"Årets Örebro Innebandy har fart, finess, kraft och en outtröttlighet"

Det har inte gått någon obemärkt förbi att våra superstjärnor sakta men säkert har tagit sitt välanvända Zonematerial och Salmingmaterial för att testa sina vingar på andra håll. Vingarna testas inte enbart i Sverige utan har tagit två av våra tre superstjärnor till Schweiz. Något som jag personligen tycker är helt fantastiskt och unnar spelarna all framgång.

Vilka pratar jag om?

Självklart är det namnkunniga spelare som Simon ”Jire” Jirebeck #11 som lämnade för två år sedan för Floorball Koeniz i Schweiz, den norska landslagsspelaren Markus ”Mackan” Lindgjerdet #27 som lämnade inför stundande säsong för spel i Schweiziska HC Rychenberg. Sist men inte minst är det vår alldeles egna Marcus ”Eken” Ekengren #91 som testar sin Salmingklubba i Växjö Vipers.

Vad innebär det här för Örebro Innebandy? 

Vad händer när superstjärnorna, som garanterar två poäng var per match, lämnar kort inpå varandra? 

Blir Örebro Innebandy en mer dyster, tråkigare och ängslig historia?

Finns det någon som kommer att ta över Mackans fart och driv? 

Finns det någon kvar som kommer att ta över Jires kroppsfinter? 

Finns det någon som kommer att golvzorra lika mycket som Eken?

Föregående är frågor som åtminstone undertecknad har krigat mycket med och givit mig en hel del huvudbry. Jag ska försöka ge er läsare mina svar på varje fråga.

Vad händer när superstjärnorna, som garanterar två poäng var per match, lämnar kort inpå varandra?

Förhoppningarna om att en annan person träder fram och tar taktpinnen när någon som har haft ett stort ansvar lämnar ett hål bakom sig, är något varje tränare hoppas. På två år har tre tongivande spelare försvunnit. Förra året fanns Markus Lindgjerdet och Marcus Ekengren kvar för att dra sitt strå till stacken. I år finns de inte kvar och någon annan behöver ta över poängproduktionen.  

Spelare finns i dagens trupp som har kvalité nog att träda fram och göra poäng. Här ska särskilt framhållas den gedigna poänggöraren och silverräven Wiktor Johannesson med hans fruktade skott och spelsinne, den vrålsnabba Jacob Embretzensom kan ”tjockisfinta” sig förbi vem som helst av innebandysveriges innebandyspelare och Arbogagrabbarna Simon Garman och Tim Norstedt som har en kemi vilken tillåter bakom-ryggen-passningar utan att titta och flippmackor över hela planen. Slutsatsen, för mig åtminstone, blir att det finns mer än nog med kvalité för att Örebro Innebandy ska vara att räkna med även kommande säsong. 

Finns det någon som kommer att ta över Mackans fart och driv?

Om det gör. Vi har spelare som har växt och växt under försäsongen 2021 och de matcher som har spelats. Vad undertecknad menar är att det inte bara är en spelare som väger upp Mackans fart och driv i dagens Örebro Innebandy. Det är en gemensam kraftansamling från ett flertal spelare som härjar och krigar tills den där rektangulära resultattavlan slår 20:00 för tredje gången. Mackan har satt sina spår och lärt oss andra att själva bidra med ett enormt driv. Det har till och med varit en spelare som krigat så hårt att han med rätta kan använda uttrycket att han gett ”blod, svett och tårar” för att vi ska vinna. 

Finns det någon kvar som kommer att axla Jires kroppsfinter kommande säsong?

Nej. Personligen är jag lättad över att slippa möta Jires kroppsfinter tre till fyra dagar i veckan, oaktat hur lärorikt det är och har varit. Vad behöver jag egentligen tänka på tre till fyra dagar i veckan nu? Jo… en flåsande Joakim Andersson, en vadknackande Ludvig Björkman och duracellkaninen Tim Norstedt. Undertecknad får inte en lugn stund på backplats när tre så hungriga och outtröttliga spelare finns på planen. I kombination med en i son roll som center växande Nils Kero och Alexander Rinefalk blir det otroligt välbalanserat.

Finns det någon som kommer att golvzorra lika mycket som Eken?

