"Är inte en typisk innebandycoach"

Philippe Soutter coachar två klubblag på seniornivå och tre juniorlag – samtidigt som han är förbundskapten för Tysklands herrlandslag, som lottades i VM-grupp D. – Jag är mer intresserad av träning där man jobbar med utveckling av spelet och spelarna. Matcherna? Då kan jag lika gärna sitta på läktaren, säger Soutter till Innebandymagazinet.se.

Varför tränar du sex olika lag?
– Jag ville leva min dröm och bo i den vackraste delen av Schweiz, i söder. Här är inte innebandyn så välutvecklad men jag vill hjälpa till. Potentialen finns och resurserna. Jag tränar ett seniorlag och tre juniorlag. Men när min gamla klubb Tigers i SML sparkade sin tränare så behövde de hjälp resten av säsongen, säger Soutter.

Men hur hinner du med?
– Jag åker dit tre till fyra gånger i veckan, varje resa tar två och en halv till tre timmar beroende på hur mycket snö som ligger på vägen. Så det blir en del tid i bilen och inget annat än innebandy.

Det ena A-laget spelar i fjärde-divisionen, det andra i högsta serien. Är det inte svårt att träna lag i så olika divisioner?
– Skillnaderna är enorma, men det är inte svårt – det är utvecklande. Till 99 procent använder jag samma övningar för båda lagen.

Du sticker ut utseendemässigt och står bland annat i båset med solglasögon i olika färger!
– Haha, för mig är det ingen stor sak. Jag är sådan. Jag är 49 år och har hållit på med innebandy i 30 år. När den först kom så spelades den med plastpuckar och jag fick en puck rakt i ögat som förstörde en nerv. Så jag ser inget på det ögat. Jag har alltid problem med ögat och måste skydda det med olika färger på solglasögonen beroende på ljus.

Vad skiljer dig från andra tränare?
– Jag är inte en typisk sport- eller innebandycoach. Jag har distans, jag är aldrig nervös, jag är tyst av mig och ger förtroende för spelarna. Om spelarna litar på dig är de beredda att ge mer. Jag diskuterar aldrig med domarna heller. Spelarna måste böta om de får utvisning för snack. Många gånger när jag står i båset så ställer jag mig själv frågan: ”Vad gör jag här?”

Okej… men motivera gärna varför du då är tränare?
– Att samla en grupp och få den att prestera så bra som möjligt fascinerar mig. Ett lag är ett pussel, och spelarna pusselbitar.