Innebandymagazinets damexpert med en krönika om en av världens största innebandytalanger genom tiderna.

En av de största snackisarna just nu i svensk innebandy är om supertalangen, 16-åriga Mira Markström. Trots hennes ringa ålder spelar hon redan i högstaligan i två sporter för Jönköpings IK i SSL och i HV71 i SDHL, plus att hon är uttagen till U18-landslaget i hockey. 

Jag åkte iväg till Wallenstam Arena tidigare i veckan för att kolla in Pixbo Wallenstam mot just Jönköping med uppdraget att hålla ett lite extra öga på just Markström. 

Det dröjde inte lång tid innan hon fångade min uppmärksamhet på uppvärmningen där jag såg henne springa omkring och leka med både boll och klubba samt medspelare, så som vilken normal 16-åring som helst, som bara lever i stunden och inte inser vad som komma skall.

Ju mer jag följde hennes uppvärmning desto mer började hon briljera med sin teknik samtidigt som hon sprang omkring som en sprattelgumma på planen och busa med alla som kom i hennes väg. Det första jag tänkte var att detta var en i mängden av alla från Instagramgenerationen som blivit mästare på att leka med boll och klubba på uppvärmningen men som sedan i matchsituation inte har ett dugg användning för det.

Men sakta men säkert när jag började se henne i lite mer matchlika uppvärmningsövningar började jag inse att detta ändå är något väldigt speciellt som man inte ser varje dag. När sedan uppvärmningen var slut och alla gått in till omklädningsrummet så fanns det en spelare kvar som tog ett par minuter extra på planen för att känna in underlaget en gång till och skjuta in ett par projektiler i krysset, för att domarna skulle ha något att kontrollera när de ändå ska rycka lite i nätet i målburen.

Där och då färdades jag tillbaka cirka 20 år i tiden, och jag kom att tänka på ett av de finaste innebandyögonblicken jag bevittnat. 

Då, rättare sagt 2001, var jag tränare för IBF Älvstrandens damer och vi var på försäsongsturnering i Kristinehamn. Mellan matcherna och i periodpauserna var det en ung tjej som hela tiden gick ut på planen för att leka med bollen och skjuta lite skott i krysset. Den tekniken som hon visade prov på där hade jag aldrig tidigare skådat hos en damspelare och aldrig efteråt heller för den delen.

Men åter tillbaka till nutiden och Pixbo mot Jönköping. Jag satt längst ner på läktaren för att riktigt få känslan av att vara på planen och uppleva det som skedde i realtid så att säga och inte det såsiga tempot som man får om man sitter högre upp på läktaren. 

Från Markströms första bolltouch till den sista så gjorde hon inget annat än imponerade på mig och hennes storhet växte för varje minut som jag såg. Trots att hon mötte världens bästa försvar genom tiderna så sprang hon gång på gång i åttor runt sina försvarare och köpte både sig själv och medspelarna viktig extratid med bollen. Jag är övertygad om att det är något hon fått från hockeyn för hur än motståndarna försökte ta bollen av henne så lyckades hon alltid vända på kroppen för att skydda bollen och hitta en ny yta för att avancera framåt. Helt enkelt som en hockeyspelare som fått upp farten på grillorna och bara glider fram mellan motståndarna fast men en innebandyspelares graciösa smidighet. Att som 16-åring redan ha den speluppfattningen om vilka ytor man ska söka och hur man ska positionera kroppen för att behålla bollen är något helt unikt. En förmåga som normalt sett tar många år att utveckla och ett helt liv att behärska.

Jag var inne på i början hennes ”Instagramteknik” och den visade hon också upp under matchen men till skillnad mot så många andra så var det inte för att showa utan hon hade en tanke bakom allt. Det var en publikfriande dragning som avslutades med en passning mellan egna ben, som jag sett otaliga gånger, men den här gången var dragningen ämnad för att skapa sig rätt vinkel för att kunna slå passningen och att den gick mellan egna ben var bara för att maskera passningen och hitta den lucka som uppstod. Passningen frispelade en medspelare helt men tyvärr blev det inget mål. Just den detaljen är oerhört imponerande att hon kan använda sin fina teknik till det den är bra för istället för att bara underhålla publiken, även om även det uppskattas också. 

Frågan är om jag någonsin sett en större talang i innebandy förut i så tidig ålder. Jag tror faktiskt inte det. 

Jag tänkte att jag skulle återvända 20 år tillbaka i tiden eller rättare sagt 19 år. För det har nu gått ett år sedan jag såg den där lilla tjejen stå och leka med bollen och klubba mellan matcherna. Nu befinner vi oss i Karlstad och jag kvalar med Älvstrandens damer upp till Elitserien, som högstaserien hette då, och i Karlstads förstafemma ser jag denna 17-åring för andra gången på kort tid. Trots att Karlstad på denna tid hade flera landslagsspelare så var det just denna 17-åring som stod ut i matchen och briljerade fullständigt. Hennes namn var Sara Kristoffersson, min största favoritspelare genom alla tider på damsidan och en av de allra mest tekniska. 

Det har tagit drygt 20 år men äntligen har jag hittat en som är lika talangfull om inte ännu bättre. Jag hoppas att hon fortsätter spela innebandy länge till för jag är övertygad om att detta är vår nästa stora superstjärna.

***

I klippet nedan kan ni se Markström storhet där hon får en studsande boll att jobba med på mittplanen och hur hon snabbt får kontroll på bollen och hur hon med ett par snabba bollförflyttningar hittar rätt yta för att dra bort tre spelare och hur hon sedan värderar läget och väljer att lunga ner istället för att gå framåt. 

Hon tar sedan en ny position och gör sig spelbar får bollen och väntar in försvararen för att i rätt ögonblick vända bort henne och få en meter extra tillgodo. Sedan borrar hon ner huvudet i backen, drar bollen bakåt som hon ska skjuta, för att i nästa ögonblick servera helt öppen mål med en underbar passning istället. 

Kom sedan ihåg att hon är 16-år och möter världens bästa defensiva lag.