Nej. Ingen kan använda en golvzorro med samma skärpa som Eken. Ingen kan använda en golvzorro med ett syfte likt Eken. Men om man vill, så kan jag bjuda på några stillastående golvzorros på halvplan bara för syns skull. Vad har vi kvar, vad har vi fått i stället för den här specifika teknikern? Vi har kvar spelare som fortfarande är otroligt duktiga på små ytor, vi har spelare som ställer upp för varandra i vått och torrt och vi har spelare som kommer att bjuda på en och annan tunnel.

Blir Örebro Innebandy en mer dyster, tråkigare och ängslig historia?

Förmodligen en av de första frågorna undertecknad brottades med men som efter ovanstående delfrågors slutsatser, har ett enkelt svar. Örebro Innebandy kommer inte att bli en mer dyster, tråkigare och ängslig historia. Årets Örebro Innebandy har fart, finess, kraft och en outtröttlighet. 

Örebro Innebandy har backar som alla älskar att trycka lite extra i sarghörnen, att gå ner djupt för att täcka så mycket skott det bara går och att få jämföra blåmärke från bollar efter matchen. Helst ska det ha täckts två till tre skott på samma ställe för att lite rinnande rött ska synas.

Örebro Innebandy har centrar som är otroligt positioneringsstarka, spelar snabb innebandy och är finurliga när det kommer till att hitta fina passningar. Här ska särskilt framhållas spelare som Alexander Rinefalk och Nils Kero som har blommat ut något enormt redan under försäsongen. De båda har axlat sin roll som startspelare och leder sin femma.Icke att förglömma, den mytomspunna Gävlesonen Adam Lundgren, som med sina stabila innebandyegenskaper löser alla prekära situationer han hamnar i. 

Örebro Innebandy har forwards som skjuter som Hulken slår, har fantastiska handleder och kommer vara ett ständigt hot för motståndarna. Du har en forward i Marcus ”Sulan” Hjelm som kommer tunnla en och annan motståndare. Jag drar mig till minnes Sulans soloräd under kvalmatchen upp till Svenska Superligan mot Kalmarsund. Undertecknad vågar inte ens på att försöka återge hans suveräna aktion den matchen. Uppmärksammas bör även att Sulan, känd som såväl Närkes som Västmanlands absolut bästa fiskare, var back.

Sist men inte minst har Örebro Innebandy målvakter som troligtvis hör till Allsvenskan Södras absoluta topp. August Moberg, reflexernas och sidledsförflyttningarnas mästare. Tim Lennartsson, stabil som ett fort och positioneringsmästare. Jakop Alriksson, nyuppflyttad, ung men ack så duktig. Jakop visar för varje träning han är på att han är här för att stanna.

Har jag varit nervös för vad superstjärnornas flykt kan lämna kvar? 

Ja.

Är jag nervös nu?

Nej.

Derby

En släng av Lillån IBK måste undertecknad få med. Skribenten före mig menade att Örebro Innebandy kände mer rivalitet gentemot Karlstad IBF än mot Lillån IBK, det kan få stå för honom. Att rivaliteten lagen emellan har avtagit, sett till arga blickar och hånleenden i korridoren inför träningar, är påtagligt. Lagen sinsemellan har byggt ett visst samarbete genom värvningar som har gjorts genom åren. Föregående innebär inte att det finns något bättre än att få tackla en groda i sarghörnet, särskilt om det står Ohlsson på ryggen och tilltalsnamnet är Aron. Undertecknad kan med säkerhet säga att jag talar för samtliga i Örebro Innebandy vad gäller att få tackla en groda i sarghörnet. Aron Ohlsson är min favorit.

Inte nog med föregående nämnde undertecknad att det finns spelare i Örebro Innebandy som med rätta får använda uttrycket ”blod, svett och tårar”. Ryktet sprids i Närke att Lillån IBK ska försöka få sin första vinst mot Örebro Innebandy på väldigt, väldigt länge. Att det nästintill skulle vara en självklarhet att Lillån IBK skulle vinna mot Örebro Innebandy. Jag kan försäkra er, men även Tor Bornedal Samils, om att ingen i Örebro Innebandy kommer att lämna ett derby utan att med rätta få använda uttrycket ”blod, svett och tårar”. Om Lillån IBK vill att Örebro Innebandy ska abdikera, får de minsann börja visa det på planen i stället för genom skrift och muntligt påtala det.

/Rasmus Rudolfsson