Landslaget

Niklas Nordén: ”Innebandyn är på väg mot fel håll på många plan”

Sveriges förbundskapten diskuterar ämnen som han tycker hämnar utvecklingen av sporten.

ANNONS

I höstas blev den förra SSL-tränaren Niklas Nordén spelarutvecklingsansvarig på det svenska innebandyförbundet. Några månader senare presenterades han också som ny förbundskapten ihop med Thomas Brottman. Därför säger det sig själv att skåningen har en en lika tung som viktig röst i svensk innebandy.

Nordén har arbetat nära innebandyn i många år i olika roller, och har sett utvecklingen gå både framåt och bakåt. För tillfället ser man en hel del saker som går åt den negativa delen av riktningarna. 

- Jag har just nu en inställning av att vi är på väg mot fel håll på många plan i innebandyn. Vi har spelare som slutar för tidigt för att andra saker i livet tar över. Jag har full förståelse för att karriär och familj lockar bredvid, men nånstans måste ta innebandyn till den professionella idrott som krävs, dubbla karriärer fungerar om spelare planerar sina liv bättre, säger Nordén till Innebandymagazinet.

- Tittar man på damsidan är det inte alls bra. Kollar du på medelåldern i landslag så är de ju super-unga. Den generella kvinnan slutar spela innebandy när hon är 27-28 år. Det är ju då man som elitidrottare kan ha sina bästa år.

När Innebandymagazinet pratade med Schweiz förbundskapten David Jansson för cirka en månad sedan så kom han in på det faktum att ”schweiziska innebandyspelare ser sig själva som just innebandyspelare i högre grad”, det är något Nordén också instämmer i.

- Han har en jättepoäng med det. I Sverige har vi ett större utbud av spelare jämfört med Schweiz, man får dra enormt generaliserande slutsatser. Tittar man på åldern upp till 23 år så tror jag man oftast ser sig som en innebandyspelare, om du pratar på yttersta elitnivå som SSL. Är du i det åldersspannet tror jag du väljer jobb efter din innebandy. Det pratas mycket om dubbla karriärer och det är något som vi är ute och pratar mycket om. 

- Det är såklart svårt att kombinera, att börja under tiden när man borde kunna vara en professionell innebandyspelare. Men bättre planeringar skulle skapa bättre förutsättningar Man gör inte dubbla karriärer för att ha någonting efteråt, utan för att ha något under tiden vilket kan bidra till att man slår ut sig själv och kompromissandet blir för stor del.

- Jag har några schweiziska vänner som spelar i andra- och tredjedivisioner och de ser verkligen sig själva som innebandyspelare, att det är deras liv – på ett annat sätt jämfört med svenska innebandyspelare, som kanske spelar i division 1. I Sverige pratar vi om att division 1 ska vara elit men det blir oftast bara trams. Det är extremt få division 1-spelare som elittränar om de inte gör det på egen hand. Det blir bara trams att springa runt och träna 3-4 gånger i veckan och sedan kalla det för elit.

Tycker du de att det även finns spår av sånt i herrallsvenskan, att det kan finnas lag som knappt kan kalla sig elitlag trots att de spelar i andradivisionen?

- Allsvenskan har både och. Där handlar det ofta om en kulturfråga. Ta ett lag som Warberg: De har varit med, och har gamla elitspelare i organisationen samt ett damlag på högsta nivå, så har de det i sig, i sin föreningskultur. Men det bedrivs ingen elitverksamhet i ett lag som går upp från division 1 till Allsvenskan och som tränar tre gånger i veckan. Man kan ifrågasätta vad gränsen går för elit, men på allsvensk nivå så finns det både och.

- Det finns lag som stundtals kommer upp på SSL-nivå som inte bedriver elitverksamhet heller. Det ett jobb för hela svenska innebandyn att göra, att vi verkligen måste se till att det blir elit på allt som är på den översta nivån – annars kommer vi få ytterligare problem.

Debatten blossade upp under förrförra säsongen när nykomlingen Lindås toksågades av Nordéns framtida kollega – Falun-tränaren Thomas Brottman.

- Jag har hållit på med innebandy sen 1984 och kämpat för att sporten ska ta steg framåt. Klart jag blir irriterad när jag ser ett gäng lönnfeta spelare springa omkring på plan i högsta serien, sa han då och tillade:

- På pressträffen inför premiären gick de runt och sa att de tränade en gång i veckan under sommaren och skulle leka lite innebandy i högsta serien. Vi andra försöker skapa en seriös idrott och jobbar 24/7 för att vara professionella. Då är det jävligt jobbigt och irriterande med såna här lag. Jag menar, innebandyn har fått kämpa från start mot fördomar från såna som inte vet något om sporten. Då behöver vi inte såna här lag om vi vill framstå som seriösa. (Brottman skulle senare be om ursäkt för kommentarerna)

Ett mer färskt fall är allsvenska Sätra som åtminstone utåt sett målar upp sig själva som mer eller mindre oseriösa.

