Mika Kohonen om framtiden: "Det blir inget sagoslut"

Ikonen, legendaren och världsstjärnan Mika Kohonen är den senaste gästen i populära podcasten Nemo Möter En Vän – den första innebandyspelaren som gästat podden.

I en lång och öppenhjärtlig intervju berättar den finska legendaren bland annat om tiden i Balrog, barriären innebandyn måste bryta, sina rekord, hans bästa år i livet, varför han aldrig spelade i AIK eller i Schweiz, beslutet att ge guldet till Falun, sin ”hockeylön”, Storvretas framtid och mycket mer.

Det alla undrar är vad som händer med Kohonen kommande säsong. Mika representerar finska Happee men fick säsongen förstörd av en avsliten hälsena. Han avslutade säsongen som assisterande tränare i Storvreta, men vad som händer i höst är högst oklar. Han får frågan om han kommer fortsätta spela aktivt på elitnivå, eller om det är över:

- Det är 80/20 för mig, att detta var det sista jag gjorde. För mig så finns det inget rätt eller fel sätt att sluta på. Vissa tycker att man ska sluta efter att ha bestämt ett datum, slutår eller efter man har vunnit, "detta är ett häftigt sätt att sluta på". Jag kan fatta och respektera att vissa får ett sådant slut, men för mig bli det inget sagoslut, säger han till podcasten.

- Jag kommer hamna i en svacka och få bearbeta mig själv och hitta livsglädjen när det tar slut. Direkt när det händer kommer det vara som en chock i två, tre veckor. Jag har inte velat eller kunnat ta det sista beskedet.

Kohonen har tidigare pratat öppet om sin psykiska ohälsa som han lidit av. I podcasten berättar han vidare om sin depression.
- För mig var det en snöbollseffekt. Ont i knät, käka tre olika tabletter – morfin, inflammationshämmande och normala – tre, fyra gånger per dag och inte kunna sova. Sedan började tankarna komma: Nu är det slut, det stora svarta hålet som är vad som händer efteråt när man slutat spela. Man hamnar i ekorrhjulet och snöbollen blir större och tillslut har du bränt ut dig eftersom du håller på med det du alltid gjort: Träna två gånger per dag, spela matcher och att vara en hyfsat offentlig person – i min smak, jag är ganska anonym annars (skratt). Man ska klara sitt jobb att vara den du är, den folk förväntar sig att du är, och den du får betalt att vara, samt att vara pappa. Till slut går det till depression. Diagnosen blev medel-till-svår depression. 

- Kroppen säger ifrån, ”jag börjar bli gammal, min kropp tål inte det här längre”. Men det är inte tillräckligt för att inte kämpa vidare, om det bara handlar om ens kropp. Det är klart att jag kan vinna över min kropp. Men när man får den där diagnosen är det en sådan oerhört lättnad, man fattar varför det har varit som det varit. Det är så simpelt. Det mörka är att du inte känner någonting, allting är bara grått. 

Kohonen kommer också in på hur det kändes när saker började lättna för honom.
- Men jäklar vad härligt det är när det gråa blir lite ljust, efter en lång period när man fått lite hjälp av sömntabletter och samtal med Johan Plate, idrottspsykolog mental rådgivare till många idrottare. Han hjälpte mig att prata så att det kom ut. 

- Det är en sådan jäkla mäktig känsla. De sorgliga och tuffa sakerna tillhör också livet, men det som kommer definiera vem du är som människa handlar om vad du gör under och framförallt efter det.

Lyssna på hela avsnittet nedan: