Är det inte bättre att ta hand om barnen istället?

Att vara mamma och spela innebadny på elitnivå är inte alltid så lätt. Förutom att få vardagspusslet att gå ihop får man brottas med omgivningens fördomar.

Hur är det egentligen att vara mamma och spela innebandy på elit nivå? Hur får man ihop vardagspusslet, hur länge kan man spela när man är gravid och hur lång tid tar det att komma tillbaka igen. Innebandymagazinet har pratat med några spelare som delar med sig av sina erfarenheter.

Sara Anteryd är nog den spelaren som gjort flest poäng i den näst högsta ligan i Sverige. Hon har vunnit poängligan varje hel säsong hon spelat där. Men innan hon födde barn och valde att varva ner i näst högsta ligan spelade hon flera säsonger i SSL där hon också vunnit poängligan samt även flera landskamper. Gustav 6 år och OIle 3 år är flitiga besökare i Sparbankshallen i Tidaholm.
- Det kräver sin planering om jag säger så. Att jobba heltid, spela innebandy på elitnivå samt att få familjelivet att gå ihop är inte alltid helt enkelt. Men vi har god uppbackning av mor- och farföräldrar och syskon. Man uppskattar att få åka iväg och träna nu på ett annat sätt än tidigare. Det är i stort sett det enda man gör i vardagen som är helt för ens egen skull.

Hur långt in i graviditeten spelade du innebandy?
- När jag var gravid med Gustav mådde jag väldigt dålig, försökte hålla i och spela men det funkade inte riktigt så bra som jag ville. Var med ett par månader in i graviditeten.

- Olle är född 4 januari, så när jag kvalade med JIK i april kan jag ha varit gravid. Lite oklart. Men i övrigt spelade jag ingenting när vi väntade honom, det passa sig sämre i tiden. Dålig planering där.


Hur lång tid efter graviditeten var du tillbaka på planen?
- Gustav är född i mitten av maj 2012, och jag var ute och sprang första gången på midsommarafton. Spelade hela säsongen 12/13.
Olle är född 4 januari 2015 och jag kom igång efter 4 veckor med spel i U-laget. Var sedan med och spelade SSL-kvalet med Fröjered i slutet av mars.

Hur jobbigt var det att komma iform igen och har din spelstil ändrats något?
- Ska jag vara helt ärlig kom jag nog aldrig riktigt i form efter Gustav. Han sov riktigt illa väldigt länge, så jag var ett vrak. Hade inte ork till mycket annat att ta hand om honom och träna de gemensamma passen med laget, så tränade inget extra och åt inte så jättenyttigt. Saknade helt enkelt motivationen till att kämpa med vikt och fysik just då.

- Efter Olle var det helt annorlunda. Han sov bra direkt och var väldigt nöjd med livet. Så när han var bebis kände jag mig pigg och riktigt taggad på att komma i form. Då går det rätt enkelt - när viljan och orken finns där. Spelstilen är väl i stort sett som den alltid varit. Skillnaden är att jag är forward nu, så har kommit ett kliv högre upp i banan.

Var det lättare eller svårare att komma tillbaka efter andra graviditeten?
- För mig var det en väldig skillnad. Gustavs förlossning var ganska jobbig och tog 27 timmar, så kroppen behövde lite längre tid efteråt att återhämta sig. Sen blev han väldigt sjuk efter en vecka (hjärnhinneinflammation), det var ju såklart väldigt jobbigt mentalt efteråt. Allt är så nytt med första barnet - man kan verkligen inte föreställa sig hur livet kommer att ändra sig. Lägg därtill att han sov som en kratta och ville bara vara i famnen. Han började skrika så fort man la ner honom.

- Olles förlossning däremot tog 5 timmar, han sov hela nätter nästan direkt och vad nöjd mest hela tiden. Då är det klart att förutsättningarna för att komma tillbaka snabbare är klart bättre.

Hur gör du för att kombinera vardagslivet och innebandykarriären?
- Pusslar. Allt är ett pussel. När spelschemat kommer sätter jag och min sambo oss ner och fyller i en almanacka med alla datum jag har matcher och de datum han har tävlingar (han spelar badminton). Det blir ju en del krockar under en säsong, så vi bokar upp all barnvakt och övernattningar hos mormor och morfar (som bor i samma stad som oss), och vilka helger de får åka till farmor eller faster i Tranås redan i augusti typ. Sen för att krångla till det lite extra jobbar min sambo skift. Så varannan vecka klarar vi oss utan barnvakt. Men varannan vecka blir det tuffare. Så varannan måndag får jag träna själv utan laget. Varannan tisdag får barnen sova hos mormor och morfar (eftersom vi tränar till kl 22 kan de inte följa med på träningen). Varannan torsdag får mormor och morfar hämta på dagis, ta med dem på deras handbollsträning och ge med mat lagom tills jag kommer hem från jobbet kl 19. Min träning börjar kl 19, så jag hinner bara byta kläder och hämta med mig barnen till träningen. Kommer med andra ord alltid några minuter sent. Tur vi bara har 300 meter till hallen! Gustav är med alla matcher - hemma som borta.

Vad är det svåraste med att vara mamma och spela på elitnivå?
- Utan familj som ställt upp hade det aldrig funkat för oss. Så enkelt är det. Sen är det väl det där dåliga samvete. Man får tacka nej till en del andra saker för att helgerna är upptagna. Många säger saker i stil med ”förstår inte hur du kan välja bort familjen för idrotten” eller ”är det inte bättre att ta hand om barnen istället”. Men jag köper inte det. Vi är en aktiv familj. Vi mår bra av det. Barnen är med varje torsdagsträning, alla hemmamatcher samt att ett av barnen (oftast Gustav) är med på bortamatcher. De älskar det. De ser ju alla i laget som deras kompisar. Vi pratar jättemycket om mina lagkompisar hemma. Några har hämtat dem på dagis någon gång. De kommer och hälsar på oss på fritiden. Alla är fantastiska mot barnen - guld värda. Det kan väl knappast skada dem. Jag gjorde illa knät för någon helg sedan. När jag kom hem på kvällen sa min sambo ”jaha, blir det inget mer spel för dig i år nu då?

Gustav tittar på mig, ska du sluta med innebandyn mamma?
- Det vet jag inte. Någon gång måste jag ju sluta
- Men i vilket lag ska du spela om du slutar i Fröjered?
- Då slutar jag helt i sådana fall, då spelar jag ingenstans

Gustav spärrade ögonen i mig och sa:
- Ibland blir jag så besviken på dig, så stängde han in sig på sitt rum. Så han verkar väl inte allt för missnöjd ändå. Så länge man själv känner att det funkar och att familjen mår bra av det är det bara nyttigt tänker jag. Barnen blir sociala och förstår lättare hur man beter sig i en grupp.

Några tips till andra som funderar på att skaffa barn och vill fortsätta spela på elitnivå?
- Jag är inget expert på området, vet bara vad som passar för mig och min familj. Men a och o är nog ändå planering. Sedan får man ju inse att man får säga nej till en hel del andra saker, men det får man ju göra även om man inte har barn - ta ställning till om man tycker det är värt det eller inte.