- Det kommer alltid vara en image-grej. Det snackades redan om det på ”the old days” när Täby var uppe. Sen visade det sig att Rickie Hyvärinen och gänget var bland de mest vältränade innebandyspelarna som fanns. Det kan handla om en image-grej också. 

- Sen är det ett dåligt anseende om man inte ser sig själva som elitidrottare när man håller på med elitidrott. Att vi behöver elit på elitnivå är jag benhård på. Vi måste se det själva som elitidrott – annars kommer vi aldrig avancera som sport. Tyvärr är vi på väg mot fel håll i vissa delar av landet. 

Kan det finnas en ”charm” att lag med den påstådda inställningen klarar av att prestera på hög nivå? Att innebandyn blir unik på det sättet?

- Nej. Det kan få vara så på andra nivåer men absolut inte på den högsta. I min värld så måste vi gå mot en mer professionell idrott, det är det enda steget som innebandyn ska ta. Då menar jag verkligen att oavsett vilket lag som går upp i SSL, så bör de bli proffs förr eller senare. Kan de inte bli proffs ekonomiskt så bör de se sig själva som proffs ändå, och plocka lön från något annat arbete men inte tulla på fokus. Jag ser absolut ingen charm att ”oh vad gött, här kommer ett gäng lirare som tränar två gånger i veckan”. Det är nästan skamligt för sporten.

Om man zoomar in på debatten och lämnar lagen och istället går in på enskilda spelare, så är det väldigt förekommande i innebandyn – jämfört med andra sporter – att stjärnor spelar kvar i tabellmässigt sämre lag hela karriären ut. 

Mycket beror på att spelarna känner sig rotade i sina föreningar och städer, och att det inte är en lika lätt apparat att flytta i just innebandyn som det är i andra sporter.

Kan du tycka att sådant tyder på oambition? Att vissa spelare inte vill ”offra” för mycket av det civila för att ta ett SM-guld?

- Det tror jag inte på riktigt. Johannes Wilhelmsson är ett jättebra exempel, Linus Nordgren lika så. De har sitt stora föreningshjärta som har betydelse, det har vi sett i andra idrotter med: Det finns spelare som ska stanna kvar till alla pris. Det handlar om att återskapa nya stjärnor också, i sin egen klubb, och att de har någon att se upp till. På samma sätt blir de här spelarna bekräftade i sin omgivning och världsbild, som inte bara måste vara dålig.

- Det är inte säkert att Wilhelmsson eller Nordgren hade presterat lika bra i Storvreta eller Falun. Det har varit exempel på spelare som kommit in i landslaget, och där får de kanske inte vara ”stjärnor” och då presterar de inte heller. När de inte får utrymmet att spela 40-45 minuter varje match så är de inte tillräckligt bra på högsta nivån ändå.

- Det går inte att säga att alla spelare ska gå till Storvreta och Falun, det är inte alls säkert att det är vägen. Det finns många exempel på spelare som har gått till de lagen, som man tyckt ha varit superstjärnor, men när de hamnar där så stagnerar utvecklingen. Den bästa miljön måste inte alltid vara där det är flest bra spelare. 

Du tycker inte att den typen av spelare, som stannar kvar i på pappret sämre lag hela karriären, saknar vinnarmentalitet?

- Nej. Det är visserligen inte alla spelare i SSL som spelar för viljan av att vinna till varje pris. Jag tror de tycker att det är mycket viktigare att ge tillbaka till den föreningen man är i. Jag kan inte säga att det är oambitiöst, det är så många andra variabler i innebandyn.

- Ekonomin är en del, att spela för ett kontrakt där du får dubbelt betalt i en storklubb och kan leva som proffs. Jag kan inte JW:s och Linus löner men det är inte säkert att de hade fått lika bra betalt i Storvreta och Falun som i sin ”hemmaförening”. Kommer de på tal kan du dessutom lägga ner mer tid på innebandyn. Det är inte en sån enkel ekvation att alla de bästa måste flytta till de klubbarna som vinner mest. 

Något som också upplevs vara mer förekommande i innebandyn är antalet spelare som slutar. för att sedan göra comeback ett eller två år senare. Ofta sker det mitt under säsongen, och i många av fallen tycks spelarna inte ha några som helst problem att komma in i SSL-tempot i både spel med och utan boll.

