"Ordningen är återställd"

Krönika av Stefan Edberg. Legenden Peter Fischerström skrev ganska snabbt på sin Facebooksida efter gårdagens överkörning att han tackade för att dagens svenska innebandylandslag hade tagit tillbaka det han var med om att slarva bort i Prag 2008. Där kan jag bara skriva under detsamma.

Jag var i allra högsta grad delaktig i att slarva bort det guldet. Det var hemskt, det var väldigt onödigt och det var smärtsamt. Tack ska ni ha, grabbar! Ordningen är återställd. Åter frid i sinnet.

Varför tog vi tillbaka guldet nu?
Det finns ett par enkla och klara anledningar till att vi nu åter vann, att finna i den svenska innebandyn som jag anser vara fundamentala för att vi åter är högst på tronen.
Utan rangordning kommer de här;

* Jan-Erik Vaara. Han har ställt krav både mot spelare, tränare och föreningar, dessutom rätt tydligt visat vem som bestämmer. Ger tydlighet. Också vågat spela en modern innebandy. Som ledare har han vidare en utsökt känsla att få gruppens medlemmar att verka med en bra anspänning, inte sällan nära till ett garv. Tycker även att hans ljudliga uppmaning, ”tryck, tryck, tryck” till de svenska spelarna i önskan om en hårdare press och snabbare bollerövrande, var uppfriskande, sett ur det lilla perspektivet!

* Spelarna. Pratade med en hel del initierade människor nere i Schweiz och det var faktiskt några av dem som förstod att mötena Sverige-Finland innehåller ungefär 38 av världens 40 bästa innebandyspelare. Av dessa 38 bästa är det nog 15 av topp 20 som är svenska.

De svenska spelarna är även hårt utbildade att spela innebandy med hög intensitet, stor delaktighet, snabbt bolltempo och med en stor portion ödmjukhet inför motståndare och uppgift. Detta börjar de redan under SDF-SM för 15-åringar att präglas med, och detta fotsätter sedan hela vägen upp till det svenska herrlandslaget, via RIG, USM och SDF-SM för P17. Vi som följt den internationella juniorinnebandyn de senaste 15 åren har kunnat se vilken utsökt bredd och klass vi besitter på våra juniorer jämfört med övriga världen. Nu har det burit frukt.

* Spelsättet. På det sättet Sverige spelade innebandy är helt enkelt väldigt effektivt. Enligt mitt sätt att se på saken är det inte så mycket Sverige hade kunnat göra bättre sett till själva prestationen (vad gäller resultatet finns absolut inte mycket att tillägga). Det som var mest positivt att se under turneringen var;

- en detalj som de ”förlorade” tekningarna. Kan tyckas vara en liten detalj men den sänder ut så mycket signaler till både motspelare, medspelare och inte minst till domare om hur den fortsatta matchbilden kommer att se ut.

- att Sverige kunde följa upp ovan detalj med att sätta stenhård ”tvåforwardspress” på felvända motståndare. Ibland var det likt finnarnas 1-2-2 när våra backar verkligen vågade komma upp.

- att Sverige hela tiden höll intensiteten i försvarsspelet oavsett om det var lågt eller högt. Då kommer de vassa och korrekta hemlöpen, av bara farten, som Johan Samuelsson så enkelt uttryckte det i TV. Sällan någon stillastående ”halvbandy”.

- att samtliga de svenska spelarna hade ordet ”attack” inpräntat i ryggmärgen vid varje bollerövring. Det ger ett oerhört ”flow” i aktionerna och blir till en mardröm för motståndarna.

- att samtliga sex svenska spelare var anfallsspelare och försvarsspelare. Ett absolut måste i dagens innebandy, att samtliga spelare klarar av alla de grundmoment som krävs och att då alla har de grundkvaliteter som är ett måste. Det som var mest slående och som gav en himla massa mål var det tryck som hela formationerna lyckades hålla kvar efter att den första spelvändningen – precis som de bra handbollslagen, en väldigt bra ”andra våg” med ideliga hot och till slut fanns öppningen där.

De här taktiska bitarna ser jag som de bitarna i spelet som det svenska herrlandslaget utvecklat mest sedan föregående VM. Hade vi spelat samma innebandy 2008 och 2010 är jag alldeles övertygad om att vi troligen vunnit även de gulden. Men ska inte fördjupa mig i det då ingen historia går att ändra utan enbart glädjas åt vårt guld från i går och även att Finland har fått känna på det.


