Innebandymagazinets Christian Svensson med en krönika om de sex historiska dagarna.

De två senaste veckorna har varit något i hästväg med ögonblick och upplevelser som jag kommer att minnas resten av livet. För hur ofta får man vara med och fira två VM-guld inom loppet av sex dagar?

Sverige tog det åttonde raka VM-guldet i Uppsala helt planenligt på damsidan men i Helsingfors var det en helt annan femma där herrarna hade hela nationens krav och förväntningar på sina axlar. Sverige ses som innebandyns modernation och vi inom innebandyrörelsen ser oss själva som de självklara #1:orna i världen. Något som aldrig har ifrågasatts på damsidan men på herrsidan hade vi inte vunnit guld sedan 2014, ett 2 554 dagars långt vakuum utan att på pappret vara bästa i världen. 

Det är nog inte i många sporter som man kommer undan med att utse sig själva till bäst i världen utan att ha bevisat det sportsligt på 2 554 dagar. Så det var mycket på spel där nere på planen i Hartwall Arena, det var inte bara en liten rund guldfärgad medalj som låg i potten utan hela trovärdigheten av den svenska idrottsliga folksjälen. För hade vi förlorat ett tredje mästerskap i rad så hade vi inte längre kommit undan med att kalla oss för sportens självklara ettor längre. Addera sedan också att vi inte vunnit VM-guld på U19 på herrsidan sedan 2013. Så förstår ni kanske nog vad jag menar med att ”Brolldéns” mannar hade hela nationens krav och förväntningar på sina axlar.

Förra gången vi förlorade guldet i Tjeckien så var det tafatt coaching och ingen plan B som gjorde att vi stod handfallna och såg på när Finland drog ifrån i finalen. Den här gången var det precis tvärtom nu var det istället otroligt intensiv coachning av laget och fingertoppskänsliga byten i formationerna och när avlastningsbyten skulle sättas in som avgjorde. Sedan hade vi något som Finland saknade, Rasmus Enström och Tobias Gustafsson. Enströms VM höll på att bara bli en parentes jämfört med tidigare uppvisningar i blågult men i finalen klev han fram och visade vägen och gav ett ansikte på uttrycken bäst när det gäller och de stora matchernas man. Gustafssons 5-4 mål är redan klassiska bilder och den viljan han visar upp är svår att beskriva med ord. 

I damernas VM hamnade debutanterna i fokus där vi bland annat fick se en ny superstjärna födas i Wilma Johansson. Även i herrarnas VM skulle jag säga att vi fick se en ny superstjärna födas. Hampus Ahrén fick debutera i VM trots att han nästa slängdes ut med huvudet före i början på året. Nåja, en lite överdrift kanske, men ni förstår vad jag syftar på då han först togs ut till ett landslagsläger men sedan inte fick vara med när han lämnade Storvreta för kompisarna i Allsvenska Nykvarn. Ett byte som höll på att kosta honom ett VM-guld men det blev ju rätt till slut och hjärtat slog ett extra slag när han fick sätta dit sista bollen i finalen. Som ett statement att det inte spelar någon roll i vilken serie man spelar i utan har man x-faktorn så har man. 

Ahrén har ju redan stjärnstatus här hemma men som i fallet Wilma Johansson fick han även sitt stora internationella genombrott i sitt första VM. Jag tycker att han varit en av Sveriges allra bästa spelare detta VM och den bollbehandling och räckvidd han har i full fart har jag aldrig skådat tidigare hos någon spelare. I mina ögon är han en av världens bästa spelare just nu. Lite kul men även även lite sorgset att två av VM:s bästa spelare Hampus Ahrén och Moa Tschöp valt att försöka spela upp ett lag i SSL denna säsong. Men det gick ju bra för Kim Nilsson att göra den resan och som alla vet är det han som är regerande världens bästa spelare nu. 

Hur häftigt är det inte att både Wilma Johansson och Hampus Ahrén är lika gamla och till och med gått i samma klass uppe i Umeå? Vad är det de sysslar med uppe på RIG egentligen?

