Magnus Fredriksson: "Jag ser med egna ögon hur oerhört tufft det just nu är att hålla igång ett lag och jag vet att vi är långt ifrån ensamma."

Efter första matchhelgen för svensk innebandy under 2022 runt om i landet kan jag konstatera följande.

Efter de inställda ungdomsturneringarna under jullovet är såren fortfarande vidöppna tillsammans med en rädsla att det kan bli fler inställda evenemang. 

I förra vecka ställdes landskampshelgen Finnkampen in ännu en gång, det är tråkigt men går inte att jämföra med de inställda ungdomsturneringarna som skulle arrangerats 2020, 2021 och nu 2022.

Distrikten rapporterar om flyttade matcher men samtidigt om en stor glädje bland förbund, klubbar och lag att träningar och matchspel ändå fortsätter. På förbundsnivå har de första dagarna av 2022 varit turbulenta med extremt många matchflyttar men med samma motivation att kunna genomföra säsongen. Att det återigen har införts restriktioner på hur mycket publik som får gå på en match mest drabbat klubbarna i SSL och några få undantag i Allsvenskan och Division 1.

Debatten vad som är rätt och fel gällande restriktionerna låter jag andra tycka till om. Däremot är det frågan hur länge de nya restriktionerna kommer finnas kvar. Melodifestivalen ställde in sin populära turné runt om i landet som börjar i februari. Och hur blir det nu med vårens SM-finaler i Stockholm? FFSL uttalade sig i förra veckan att det fortfarande är långt kvar till april och det är det såklart, ett litet tag till… ovissheten är återigen det kanske allra jobbigaste med situationen som tyvärr upprepade sig.

En ytterligare reflektion jag gjort under helgen är om vilken otrolig tur internationell och svensk landslagsinnebandy hade med tidpunkten för dam och herr-VM. Med facit i hand är det nästan osannolikt. Minns ni att samhället öppnades upp 29 september i Sverige och drygt tre månader senare stängdes ner på många platser runt om i världen. Det var precis under den här perioden som svensk innebandy fick skina i Sveriges Television, våra landslag fick vinna VM-guld och vi fick något att samlas kring. Sverige fick arrangera dam-VM i Uppsala utan några restriktioner och Finland fick arrangera herr-VM på samma sätt med fullsatta läktare i slutspelet.  Ny innebandyhistoria fick skapas och nya hjältar som Tobias Gustafsson och Emelie Wibron finns numera för evigt med i historieböckerna som två VM-hjältar. 

Å andra sidan var det precis den oturen som alla tusentals ungdomsspelare och inte minst arrangörer fick uppleva strax efter. Med två veckors marginal ungefär försvann tiotalet cuper som hade sysselsatt tiotusentals innebandyspelare runt om i landet från 26 december till 10 januari.

Vi är många som önskar att vi vaknar upp till en presskonferens med Anders Tegnell där Folkhälsomyndigheten och Regeringen berättar att covid-19 har dragit sig tillbaka och att vi kan idrotta och besöka idrottsarrangemang som vanligt, Det kommer inte ske nu och kanske inte heller innan sportlovet men gärna strax efter.   

Jag har själv hunnit med en match redan 2022, med blott sju utespelare förlorade vi knappt med 10-11 och jag gjorde mål, men veckans andra match fick ställas in på grund av covid-19. Jag ser med egna ögon hur oerhört tufft det just nu är att hålla igång ett lag och jag vet att vi är långt ifrån ensamma. 

Vi får försöka hålla ut tillsammans och kämpa oss igenom denna tuffa tid.

Kämpa!