Schweiz förbundskapten berättar om...

✔Skillnaden på att träna klubb- och landslag ✔Schweiz VM-uppladdning ✔Alternativt VM-kval ✔Ekonomiska ersättningar ✔ Skillnaden mellan SSL och NLA

Innebandynörden Pierre Nyström är gästskribent och han har intervjuat förbundskaptenen i Schweiz, David Jansson.

Du är landslagstränare i Schweiz sedan våren 2015. Kan du berätta hur det kommer sig att du blev detta.
- Det stämmer! Jag fick frågan av schweiziska innebandyförbundet efter att ha tränat Pixbo Wallenstam i SSL under fyra säsonger och såg fram emot utmaningen att göra Schweiz till ett konkurrenskraftigare landslag. Jag såg potential i en kommande generation spelare och en stor chans att utveckla mig i en stark coachstab. Jag trivs utmärkt och hela förbundet drar åt samma håll, säger Jansson till Innebandymagazinet.

Vad är det för skillnad på att träna ett klubblag och ett landslag?
- Den stora skillnaden är tidsaspekten och hur jag jobbar med förberedelse och feedback. Det är ett intensivt utbyte med spelarna under våra landslagsläger, och sedan följer jag upp det med att ge dem feedback efter våra träffar, börjar sedan förbereda spelarna för nästa läger. Jag ser också ett hejdlöst antal matcher per säsong.

Hur mycket tränar ni?
- Vi har läger på de inplanerade IFF-luckorna som finns i ligorna och spelar EFT-turneringar, VM-kval och VM.

Hur laddar ni upp inför VM i Tjeckien som går i december?
- Uppladdningen inför Tjeckien-VM startade egentligen i samband med att vi vann brons i Riga 2016. Det är ett stort planeringsarbete och det gäller att vara redo för att omvärdera sin ursprungliga plan eftersom truppen så klart varierar efter hur spelarna presterar i ligorna. Den stora grejen för oss är att processen att vinna ett VM inte innebär att trycka på en knapp några veckor före VM, det handlar om att bli bättre varje dag. Mitt mål är att vi ska hämta ut maximalt av varje timme vi har tillsammans på en innebandyplan, och på så vis arbeta bättre än de andra nationerna.

Skillnaden på svenska landslaget och schweiziska?
- Helt klart är att det svenska laget är mer namnkunnigt och att de schweiziska landslagsspelarna går omvägar kring mer samhällshinder än de svenska för att kunna få ihop sina träningstimmar. Arbetsklimatet är tuffare och acceptansen för icke-professionella idrotter är sämre. Passionen för innebandy hos spelarna i Schweiz är det dock inget fel på.

Hur kommer det sig att svenskar lockas att åka ner till Schweiz och lira i klubblag istället för i SSL?
- Jag tror det är en kombination av att testa en mer tempobaserad liga och att utvecklas som människa i ett nytt land. SSL är en snowracer med ratt och med bromsen delvis skrapandes mot snön och NLA är en pulka som bara delvis går att styra. Vad som är roligast och mest utvecklande ligger i betraktarens öga. Vi har gjort stora framsteg med ligan senaste tiden, jag tycker om att titta på matcher här.

Du gör ditt andra VM i december, hur ser du på er utveckling? Har ni chansen att slåss om medaljerna i år?
- Vi har utvecklats på ett väldigt fint sätt under de här åren. Vi utmanade Sverige i VM-semifinalen sist, tog silver i World Games och har slagit såväl Finland som Sverige under föregående året. Vi behöver göra det igen, och framförallt behöver vi kunna slå topp fyra-nationerna efter varandra i ett VM. Det är en otrolig utmaning. Alla som jämför vår trupp med Sveriges och Finland förstår vad våra spelare lyckas kräma ut ur sig själva för att besegra dem.

Vad tycker du om kvalen till VM?
- Jag förstår den VM-kvalform som vi har i dag. Det är en chans för alla nationer att få mäta sig med världens bästa innebandynationer under kvalet, men i VM har vi sedan en högre konkurrensnivå. Den viktigaste insatsen just nu är att toppnationerna och IFF satsar på att hjälpa till med utbildning för de sämre rankade nationerna. Jag tycker personligen att spelarna från dessa landslag jobbar stenhårt och jag ser inga negativa beteenden trots stora förluster. Min känsla är också att toppnationernas coacher ser till så att deras spelare ger 100% och spelar en seriös innebandy. De vi mött i VM-kvalen har uppskattat att vi spelat på med hög frekvens i stället för att börja spela av matcherna med bara finesser och halvseriöst spel.

- Jag skulle också förstå ett förslag som bygger på att topp fyra-nationerna vore direktkvalificerade. Jag tror personligen att den mest centrala frågan är något som inte har med topp fyras vara eller icke vara att göra. Att ge möjlighet till utbildning för de lägre rankade nationernas coacher vore ett smart drag, de borde kunna göra matcherna bra mycket intressantare med ganska små medel. Sedan behöver så klart de här nationerna frågas om vad de skulle uppskatta mest: att möta topp fyra-nationerna i kvalet för inspiration eller att få spela fler matcher mot andra lag med liknande rankingar och förutsättningar? Det här handlar för mig mindre om toppnationerna och mer om utvecklingen hos de andra nationerna.

Hur kommer det sig att vissa tjänar mera i er andraliga än vad vissa tjänar hemma i SSL?
- Det är ett måste att se på ersättningsjämförelser mellan Schweiz och Sverige i ett större ekonomiskt perspektiv. Levnadskostnaderna i Schweiz är något helt annat. NLB-spelaren i Schweiz som hypotetiskt har samma ersättning som en SSL-spelare har en hyra på 15 000 kronor i månaden och betalar 70 kr för en Starbucks-latte. Det går att vända på den diskussionen. Den genomsnittliga NLA-spelaren är i lägre grad innebandyspelare än den genomsnittliga SSL-spelaren, vågar jag påstå. Här finns oerhört få spelare som jobbar mindre än 80% i ett civilt arbete.

Tror du att förutsättningarna för tränare och spelare i Sverige kommer ändras så vi snart får heltidsproffs?
-Förutsättningarna för tränare och spelare att ägna sig mer åt innebandyn hänger ihop med hur vi arbetar med vår sport. Här i Schweiz är det intressanta tider då SRF (Schweiz SVT-motsvarighet) direktsände tio slutspelsmatcher. Matcherna sändes på lördagskvällar, och drog tittarsiffror som inte var ljusår ifrån schweiziska hockeyslutspelet som sändes på prime time direkt efteråt. Under premiärsändningen vet jag att marknadsandelen (delen tittare som valde innebandyn gentemot annat tv-utbud) var högre än hockeyns.