Analys: Så presterade Sverige i VM

Stefan Hedlund och Joakim Bååth har fördjupat sig i samtliga toppnationers insatser under VM 2015, som vanns av Sverige. Här är 10 intressanta punkter från Sveriges insatser!

Sverige gjorde 25 av sina 26 mål i spel 5-mot-5
”De höll uppe antalet målchanser även mot bättre motstånd betydligt mer synbart än övriga nationer. Sverige var väldigt duktiga på att använda/ komma in i anfallszonens guldytor (korridor samt bortre ytan, bortre stolpen). Sverige skapade väldigt många chanser genom att de vände framåt och tryckte på i anfallsspelet direkt efter bollvinst. Det gjorde att de atletiska förmågorna var en viktig faktor för att orka upprätta detta i 60 minuter och för en motståndare för att stå emot detta i 60 minuter.”

Så skapade Sverige sina chanser
”I anfallsuppbyggnaden använde de sig inte av flytta hörn som grundningsmoment utan Sverige skapade målchanser genom genomträning och numerära överlägen, samt via sin kvarliggande press som stressade fram misstag från motståndarna. Ca 20% av Sveriges målchanser skapades genom motståndarnas misstag – rakt igenom samtliga matcher oavsett motstånd. Dvs Sverige tvingade fram dessa misstag.

Så skapade motståndarna sina lägen på Sverige
”Försvarsmässigt så skapade Sveriges motståndare a-chanser (målchans som bör kunna leda till mål) främst genom individuella prestationer (38%). Motsvarande siffra för Finland var 6%. Egna misstag ledde till 28% av motståndarnas a-chanser. Det kan ju bero på att Sverige ville spela ett så snabbt spel och gå snabbt på de röda passen att det också var motståndarnas chans att göra mål genom att bryta dessa.”

Så agerade Sverige utanför banan
”Sverige osade professionalism på varje detalj i sin landslagsorganisation. En synlig del var att nationen kom till match iklädda enhetligt stiliga kostymer. De vandrade in i hallen och satte sig synligt på läktaren en stund, innan de i gemensam trupp gick till omklädningsrummet och bytte om.”

Gjorde det ”omöjliga”
”Att pressa en hel match i 60 minuter en hel turnering och ändå nå framgång som man tidigare inte trodde var möjligt praktiserade Sverige på imponerande vis. Visst fanns det ett mer säkerhetstänk i finalen – men spelidén fullföljdes näst intill 100%. En spelidé som inte var utan brister – men där de kalkylerade vinsterna översteg riskerna. Vi gillade det!”

Så utnyttjade Sverige sin samling världsklass-spelare
”Sveriges anfallsspel bestod i att utnyttja nationens bredd av spelare på nivån tre (världsklass) som innebandyspelare. Med det menar vi ett snabbt och precist passningsspel med få tillslag (ett-två tillslag) och snabb övergång från gröna passningar till de direkt avgörande röda passningarna från fickan (1 till 3 pass) alternativt från bakom mål (2-4 pass). Sveriges självförtroende i det höga försvarsspelet med en kvarliggande press efter förlorad boll, missad passning eller skott innebar att de snabbt vann tillbaka bollen, för att återigen med få passningar och kort tid till nästa röda passning skapa ytterligare målchanser.”

Taktiken som gav guld
”Vi anser att Sverige på ett väldigt bra sätt använde sig av en spelidé som utnyttjade såväl de atletiska förmågorna som de innebandyspelarmässiga förmågorna, inte helt optimerat – men väldigt nära. Det var en utnötningstaktik som vinner/vann i längden. Det handlade om att vinna sina dueller (i Sveriges fall gällde detta även samtliga hjälpspelare), hålla ett högt bolltempo (på hotets bekostnad) samt att direkt stöta i en kvarliggande press vid bollförlust eller med en igångsättande pass direkt vid bollvinst.”

Endast en rightskytt i svenska truppen – för lite?
”Främst anser vi att svensk innebandy saknar rightspelare som har tillräcklig spets för att nå landslagsnivå. Såklart ska en förbundskapten inte behöva gå långt ner på reservlistan för att balansera upp truppen baserat på klubbfattningen, men vi ser resultatet att mot en jämbördig motståndare kan det vara de små detaljerna som avgör.”

Magert svenskt facit i powerplay – ett mål på åtta försök
”Sverige spelade ett långsamt power play utan hot, utan platsväxlingar, utan fart i bollen, inga give and go och inga dueller. Vi har tidigare berömt Sveriges hjälpspelare i spelet 5 mot 5. I PP var hjälpspelarna mer statiska än bollhållaren, och med det sagt skickar vi med att bollhållaren var verkligen inte rörlig. Det var främst individuella prestationer samt genomträngningar som stod för grundningsmomenten. Genomträngningarna slogs alla från en stillastående passningsläggare. Fokuskvalitéerna var i stort sätt bara hot, men oftast i samband med att avslutet togs, dvs den spelaren som hotade tog också skottet, istället för att utnyttja ett förflyttat hörn. Hoten var främst de gånger Sverige vann tillbaka bollen snabbt efter ett avslut och motståndarna inte var i position.”

Svenska ”hjälpspelarna” bakom guldet
”Sveriges styrka i anfallsspelet som inte hade någon motsvarighet hos de andra nationerna var hjälpspelarna. Krasst kan man säga att i Sverige var det hjälpspelarna som var hotet, medan 54 hos övriga nationer var det bollhållaren som var hotet. Genom sin rörelse och vilja att göra sig spelbara genom att vinna dueller utan boll mot sin motståndare skapade de ett bra arbetsklimat för bollhållaren. Det var hjälpspelarna som raserade motståndarnas försvarshörn, vilket skapade helt nya krav på hur man bygger upp en filosofi för sitt försvarsspel för motståndarna.”

Läs hela VM-analysen här