“Inser ju hur mycket tid man lagt på innebandyn“

Anna Jakobsson var en av många profiler som la klubban på hyllan i våras och slutade med innebandy på toppnivå.



I våras var det slut för Endres legendariska forward Anna Jakobsson. Hon la klubban på hyllan och man kan ju undra vad hon har gjort sedan hon annonserade att hon skulle sluta.
– Man inser ju hur mycket tid jag har lagt på innebandyn. Min lediga tid har numera gått till att umgås med sambo, vänner och familj. Dessutom är jag med och tränar ett flicklag två-tre kvällar i veckan, vilket är fantastiskt kul! Dessutom har vi renoverat lägenheten, har numera en sommarstuga och försöker hinna träna själv lite grann utöver allt annat, säger Anna Jakobsson till Innebandymagazinet.


Nu tränar hon bland annat ett av flicklagen hos Endre, en självklarhet för klubblegenden.
– Jag vill självklart ge tillbaka till framförallt Endre som har gett mig otroligt mycket under åren. Fast att träna tjejerna gör jag för att det är så kul och de ger mig väldigt mycket energi nu när jag själv inte spelar.


Två VM-guld blev det för Anna Jakobsson och 54 mål på 58 landskamper. (Foto: Calle Ström)


Jakobsson har fortfarande ett stort hjärta för klubben och har sett många av lagets matcher under höst-säsongen.
– Jag har sett nästan alla Endres matcher både hemma och borta. Jag bryr mig såklart väldigt mycket om laget. Dessutom försöker jag se så många matcher jag kan eftersom att jag bloggar om SSL dam. 


Hon ångrar inte på att hon la klubban på hyllan i våras, snart kommer hon hursomhelst inte ha tid att springa omkring på en innebandyplan.
– Jag ångrar inte att jag har slutat, det kändes rätt i tiden och det känns ännu mer rätt då vi väntar barn och jag ändå inte hade kunnat spela. Men jag saknar absolut att spela innebandy, jag kan sakna att få träna tills man är helt slut, att få kämpa tillsammans mot ett gemensamt mål, att få spela inför den underbara Gotlands-publiken, att få tävla och att få vinna. Just nu består min träning i att kunna må bra för mig och bebisens skull men förhoppningsvis hittar jag på något längre fram där jag får utlopp för allt som innebandyn en gång gav mig. 


Någon återkomst på planen är det tveksamt att vi får bevittna i framtiden.
– Man ska aldrig säga aldrig men med tanke på hur mycket tid jag la på innebandyn så har jag svårt att se att jag ska hinna och vilja lägga den tiden när det finns en familj är nummer ett för mig.

Läs också: Innebandymagazinets Årskrönika 2016