Stefan Edberg: Extas

Äntligen var premiären över och den slutade med överraskande knapp seger för Sverige med 14-3 över ett vilt kämpandes Polen. Ett Sverige som ställde ett förväntat ”ordinarie” lag på benen där det...

... ändå kanske var lite förvånande att Mattias Wallgren fick börja på bänken till Robin Nilsberths förmån.

Matchen började i ett extatiskt tempo där Sverige spelade ett bländande ”U19-spel” i dryga kvarten. Det var målchanser åt alla håll, hela tiden, det var 100% attack, det var jakt på polacker över hela banan och alla spelarna hade nog himla kul. Och jag hade det fantastiskt kul!

Men tyvärr uteblev den väntade utdelning och furiositeten sjönk sakteligen till ett mer vant tillstånd och polackerna kunde komma upp i något som kunde benämnas anfallspel. Men kan Sverige prestera de där 15 minuterna i hela turneringen och komma hem med ett guld så kan det bli staty på Jan-Erik Vaara.

I den andra perioden hade grabbarna fått tydligare direktiv om att låta polackerna få chansen att komma ut ur sin målgård, och att det var väldigt klart att det pratats om att ”våga komma in på obekväma ytor”. Det blev lite mindre underhållande men fler mål… Trots att målen trillade in i en strid ström måste åter de tappra polackerna få ett erkännande och inte minst deras skicklige målvakt. Den killen hade ett internationellt snitt över sitt agerande – få returer, snabb i händerna, tät och stor.

Den avslutande perioden blev inget mästerverk men en fin avslutning där Rasmus Sundstedt äntligen fick spräcka sin målnolla, och både Johannes Larsson, Mattias Wallgren och Alexander Rudd fick komma in och notera sig i poängprotokollet.

Om vi tittar till de olika enheterna;
Johan Samuelson enhet;
Spelade 5-1 och var ständigt ett hot men det finns mycket mer att hämta i främst Johan själv och Rasmus Enström. Jag blir lite orolig när jag redan ser sådär mycket tejp på Enström ben. Och om ni har missat det så bör ni kika på femmans 1-0 mål – innebandygodis.

Karl-Johan Nilssons enhet;
Spelade även de 5-1 men kändes inte riktigt färdiga med varandra. Här behöver bevisligen Patrik Malmström tid och förtroende. Och det fick han. Mycket enskild briljans från Martin Östholm och Kim Nilsson.

Joel Kanebjörks enhet;
Ja…det var ingen match som de kanske kommer att komma ihåg som någon av de bättre. De fick inte det att stämma under den ”furiösa perioden”, där det vanligtvis blivit ett par ”snabba mål”, och sen gick det bara utför. Ett piggt inhopp på Alexander Rudd som högerforward.

På det stora hela en habil premiär där jag tar med mig de första femton minuterna trots den skrala inledningen. Hade fler matcher sett ut så, hade våra hallar hemma varit fulla… Under avdelningen vad kan bli bättre vill jag bestämt sortera in förmågan att göra ”snabba mål”. Där måste vi hårdare och ofta straffa våra motståndare! Nu var det kanske inte helt lätt då det långa stunder satt fem polacker runt målet men viljan och andemeningen måste synas tydligare.

Det var även en klassisk domarinsats. Nog sagt om det.

Om de övriga matcherna kan vi snabbt konstatera att det ändå blev skapligt jämna siffror. Vi får se om det är något bestående eller om det bara var så att orken även i premiären fanns hos de lite mindre framstående nationerna.
Dagens besvikelsefår nog anses vara Schweiz som inte riktigt visade upp hur de har tänkt sig att vinna guld. Dagens glada överraskning får kanske bli den fart, koordination och ork som merparten av de polska spelarna hade. Kul.

Imorgon Ungern. Återkommer om det.

Grattis till seger, Sverige!