Damerna vann sitt guld på att vara bättre på precis allt än motståndarna och de visade verkligen upp en totalinnebandy, som var ett populärt uttryck för ett par år sedan. Herrarna vann sitt guld på vilja och taktiskt schackspelande. Det var mycket snack inför herrarnas ”nya” spel där man hade helt nya begrepp för positioner och så vidare. Jag analyserade inte spelet så noggrant men det nya spelet liknade mest en hybrid mellan en 1-2-2-uppställning och en 2-2-1-uppställning tyckte jag vid en snabbtitt.

Passar även på att tacka ”Brolldéns” lite extra mycket och då tänker jag inte på underhållningen och guldet utan deras uppträdande mot oss i media. Alltid välkomnande och tillgängliga oavsett resultat och vinklar men framförallt alltid väldigt öppna med vad de tycker och tänker. Borta är alla klyschor och bollen-är-rund-svar som tidigare förbundskaptener talat i tungor med varandra om. 

Två raka VM under en intensiv period tar på krafterna men man får också vansinnigt mycket med energi. Väldigt många har kommit fram och snackat innebandy och gett både ris och ros på det vi gör, vilket varit väldigt kul. Listor och betyg brukar vara en återkommande punkt på nattliga samtal med läsare och självklart kommer denna krönika innehålla en lista. Nämligen en lista med mina fem mest minnesvärda ögonblick. 

5. Mitt i den gula väggen

I finalen bestämde vi oss för att ge läsarna en liten inblick i hur det var att stå mitt i den svenska klacken med ”Hasse Kongo” och hans adepter. Herregud vilken stämning det var där när ramsorna och trummandet satte igång. Den gula väggen höjde verkligen stämningen till en ny nivå och det värmde när de hyllade Nilsberth med en egenskriven ramsa efter alla burop han fick ta emot av de finska fansen så fort han rörde bollen. Stämningen var så bra att jag förlåter den gula väggen för att jag missade Hampus Ahréns mål då jag filmade klackens hela sista minuten i finalen. 

4. Dubbla guldfirande

Jag hade ynnesten att vara med i omklädningsrummet vid båda Sveriges guldfirande och jag var även med på båda efterfesterna. Det tar emot att säga det men här var herrarna bättre än damerna för en gång skull. Men att få fira två VM-guld på sex dagar är något som jag aldrig kommer att glömma. 

3. Emelie Wibrons förlösande guldmål

Om jag blundar kan jag fortfarande spela upp det avgörande suddenmålet och det väcker fortfarande starka känslor varje gång jag ser det. Precis som Rasmus Enström gjorde inte Emelie Wibron sin bästa turnering men när allt skulle avgöras så var hon bäst när det gällde…som vanligt. Redan nu ett klassiskt idrottsögonblick som det kommer berättas historier om för en lång tid framöver.

2. Tobias Gustafssons solomål

Kanske ett av de allra fulaste vackra mål som jag sett. Själva målet i sig är inget att skriva hem om men när man sätter det i sin kontext där Finland precis hämtat ikapp 2-4 till 4-4 och har momentum. Gustafsson vinner bollen högt i egen zon och rusar iväg med en finne flåsande i nacken. När finnen kommer ikapp och försöker tackla omkull Gustafsson flygar han istället iväg som en pallevante och Storvretabacken tappar inte ens en gång farten utan bara ångar på och hänger in bollen i bortre. Snacka om järnvilja i klass med Peter Forsbergs offensiva tacklingar som han gjorde till en konstform. 

1. Den gula väggen på lokal

Guldfirande och historiska idrottsögonblick i all ära men när den gula väggen firade att Sverige gått till VM-final intog man en lokal restaurang och där tog det inte lång tid innan sånger och ramsor ekade högt i salongen. När sedan finnarna som satt och åt i godan ro började stämma upp till sång och utmana den svenska klacken var stämningen helt magisk. Det är svårt att förklara med ord hur fantastisk stämningen var i lokalen så jag ska inte försöka ens en gång, magi får räcka. Vi la upp en film på detta som var kraftigt nedklippt för sångerna och hyllningarna pågick i mellan en kvart och tjugo minuter. Det är en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Två mästerskap har aldrig tidigare spelats så tätt inpå varandra och jag hade ynnesten att få uppleva båda och vara med på båda guldfirandena. Så jag fick känna på känslan två gånger att gå att lägga mig som världsmästare. Men jag kommer aldrig att få känslan av att vakna som en. Stort grattis och tack för showen till alla som fick det.