- Jag har inte jättefärsk statistik på detta men jag tycker man ofta er spelare som kommer tillbaka och som sen skadar sig ganska snabbt. Bara de senaste säsongerna kan man dra upp ett tiotal exempel på spelare som gjort comeback och sedan dragit en baksida. 

- Det är ett på ett sätt bra kvitto för sporten att man drar en baksida! Att det går såpass fort och är så tufft där ute. Om du inte är tillräckligt vältränad eller snabb nog så håller du inte för denna sport på elitnivå. 

- Sen kommer det alltid komma någon som gör comeback för att det är en enkel lösning. De bor på byn och spelaren kan fortfarande vara bra på innebandy i 1-2 år efter att ha slutat. Det är också en generaliserande tankegång, de kan ha hållit igång på andra håll. 

- Ta Jonas Adriansson som ett bra exempel: Han är tillbaka och gör bra ifrån sig i SSL, men han har hållit igång hur mycket som helst under tiden fram till att han gjorde comeback. Det är kanske inte så många som vet om detta, men han känns oerhört vältränad. Han har skillsen och om Brolle kan och behöver utnyttja honom just nu nu så ser jag det inte som en förlust på det sättet. 

- Det kan också komma en halvgänglig spelare till något lag, som inte har spelat innebandy på två år utan har varit hemma och käkat chips istället, som sen går in och gör mål och är bra. DET är ett dåligt betyg till vår idrott.

Finns det något innebandyn kan göra bättre, det lösningen INTE går att skylla på att pengar saknas i sporten? 

- Grundfrågan är såklart att vi inte har tillräcklig ekonomi till det. Samtidigt måste vi i innebandyvärlden börja inse att ”det är så här det ser ut”- även om att vi behöver sträva efter annat, och jag måste lägga all den tiden som krävs på detta. 

- Om du vill blir den bästa spelaren i SSL så kommer det inte funka att du jobbar med annat 75-100 procent och sen spelar innebandy i SSL. Det kommer inte hålla inom ett par år. Du kommer behöva kompromissa med tider för att orka med det och vara den bästa, även om det nu blev en ekonomisk fråga igen, tror jag. 

- Det är nog inte många fotboll- eller hockeyspelare som skulle svarat sin yrkesroll när de fått frågan om sysselsättning. Hade du frågat en Rögle-spelare vad han gör, så hade han sagt att han är en hockey-spelare. Men en innebandyspelare skulle svarat ”jag jobbar på fritids, och så spelar jag innebandy”. Det kommer ner till ekonomidelarna ändå, samtidigt så tror jag det finns många innebandy-spelare som kan prioritera sin tid så mycket bättre än vad man gör just nu. Vi överskattar vilotiden just nu på många håll. 

Många spelare lägger av för att de inte får ihop det berömda ”livspusslet”. Tycker du att spelarna gör det svårare än vad det behöver vara?

- Ja, precis. Du väljer inte dina timmar rätt. Den framtida innebandyspelaren tränar två gånger om dagen, i stora drag. Även under off season. Det är dit vi kommer komma om vi bara inser att det är det som kommer krävas för att vinna.

Så om en spelare jobbar civilt 50 procent, och spelar innebandy 50 procent, tycker du att hen ska ägna sin lediga tid till innebandyn då?

- Så skulle man kunna säga. Det beror helt klart på vad du har för jobb, livspussel och för tankar. Men jag tror inte den planeringen finns, idag är det att ”jag jobbar det är tiderna, jag tränar/spelar innebandy det är tiderna, och däremellan händer livet”. Skulle du fråga Charlotte Kalla hur hennes liv ser ut så är jag helt övertygad att hon hade börjat med att presentera hur hennes träning ser ut. Det är det mindsetet vi behöver få in mer och mer. I Schweiz ser man sig som en innebandyspelare om du spelar, i alla fall i det två högsta ligorna. Det hade man inte sagt i Sverige, så vi behöver en attitydsförändring hos våra spelare och föreningar. Vi måste inse att detta är mitt liv. 

Är det så du och Thomas Brottman har resonerat när ni tar ut era landslagsspelare, att de ska ett sådant mind set?

- Det är det vi tror kommer kunna VM-guld till oss 2024 i Malmö. Vi måste definitivt börja titta åt det hållet, vem som väljer den vägen. 

- Det är helt klart med i våra tankar: Andas du inte innebandy fullt ut så är du förmodligen inte heller en landslagsspelare.

Den här artikeln handlar om: