaborg, mot seriefyran Lillån som med bara sin poängskörd i grundserien redan hade nått sitt ”personbästa”. Någon annan hade kunnat skriva David mot Goliat, men jag vägrar skriva om mitt lag som underlägset inför matcher. 

Det visade sig snabbt att vi hade fått tid på oss att analysera vad Warberg egentligen hade ändrat inför match 2. Vi visste helt enkelt vilka ytor vi skulle försöka attackera och ungefär vad som krävdes av oss för att nå dit. Det kändes väl någonstans som att vi där och då var i förarsätet taktiskt, men att Warberg helt enkelt hade en något bättre trupp än oss. Dem ingredienserna skulle komma att ta ut varandra. Det blev ett ställningskrig. 

Efter två perioder så står det 3-3. Vi tog ledningen. Warberg ledde sedan med både 2-1 och 3-2, men ingen av våra kvitteringar dröjde mer än fyra minuter. Vår tränarstab hade pratat med oss om att ”ju längre den här typen av matcher är jämna, desto större chans har vi”. För mig blir det lite av ett underdog-citat det med. Men ja, vi kanske var underdogs. Oddsen sa ju absolut detsamma. Tränarna kanske hade rätt. I mitt, och säkert många andras huvuden så var vi dock helt och hållet jämna med Warberg när det nu skulle avgöras. Jag tycker även det syntes på våra motståndare när vi åter äntrade golvet inför period tre. 3-3. 20 minuter kvar att spela. 

Här var Warberg hetare. Precis på det sätt man känner igen dem. Och jag som tyckte att de såg direkt förskräckta ut inför perioden… Det var här någonstans som enskilda personer i publiken passade på att skrika efter mig när resten av arenan satt tyst och bet på naglarna. Det skreks att jag var så jävla dålig och att jag gjorde bäst i att bara passa bollen vidare istället. Jag tackade, bokstavligt talat. Warberg fick inte slå ut oss såhär. Vi fortsatte försöka vara smarta, men Warberg hade klart momentum. Simon Nilsson gjorde 4-3 efter dryga fem minuter och arenan exploderar. Slutar det här? Ska det sluta med en jävla uddamålsförlust i den avgörande matchen. Den typen av marginellt avancemang som Warberg framöver alltid skulle kunna måla över med typ motivationsbrist, dåligt fokus eller att ”Lillån parkerade bussen”. Njae. Man kan lätt överdriva här, men jag är helt säker på att åtminstone majoriteten av truppen och staben såg konstruktivt på de kommande 15 minutrarna. Vi var i den typen av form och hade det här härliga självförtroendet. Vi hade dessutom tränat 6vs5 relativt mycket. Det var ingen större panik över att kvitteringsmålet skulle behöva komma innan det började bli dags att plocka ut målvakten. 

Aron Ohlsson gjorde det igen. Precis det han har gjort så framgångsrikt under hela sin seniorkarriär. Han hade gjort sig helt fri på en yta som han sannolikt gör mål ifrån, ifall någon bara hittar honom. Det brukade vara Palmén. Den här gången var det Lucas Sjögren som uppfattade Ohlssons löpning och elegant gav honom ett öppet mål att passa in bollen i. Jag är idag ganska säker på att Lucas Sjögren här gjorde en av sina bättre matcher i karriären. Det tycker jag tyder på en mentalitet, en mentalitet som kanske inte rimmar med hans klubbsympatier för Hammarby. 
Det var kvitterat. 4-4. Det stod sig också perioden ut, trots att det verkligen inte var stiltje sista fem minutrarna av ordinarie tid. 
Sudden death väntar, igen.

Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte mycket av den här förlängningen. Det jag minns är att min enhet till slut var på planen när det skulle avgöras. Vi jobbade noggrant, väldigt tålmodigt, i speluppbyggnaden. Dels för att inte ge bort något gratis, dels för att försöka komma rätt till en överbelastning mot den ensamma backen i deras 1-2-2. Simon Möller trampade igång utan boll på högerkanten, och fick den av mig i farten. Han tog den med sig några meter och förlängde sedan ner den till Isak Palmén. Isak gör sedan precis det vi har honom på planen för att göra. Han har sett något som ingen annan har sett. Det i kombination med att Aron Ohlsson hade gjort både stora höftrörelser och alla möjliga bokstavslöpningar på bortre stolpen, och med det gjort sig märkligt fri. Med det skulle de avgöra hela matchserien åt oss. 4-5. Game, set and match Lillån IBK. Fullständig eufori. Vi firade med den tillresta klacken. Det kastades harmlösa föremål mot oss från Warbergssupportrar, men ingenting spelade någon roll längre. Jag sprang bort mot den kortsidan som skrek åt mig tidigare, vinklade upp örat och skrek tillbaka. Det här ska också räknas till de där få ögonblicken där jag för en kort stund känner mig tillfredsställd. 

Jag vill noga påpeka att jag absolut inte riktar någon kritik eller är negativt inställd till varken stämningen eller händelserna under och efter matchen. Jag tycker någonstans att det är hit innebandyn behöver komma, och helst längre än så. Folk behöver bry sig på riktigt. Ni andra får tycka vad ni vill.

Lillån IBK. Laget som hade placerat sig på nedre halvan av södra Allsvenskan som bäst senaste 8 åren. 
Ja, vi hade precis slagit ut en av historiens mest framgångsrika klubbar. Marginaler på sin sida behöver man för att göra något liknande, och det hade vi. Med det sagt så var det inte direkt orättvist. Matcherna vi vann var lika jämna som resultatet berättar. Warberg var klart bättre än vi match 2, men det räckte inte. Kvar mellan oss och Superligan stod nu bara AIK.

11. Mer var vi inte redo för den här gången.

Det började bli för bra för att vara sant. Ja, och här skulle tyvärr sagan få ett ovärdigt hastigt slut. Mer var vi inte redo för den här gången.
Om kvalfinalserien mot AIK kommer jag inte skriva mycket alls. Kanske tråkigt och trångsynt av mig. Å andra sidan, jag tror inte ni orkar mer. De få som fortfarande läser vill inte ha några halvdana och motvilligt skrivna matchreferat därifrån.

Den här texten hade det tydliga målet att berätta vad vi har lyckats med, vilka steg Lillån IBK tog och hur vi gjorde det. Inte vad vi misslyckades med. AIK gick upp till Superligan, visserligen bara med totalt fyra mål, men ändå med god marginal. Vi blev på inget sätt utspelade men jag tänker inte heller ta ifrån AIK att det här till slut var rättvist. De var bättre än vi när de behövde vara det och jag tycker det genomsyrade den här matchserien. Det ska vi lära oss utav. Stort grattis AIK, och lycka till i finrummet. Här skulle man kunna skriva ”ses aldrig mer”, men det blir motsägelsefullt när man är årskortsinnehavare på Norra Stå. Jag skymtade mer eller mindre hela laguppställningen när gnaget tog sig vidare i Europa hemma mot Vorskla Poltava. Det gör jag såklart gärna i fortsättningen också. 

Lillån IBK överträffade allas förväntningar den här säsongen och vi sprängde dessutom taket på alla våra egna målsättningar. Detta trots att det såg ut att gå käpprätt åt helvete efter bara 3 omgångar. Vi skapade intresse lokalt, och till viss del nationellt, både på bra och dåliga sätt. Vi växte markant på sociala medier. Det pratas och skrivs om Lillån IBK på ett sätt som åtminstone jag inte har varit med om förut. Vi gjorde föreningens bästa säsong resultatmässigt. Vi visade vilka som bestämmer i Örebro. Vi slog föreningsmässigt publikrekord på både herr- och damsidan. Damlaget gjorde också en fantastisk säsong. I sitt kval till Allsvenskan var dem bara uddamålet ifrån att ta den avgörande matchen till förlängning. Det som ”nykomlingar”, då säsongen 20/21 fick avbrytas i förtid. De bör absolut nämnas, men mer kommer jag inte skriva om dem. Dels för att jag utifrån inte kan återberätta deras säsong på ett lika intressant sätt som någon av dem själva, dels för att den seriens(faktiskt utsedda) bästa spelare bäddar vår säng när jag går till jobbet på morgonen. Jag är lite väl färgad.

Jag då?
Ja. Jag fick precis det mottagandet jag ville ha i Örebro.
Många undrade varför jag snackade så mycket, vissa även vänligt. Här fick ni en uppsats om just precis varför.
Andra sa att vi måste börja prestera om vi ska måla upp oss själva som bäst i staden. Var så god.

Sen är det ju den här killen som gjorde det helt omöjligt för mig att vara omotiverad. Det enda jag behövde. 
Han skrev några irrelevanta och typiskt grabbiga rader innan han gick in på att jag skriver om mig själv som att jag är bäst i världen. Det visste jag ju redan. Han fortsatte med att jag skulle bli årets pajas i södra Allsvenskan, och avslutade snyggt med att skrika sig hes på stan om att jag är en ”pissluffare”. Då hade jag precis skrivit att jag är i Lillån för att växla upp, och att jag är i Lillån för att Lillån vill växla upp. Han har väl egentligen inte fel på någon punkt. Jag vet precis hur jag låter. Men om det lilla gjorde att det kliade så mycket i både käke och fingrar på honom, då kanske jag borde berättat redan då att sanningen faktiskt skulle bli bra mycket värre. Jag lovade att jag skulle tänka på honom och le när jag skriver om mig själv som att jag är bäst i världen igen. Here we go.

Faktum är att jag växlade upp. Lillån gjorde sin bästa säsong någonsin. Derbyna vann vi bägge två. Kvalet gick vi till, väl där så slog vi ut både Warberg och vårt eget publikrekord. Vi var ett trappsteg ifrån att gå upp i Superligan, och jag var poängbästa back i kvalet. 
Som att det inte var nog så skulle den här nya kompisen ta hem ”dubbeln” i år. Han gick på dubbellicens mellan IBF Örebro och Kumla IBK och lyckades åka ur respektive serie med bägge. Han ville väl också skriva historia.

Lillån IBK var nära att göra perfektion av det hela, men vi blev som sagt till sist bara förlorare. Vi ska vara väldigt stolta över vilka steg vi tagit den här säsongen, men vi har ingenting att fira. Vi måste börja om igen, och det faktiskt nästan från noll. Om laget, och föreningen, inte förstår det nu så kommer jag se till att dem gör det snart. Det här kanske var ett deprimerande avslut. Jag låter förmodligen missnöjd?

Då är allt som det ska.
Jag vann ingenting, då förlorade jag. Då ska jag vinna nästa gång. 
Det är den jag är, och kommer fortsätta vara till den dagen jag slutar med skiten. Mest troligt även efter det.


Nu vet ni allt. Jag har skrivit färdigt för sista gången.