Magnus Fredrikssons reflektioner efter SM-finalen och Faluns guld.

Ett så stort och prestigefullt evenemang som SM-finalen i innebandy ger positiva effekter både för svensk innebandy och till samhället i stort, inte minst i pandemitider som vi lever i nu. Evenemanget ger energi och inspiration till innebandysrörelsen, och lockar fler att engagera sig i sporten. 

Jag ska inte ljuga: det är alldeles underbart att uppleva energin runt spelplanen i Gavlehovshallen. Världens största innebandyparty har avgjorts för 19.e gången (konceptet med en final), utanför skiner solen, och eftersom SM-finalen egentligen ska vara en mötesplats så är det med stor glädje vi kan konstatera att Storvreta och Falun fick bollen att rulla snyggt i SVT-rutan. När jag tittade på reprisen från SVT:s sändning kan jag konstatera att Chris Härenstam och David Gillek var strålande. Härenstam var lika entusiastisk som alltid och Gillek gav sändningen ett djup tillsammans med kvicktänkta analyser av direkta händelser i matchen. Detta lovar gott inför VM i december.   

Det som spelas i Gävle på söndagseftermiddagen är hur som helst en diamant i innebandy-kronan. Det är en perfekt symbolmatch för Svenska Superligan som måste hanka sig förbi så väldigt många hinder under covid-19-säsongen innan det har förblindat oss på det där sättet som de flesta finaler förr eller senare gör.

Själva matchen hade ett par avgörande ögonblick. Målvaktsreserven Emil Liljas dubbelräddning i direkt anslutning till Storvretas vändning från 0-1 till 2-1 minut 17 i första perioden. Den var oerhört viktig.

En annan faktor var Faluns engagerande coachning kontra Storvretas passiva coachning, framförallt i tredje perioden. 

Men matchens stora behållning var såklart när banans bästa spelare Rasmus Enström låg bakom 2-2-målet. Det var innebandy när det är som bäst, Enström tar bollen genom hela planen och serverar Alexander Galante Carlström tom bur. Ett fantastiskt innebandymål.

Att Falun satte ihop sin superfemma som gjort 396 landskamper tillsammans inför andra perioden var en faktor. Just den perioden vann Falun med 3-0. 

En liten men naggande god mediaelit var enade inför herrfinalen. Storvreta skulle vinna och troligen göra det med klara siffror. Vi blev lurade allihop. Falun gick inte med på något annat än att ta med sig  buckla till Dalarna igen. Storvreta var inte tillräckligt bra när lagets storstjärnor inte levererade och hade inte förmågan att förändra matchbilden. 

Jag pratade stort inför SM-finalhelgerna om fängelseregler i avgörande ögonblick i slutspel. Efter två finaler på åtta dagar i Gävle kan jag konstatera att det inte utdömdes en enda utvisning i vare sig dam eller herrfinalen. Om det är en slump, tja det kanske det är. Två helger och två superbra insatser av domarna. 

Att finalerna var separerade ifrån varandra var intressant. Det var ett vinnande koncept, i alla fall när arenan var tom. Jag hoppas att de som bestämmer tänker både en och två gånger hur SM-finalerna ska avgöras i framtiden. 

En utmaning är att Svenska Innebandyförbundet äger SM-finalen och är organisationens enda flaggskepp och släpper inte gärna denna juvel. Enligt egna uppgifter lyckades de höja sponsorintäkterna med drygt 30 procent trots pandemin och läktare utan publik.

Det var en stängd final helt utan fans och diverse ”hangarounds” från klubbarna, innebandyn eller övrigt förbundsfolk. Finalen var så stängd den bara kunde bli och jag hoppas vi aldrig någonsin mer får uppleva en säsong som denna.

Att Falun vann SM-guldet var ett mycket vackert och värdigt slut på en i övrigt hemsk säsong i innebandyns historia, den värsta någonsin. Detta när 98 procent av landets utövare inte fått spela matcher mer än till mitten av oktober.  Men stort hjärta lyckades SIBF och FFSL tillsammans slutföra säsongen 2020/21 med en paradmatch inför gissningsvis ungefär 200 000 TV-tittare i Sveriges Television.   

TV: Galantes guldintervju med Emil Johansson

Festfixaren nummer ett om hur guldet ska firas: ”Morsan betalar”