Tränarna bakom Mosjöligan om hur allt började

Kenneth Ruud och Peter Ottosson-Lundmark om hur man lyckades få fram så många talanger från lilla klubben Mosjö SK.

Mosjö SK var under den gångna säsongen den tredje vanligaste moderklubben i Svenska Superligan trots att det är en förening som ytterst få av i det här landet visste fanns. Att dem dessutom saknar en riktig innebandyverksamhet och att spelarna kommer från endast två årskullar gör det än mer häpnadsväckande. Det handlar idag om två spelare födda 1998 och sex stycken födda så sent som 2001 som fått chansen i högsta ligan. Vi tog ett snack med två av tränarna som alltid funnits med dessa spelare och tillsammans med andra engagerade och duktiga föräldrar och ledare sett till att dessa spelare nått dit dem är idag.

Kenneth Ruud är ett aktat namn inom innebandyn i Örebro-området, han har en framgångsrik spelarkarriär bakom sig och har på senare år tillsammans med bland andra Peter Ottosson-Lundmark och Micke Hjelm varit med och byggt upp det IBF Örebro som på några år gick från en nybildad förening till SSL. Det var Kenneth som startade upp det första laget ute i Mosjö och något år senare var Peter och Kenneth med och startade upp även det yngre laget. Tillsammans har de varit med och bidragit till framförallt den starka 01-generationen men även varit involverade i 98ornas resa. Vi har träffat Kenneth och Peter för att låta dem berätta sin del av historien kring dessa ungdomslag.

Vad tror ni är de viktigaste anledningarna till det gått så bra för så många av dem spelare ni började träna ute i Mosjöhallen för snart 15 år sedan?
Peter: Det finns såklart extremt många anledningar men något jag tänkt på är just det att så många av dessa killarna var idrottskillar, oavsett om det var innebandy, fotboll, landbandy på gatan eller Liverpool som spelade hemma på TVn så var alla intresserade och det lade någon sorts grund till att ge dem möjlighet att bli duktiga idrottare.



Kenneth: Det stora intresset från killarna gjorde också att vi kände att vi kunde ställa en högre nivå på kraven, var det något som inte fungerade på en träning var det inga problem att bryta och ryta ifrån lite eftersom vi visste att killarna inte ville ha något lallande utan deras intresse var att nivån på träningen skulle vara bra för det var då dem hade som roligast. Sen tror jag en viktig anledning var att vi alltid gjorde det här tillsammans, alla skulle må bra och där vet jag att Peter var väldigt viktig när han kom in.

Peter: Precis som Kenneth säger så var det ett en viktig sak för mig och det skulle finnas en glädje för alla i det vi gjorde och oavsett vad som hänt i plugget, hemma eller nån annanstans så ville vi skapa en trygghet i att komma till hallen på kvällen.

Kenneth: Vi gjorde de här små grejerna som jag tror var viktiga, vi avsatte 10-15 minuter i början av träningarna och man tog upp saker som hänt. Ibland var det nån som åkt på en smäll i plugget och då fick man lätta det och kanske gå undan några minuter och prata om det tills de kändes bra. Jag hoppas att de här gjorde att man hade en bättre känsla när man började träna än när man kom dit och att möjligheten att få bort saker man hade på hjärtat skapade en trygghet. Vissa grabbar började ju lira redan i 4-5 årsåldern och sättet vi gjorde saker byggde verkligen starka band till barn som inte ens var ens egna, starka band som gjorde att man bättre kände av när man kunde vara lite tuffare eller när en kram passade bättre.

Peter: Jag tycker också att vi haft ett jävla flyt, vi hamnade ute i lilla trånga Mosjöhallen och jag tror det är det bästa som kunnat hända. Det blev som vår egen hall och till skillnad från inne i stan så fanns det tider att träna på i stort sett när vi ville, vi tände när vi kom dit och släckte när vi åkte därifrån och jag tror verkligen grabbarna kände att de här är ”vår hall”.

Kenneth: Hallen var ju extremt liten och det var parkett-golv och allt möjligt var fel egentligen men det var aldrig någon protest mot det, man anpassade sig helt enkelt och fann glädjen i det. Rent speltekniskt så tror jag det gynnat grabbarna, dem små ytorna ställde höga krav på teknik, spelförståelse och kvicktänkthet vilket jag tycker man ser på dem idag.

Hur var Mosjö som förening?
Pete: Mosjö var nog i grunden en friidrottsförening men sen fanns det vårt innebandylag som även spelade fotboll i Mosjö under sommarhalvåret. Tillsammans med dem här andra idrottarna så byggdes den här klassisk föreningskänslan även om det inte var någon stor förening.

