Innebandyprofilen till OS: "Få förunnat"

Målvaktslegendaren Patrik Åman bevakar sitt andra OS i sommar: "Som innebandyspelare hade jag kanske aldrig fått uppleva detta"

Innebandy i OS är den drömmen som alla inom vår sport har haft. Ibland har den upplevts som att vara nära, andra gånger mil ifrån. När – och om – innebandyn blir en sport för det ädlaste idrottsmästerskapet återstår att se, men faktum är att vi får en viss representation i kommande sommar-OS i Tokyo, den 24 juli-9 augusti.

Patrik Åman är en av Sveriges allra bästa målvakter genom tiderna. Han var förstavalet i Sveriges mål vid tre VM-mästerskap, 2010, 2012 och 2014, där det två sistnämnda också slutade med en guldmedalj runt halsen. Det blev totalt 146 framträdanden i A-landslaget, och på klubblagsnivå minns vi honom från tiden i AIK, Storvreta och Dalen.

Under tiden som innebandyspelare jobbade han även parallellt som sportjournalist. Vi har bland sett honom i Discoverys SSL-sändningar, och det är med samma bolag han nu reser till Tokyo för att bevaka sitt andra OS (det första var i Pyeongchang 2018).

- Bortsett oron över om man ens kan komma in i landet – det är en rigorös säkerhet – så ska det det bli skitkul. Det är få förunnat att överhuvudtaget få åka dit, säger Åman till Innebandymagazinet.

Han blir därmed en av få personer med innebandykopplingar att nå ett OS. Som spelare var det aldrig aktuellt av förklarliga skäl, men nu får han chansen att stå både framför och bakom kameran i Discoverys OS-sändningar. 

För bara några veckor sedan kom dock beskedet att det inte kommer finnas någon publik alls i OS, på grund av pandemin och smittoläget. Givetvis en tråkig nyhet för alla inblandade, men det ger samtidigt Åman en unik chans att vara en av få personer på plats att bevittna potentiella historiska händelser. 

- Bara en sådan sak gör att det kittlar i magen, att få vara på plats när sånt händer. Nu har vi ju precis nåtts av beskedet att det inte kommer komma någon publik överhuvudtaget, och då kommer vi ändå från ett fotbolls-EM med fulla läktare. Många har ju känt att det har varit påväg att återgå till det normala, men så får vi komma tillbaka igen till en tillvaro utan publik på läktaren. Så det är hur häftigt som helst att få vara närvarande!

Åman reser till Japan i ett team på 25 personer som bland annat består av ett fåtal kommentatorer (de flesta kommenterar hemifrån), flera reportrar och några experter. Han kommer främst finnas på plats på de anläggningar där Sverige har en chans att ta guld. 

Det innebär bevakning av några av Sverige största guldhopp, som Daniel Ståhl (diskus), Armand Duplantis (stavhopp) och Sarah Sjöström (simning) för att nämna några).

- Sen har vi guldchans i idrotterna som vanligtvis kanske inte får så mycket uppmärksamhet: Kampsport, brottning, segling, mountainbike, gång. Även om vi har några guldchanser på förhand så får de aktiva väldigt gärna överraska och komma med skrällar. Det är det roligaste med mästerskapen, när man får med om det oväntade! Det är sådant som innebandyn saknar lite (skratt).

Ja, på tal om innebandy: Har vi en reell chans att nå OS-status inom en överskådlig tid, eller känns det för långt bort?

- Jag vet faktiskt inte…jag tycker det är jättesvårt. Det pågår ett arbete hela tiden, inte bara inom vår sport utan i alla sporter som inte är med. Då är det ganska hård konkurrens, det får man lägga till hela tiden. Vi måste titta på konkurrenterna, hur bra är de? Vad har de att komma med? Vi har en match att gå mot att bli en OS-idrott och den har pågått länge, men konkurrensen är så hård. Man får se sig besegrad ibland, och det har vi fått göra, men rätt som det är så vinner man ju! 

- Samtidigt måste man upp i nivå och i spridning, det som vi pratat om så länge nu. Jag vet att det jobbas på det och vi måste jobba ännu hårdare för att få genomslagskraften till att bli en olympisk idrott. Det kräver något alldeles extra, så är det bara.

Åman avslutade själv sin aktiva innebandykarriär efter säsongen 2015/16, och förutom ett kort inhopp i Täbys mål under en match förrförra säsongen (för att hjälpa vännen Maimon Abdallah) så har han inte spelat något mer.  

- Det inhoppet var fantastiskt kul och skapade lite mersmak. Sen ska jag också säga att jag har några klubbar som jag ringer till på vintern när jag får stor innebandy-abstinens. Jag är glad att ha de kontakterna fortfarande. Är det något lag i Stockholmsområdet som saknar en målvakt på en träning så är det bara att ringa, jag brukar vara ganska taggad på att hoppa in.

Hur ofta hör lag av sig till dig och ber dig ta ner hjälmen från hyllan?

- Jag har fått ganska många frågor (skratt)! Det är jättesmickrande och roligt. Det hade säkert varit en rolig grej, men det som jag har gjort med innebandyn har varit så helhjärtat och på 100 procent. Att kunna komma tillbaka till det, på samma nivå, hade varit så svårt i nuläget. Jag har valt att tacka nej och sagt att det inte har varit aktuellt.

Du dubbelarbetade en del under din aktiva karriär, då du kombinerade innebandyspelandet med att jobba som sportjournalist. Hur har livet förändrats sedan du slutade spela?

- Det är en saknad som är stor, att inte spela längre. Att inte få tillhöra ett lag och ha några lagkamrater. Samtidigt så får man något annat, jag får hänga med mina kollegor och min familj mycket mer. Det var det som hände i mitt fall, vi skaffade familj och mitt första barn kom i samband med att jag slutade. Det har tagit mycket tid också. Det är något helt annat, att få ägna sin tid åt familjen istället för att gå och träna. Det är en stor saknad – men man lever i en otrolig härlig tillvaro ändå, med familj och jobb.

- Jag fick ställa mycket åt sidan under min aktiva idrottskarriär. Jag kunde inte åka på grejer som kändes spännande och roligt. Det kunde finnas spännande jobb som sträckte sig över ett par dagar vilket hade gjort att jag missat viktiga träningar inför helgmatcher. Men nu har jag fått chansen att få ta de jobben och jag är jätteglad för det! Man får uppleva fantastiska saker, ta sig runt i världen och gör det som jag tycker är absolut roligast nu. Min aktiva innebandykarriär tog mig långt ut i världen med, jag fick göra saker som jag älskade då också. Så det handlar verkligen inte om att välja bort saker – snarare en stor ära att få hålla på med innebandy på den nivån som jag gjorde. Jag är otroligt tacksam för det, för allt jag fick uppleva. 

- Nu har jag det kanske ännu roligare, för som innebandyspelare hade jag kanske aldrig fått uppleva ett OS. 

TV: Så har målvaktsutrustningen utvecklats inom innebandyn

Unihocs Johan Jihde om utmaningarna med produktutveckling för målvakter: "Ekonomiskt tufft"