Framtiden?
Nu blickar vi såklart fram emot hemma-VM 2014 och allt tyder på en klang- och jubelföreställning där. Det enda som jag ser som ett eventuellt varningsmoln är att det som mästare, dessutom på hemmaplan, är lätt att få negativa spärrande tankar. Att vi skulle börja tänka att vi har något att försvara, något att förvalta och att detta skulle återspeglas ute på plan genom en återgång till…halvbandy.

Tillgången på bra spelare är fortsatt väldigt god, och hos våra konkurrenter är den i jämförelse bristfälligare. Dock har Finland nu ett par spelare som kommer att kunna ta klivet upp på A-landslagsnivå där jag främst kanske tänker på Casper Pfitzner och Matias Kaartinen.

Vi får heller ej slå oss för mycket på bröstet utan att hela tiden fortsätta att utveckla vår sport. Personligen anser jag att underhållningsvärdet i SSL måste upp ett par snäpp för att vi ska kunna locka den breda idrottspubliken till våra hallar. Och där kommer såklart vår andra stora uppgift inför framtiden – att ha fog för att våga göra fler lyckade investeringar i våra hallar, för att kunna erbjuda våra åskådare de faciliteter som gör att även totalupplevelsen lever upp till epitetet världsklass.


Betyg de svenska spelarna
Tänkte mig som en liten avslutning på detta lyckosamma VM våga på en liten slutgiltig bedömning av de enskilda prestationerna av de svenska spelarna.

Höll all star team-klass
Patrik Åman -otroligt tät
Viktor Klintsten -näst bäst i världen
Mattias Samuelsson -enorm
Martin Östholm -kunde blivit mål varje anfall
Johan Samuelsson -härföraren
Rasmus Enström -var så sylvass som han kan
Henrik Stenberg -världens bäste på att vara allt
Kim Nilsson -stundtals lekstuga

Var väldigt lyckosam
Henrik Quist -hängde på
Jesper Berggren -lugn trots alltid full intensitet
Anton Karlsson -bra åt alla håll
Robin Nilsberth -stabil
Karl-Johan Nilsson -en ny offensiv nivå
Joel Kanebjörk -utvecklat bollspelandet
Alexander Rudd -vass innan skadan
Patrik Malmström -växte för varje minut
Linus Nordgren -vass oavsett motstånd
Rasmus Sundstedt -bra men kan än bättre

Försvarade sin tröja
Mattias Wallgren -fanns redo hela tiden
Rickard Eriksson -gjorde ett par ok byten

Kan bättre
Johannes Larsson –en ok insats


Om Sveriges motståndare
Finland – Såklart att många av deras spelare inte var bättre i detta VM. Men den största anledningen till att de inte levereade på samma sätt, var att för första gången någonsin uppträdde Finland som om de hade något att förlora. Precis som Sverige i de senaste tre turneringarna. Jag ska inte analysera vad som exakt gick fel i deras spel, men alldeles för mycket byggde på att det som gjorts förr även skulle fungera nu, att inget vinnande koncept skulle riskeras att ändra på. Sedan har Finland en återväxt som inte tillnärmelsevis är lika god som Sverige

Schweiz – Ett steg åt rätt håll och fina signaler som skickas ner i den schweiziska verksamheten om hur innebandy ska spelas.

Tyskland – Gör ett bragdbetonat VM vilket belönas med en fjärdeplats. Kul. Jag hoppas även att det hjälper sporten att få fäste i det tyska medvetandet.

Norge – Lyckas inte riktigt störa Schweiz i kvartsfinalen men tar sig sedan i kragen och avslutar turneringen fint. Besitter många kvaliteter i laget men jag fortsätter påpeka att fler behöver ta steget över till den svenska ligan!

Lettland – Gör mig glad att de så sakteliga närmar sig världseliten. Genuina innebandymänniskor som har en enorm lidelse för sporten som de fått ett bra fäste inom landet. Möjligt att även fler letter behöver se sig om i världen…?

Tjeckien – Ett litet mysterium att det går så dåligt. Vid sidan av Sverige kanske det land som har den bästa återväxten men laget kan fortfarande inte föra matcher mot halvbra motstånd som exempelvis Norge och Lettland. En kraftsamling behövs…

Slovakien – Kommer inte kunna hota Tjeckien nästa VM men se upp! Flera unga killar som verkligen kan lira boll. En funktionell fysik finns redan.

Övriga lag låter jag vara orörda. Det mår alla bäst av.

Det var allt för mig om VM.
Om jag inte kommer på något mer spännande att tycka till om.
Hoppas att jag underhållit er lite, att jag kanske upprört någon, möjligen att någon av er stannat upp och reflekterat en kort stund och att jag slutligen lärt er något om innebandy.

Jag tror Jan-Erik Vaara är nära en staty nu.
Snart Helsingborg-Warberg. Vardag.

Tack!