Kenneth: Vi var ju involverade både i 97-98 och 00-01 laget och tillsammans utgjorde vi ju som sagt en stor del av föreningen. Tillsammans med ett gäng engagerade friidrottare arrangerades stora Valborgsfiranden och andra aktiviteter som knöt band i föreningen och precis som Peters sa så var det gamla hederliga föreningslivet, man arbetade in pengarna som behövdes istället för att bara ”swisha in en summa”.

Peter: Mycket av det här möjliggjordes ju också av engagerade föräldrar som verkligen ska ha en eloge. Alltifrån dem klassiska Valborgsfiranden man ställde upp på till att dem flesta killar bodde inne i stan och behövde skjuts dem 15-20 minutrarna ut till Mosjö. Saker som dessa var aldrig något problem och det skapade en gemenskap där man till exempel gjorde scheman för vem som skulle skjutsa.

Kenneth: Vi försökte även göra grejer utanför innebandyn och det märkte man tydligt att det uppskattades, vissa hade ju inte alls samma stora idrottsintresse men tillsammans hade man väldigt kul och vi lade stor vikt vid att fokusera på personerna snarare än kvalitén på planen.

Peter: Man minns ju tydligt alla roliga avslutningar när man träffa alla grabbar och man märkte att vissa grabbar kanske det var sista gången man såg för dem hade kanske inte det där innebandy- och idrottsintresse som vissa andra men det var ändå jättehärligt att få lära känna dem.

Såhär några år senare när ni kanske inte är lika inne i det och har fått lite mer perspektiv, vad är det man minns starkast? Någon specifik händelse?
Kenneth: En sak man aldrig kommer glömma bort är vattenläckan i Mosjöhallen, 25% av planen var avstängd men vi tränade bara på, man tränade runt det helt enkelt och spelade på från långsida till långsida istället. Det var säkert ett halvår som planen var skadad men det var aldrig nåt gnäll, jag minns inte ens att killarna nämnde det utan man förhöll sig till det och hade kul ändå.

Peter: Den första cupen vi åkte på, Gorbys som den hette då uppe i Falun i mellandagarna, för båda lagen (97/98 & 00/01) är ett speciellt minne som man kommer ha med sig länge, i 01-klassen räknades inte ens resultat (”men vi vann alla matcher”-Kenneth) men vi hade så sjukt kul och flera av grabbarna grinade av trötthet när vi skulle åka hem, det hade inte varit så mycket fokus på sömn och vila då.

Kenneth: Självklart har man ju även en del minnen från saker vi vunnit och det har varit väldigt kul att se alla debuter i SSL och liknande men när man ser tillbaka är det andra saker man värderar högre och bara att se att folk idrottar på något sätt idag gör en glad, oavsett om de spelar korpfotboll, innebandy i Division3 eller i Svenska Superligan.

I framtiden kommer vi sannolikt få se mycket mer av killarna från Mosjös supergeneration och kanske även Kenneth, Peter och alla andra engagerade föräldrar och ledare som gjort det möjligt och även om Mosjöhallen kanske är påväg att bli utdaterad och Mosjö SK kanske aldrig har ett innebandylag igen så kommer deras avtryck alltid finnas ingraverad i innebandyns historia på Närkeslätten.


Matchtrupp 01-DM 2015. Bakre raden från vänster: Mikael Preis, Göran Berger, Peter Ottosson-Lundmark och Kenneth Ruud. Mellersta raden från vänster: Sebastian Isemo, Oliver Kriström, Buster Karlsson-Häggström, Anton Jerlström, Karl Johansson, Lukas Thörnberg, Linus Preis, Oscar Östlund, Malte Lundmark, William Karlsson och Mikael Hjelm. Främre raden: Alexander Blomberg, Svante Svedin, Emil Ruud, Hampus Ardland-Looström, Isac Hjelm, Nils Kero, Alexander Berger och Herman Wetterling. Liggandes: Jacob Vidlund och Dennis Sanden.

Läs också:
Mosjöligan: Spelarna som ska föra Sverige till toppen igen
Hampus Ardland-Looström: "Rivaliteten gjorde att de byta om i olika omklädningsrum"
Isac Hjelm: ”Alltid spelat med äldre och haft en nivåanpassning”
Anton Jerlström: ”Första någonsin i länet”
Emil Lundmark: ”Betytt otroligt mycket”
Malte Lundmark: ”Teknik är det man ska träna upp mest”
Nils Kero: ”Alla har hela tiden tagit innebandyn seriöst”
Emil Ruud: ”Fick hela tiden möta svårare motstånd”