Stefan Edberg: Är lagom bäst?

Det svenska laget gjorde en gedigen insats över 60 minuter med en laguppställning som jag aldrig sett maken till. Kanske den mest oväntade någonsin. Men för att vinna med 8-1 mot ett lamt Schweiz var den tydligen alldeles perfekt för. Alldeles lagom.

Gläder mig dock över att Sverige så ordentligt går in för att låta motståndarna ha bollen så mycket.
Det är inget som Schweiz gillar, vilket ikväll märktes med all önskvärd tydlighet, och heller inget som Sverige tidigare gillat. Detta är den enskilt största skillnaden jag kan se från de senaste VM-turneringarna. Att det svenska laget försöker vända spelet snabbare alternativt prioriterar fart även i det uppställda spelet. Bra.

Första perioden var väl inget att skryta om - oförmåga från gästerna och en vaken Patrik Åman gjorde att Sverige höll undan. Början av andra var väl i samma anda men de Schweiziska attackerna blev allt färre och ofarligare, men framförallt började Sverige bli allt mer desperata i sina spelvändningar. Och DET kommer att behövs i VM-finalen.

Karl-Johan Nilsson femma spelade 3-0 och var nästan alltid farliga när Karl-Johan själv tillåter sig att vara framför den förlängda mållinjen. Kim Nilsson var stundtals åter lysande. Dessutom fick femman, ograverad, chansen i de två numerära överlägen som gavs. Det var väl kanske inte helt rätt...balanserat, om man säger så. Men bra mörkat av landslagsledningen.

Rickard Eriksson gjorde inget väsen av sig på två perioder och ingen hade ännu sett Rasmus Enström i Växjö. Sen kom Henrik Stenberg in. Fem byten sedan hade femman spelat 3-0 och Rasmus Enström hade hunnit med lika många bra saker som byten. Kanske fann Vaara ett lekpar där i Henrik Stenberg och Rasmus Enström..? Fast det har han säkert full koll på.

Johannes Larsons femma spelade ett högt, effektivt och väldigt snabbt försvar där hela formationen verkligen försvarade tillsammans som en enhet och täckte ytor över hela banan. Kul. Linus Nordgren visade även på slutet upp en modern offensiv aggressivitet där han hotade sina motståndare hela tiden. Likt ödets ironi släppte femman in lagets enda mål i ett försvarsarbete som egentligen var hämtat ur skolboken sida 1a.

Spelet i numerärt underläge såg inspirerat ut. Heller ingen överambition utan man jobbade tillsammans. Kommer bli bra

Vad säger vi om Schweiz nu?
Ja...som alltid. Dugliga.
Svårt när de får föra spelet så mycket som idag, och det dessutom utan Mathias Hofbauer.
De hade dock ett par nya spännande offensiva lösningar, så länge huvudet var med, i det uppställda spelet.

Bäst i Sverige?
Åman stabil i buren, paret Berggren & Östholm bra fart och fin rörelse i förhållande till varandra och Kim Nilsson var bäst. Tills Henrik Stenberg kom in. Han skapar hela spelvändningarna själv genom sina totala löpningar som öppnar upp för både en och två pass, och sen avslutar allt själv galant. Lysande.

Men det viktigaste frågan vi ställer nu är;
Hur blir laget imorgon?
Ja, där verkar landslagsledningens list övertrumfa oss alla andra med längder.
Men jag hoppas att det nu är slut med test, försök, mörkningar och annat trams.
Ge oss nu de ni tror på och som vi ska sätta vårt hopp till.
Jag ska inte ge mig att för tusende gången berätta vilka det är.
För jag har garanterat fel. Igen.

Lycka till imorgon, Sverige!