Innebandymagazinets Henrik Jansson om höjdpunkterna från Mattias Samuelssons och Henrik Stenbergs karriärer i Storvreta.

Henrik Stenberg. Den tjuriga forwarden som gick sin egen väg. Som var lite större än med- och motspelare under ungdomsåren och gjorde mål - joggade tillbaka till mittlinjen - gjorde mål - joggade tillbaka - gjorde mål. Som fick en kändis-aura runt sig redan som junior i Allianshallen. Som inte var kompis med alla. Som alla hade en åsikt om. Som blev den offensiva spjutspetsen i Storvretas A-lags förstafemma under storhetstiden.

Mattias Samuelsson. Den tunna men blixtsnabba backen som bara behövde en försäsongsmatch för att visa att Storvreta hade gjort ett riktigt fynd på #ibsilly-marknaden. Som var steget före alla andra. Som var bättre än han förstod själv. Och som nog har betytt mer för Storvretas framgångar än vad vare sig han själv eller någon annan förstår.

Idag gör båda sin sista match, de två sista länkarna från den förstafemma som tog Storvreta till första SM-guldet 2010. Hannes Öhman, Jesper Berggren och Mika Kohonen har sedan tidigare tackat för sig.

Henke och Matte kom från två helt olika håll, men hade en sak gemensamt - förväntningarna var inte skyhöga från början. Samuelsson stod i skuggan av sin storebror Andreas som värvades samtidigt till Storvreta från Åkersberga och sågs som den bättre av dem två. Den bilden skulle snabbt ändras. Stenberg hade visserligen varit stjärnan i sitt lag genom alla år, men när han gjorde en tidig seniordebut i Sirius i näst högsta serien var det många som tyckte att han tog steget för snabbt. Kanske var det mest attityden som folk retade sig på. ”Han tror att han är något, han kommer aldrig lyckas så högt upp redan nu”. De fick fel, och året därpå SSL-debuterade han med Storvreta.

När jag tänker på Henrik Stenberg så kommer det upp några väldigt klara minnesbilder. Straffmålet som avgjorde SM-finalen 2011 i Malmö Arena, de trippande stegen före sin sedvanliga okomplicerade dragning. Målet som dödade sista semifinalmatchen borta mot Warberg när Storvreta gick till final för första gången 2010, när han på klassiskt ”Stenbergskt” fräckt vis fiskade upp bollen bakom mål och gick köksvägen. 

Men också den retfulla målgesten framför Warbergs bänk i samma semifinalserie som resulterade i en onödig utvisning. Inte det roligaste minnet för honom personligen, men ändå något som snabbt kommer upp när jag tittar tillbaka och som jag tycker bidrar till hur man kommer minnas Stenberg som spelare. En otrolig vinnarskalle.

Mattias Samuelsson - jag minns inte vilken match, men han gjorde ett helt sjukt mål i Fyrishov kring de första guldåren när han sicksackade sig genom motståndarförsvaret helt på egen hand och på något sätt ”flög” in bollen hängandes i luften. Ett sådant typ av mål som man egentligen tyckte att Samuelsson borde kunna göra i varje match, varje byte, han var ju så dominant (även i spelet med boll) på den tiden. Men för osjälvisk för att ge sig på sådana försök alltför ofta. 

Ett favoritminne är också framspelningen till sista målet i första finalen 2010 när Samuelsson lekande lätt från eget sarghörn tog sig förbi Caperiotäbyspelarna på sin högerkant och frispelade Hannes Öhman och Henrik Stenberg till att komma helt ensamma mot stackars Daniel Ramsin. Aldrig har nog någon varit så värd en andraassist-poäng i protokollet.

Nu har de chansen att avsluta med ännu ett guld, men oavsett utgång idag så uppmanar jag alla att njuta av de två superprofilernas sista show på planen. Och vem vet, kanske kommer de bjuda på några oförglömliga individuella highlights även idag.

TV: Faluns stjärna missar SM-finalen

Ersättaren har inte spelat en enda match i slutspelet: ”Stort minus för Falun - men…”