Långläsning: Danne Bron Sundbom

Han är en djup människa med ett kaxigt yttre. Danne Bron-Sundbom tvekar inte att säga vad han tycker och har därför blivit innebandyns största profil. Möt honom i en stor intervju om hoten, känslor och framtiden.

Här ser du en 32-årig man med ett så brett register att Mikael Persbrandt skulle bli avundsjuk. Vi känner honom som innebandyspelare, poet, pojkbandsfantast, krönikör, dvd-samlare, bloggare, pedant, citatmaskin och numera även landslagsspelare.

Som ung pojkvasker var han dominant i Tullinges framgångsrika 78-lag. Han sågs som kaxig ungtupp i Fornudden i slutet av 90-talet och kan även räkna in sejourer (av varierad längd) i Hammarby, schweiziska Basel, Råsunda, Balrog (nåja), Haninge och Caperiotäby.

   Som talang var han en teknisk och målfarlig forward. Nu har Danne Bron-Sundbom växt upp till innebandyns största stjärna tack vare attityd, glimt och sitt annorlunda sätt att vara.

   Hans fysiska och, för motståndarna, jobbiga sätt att spela skapar känslor. Antingen så hatar du eller älskar honom!
  

Varför tycker så många så mycket om Danne Bron-Sundbom?
– Ja, du. Det är ganska roligt det där. Det kom fram en snubbe på SM-finalens efterfest och sa: ”Helt otroligt, det finns ingen spelare som berör så mycket som du.” Jag tror det är själva grejen, jag berör!

Jo, men varför berör du?
– Charmen är väl att jag gillar att sticka ut, jag gillar att stå i centrum. Sådana personer tycker man alltid något om. Jag bryr mig inte heller om vad folk tycker. Personligen gillar jag människor som kan bjuda på sig själva. För jag bjuder fruktansvärt mycket på mig själv.

Alla är inte riktigt som du?
– Nej just det. Människan är inte så generellt men jag trivs bäst så. Jag tror det handlar om att jag inte tar mig själv på för stort allvar. Klart att man måste vara seriös på jobbet och så men jag trivs som bäst när jag kan skratta, skoja och bjuda på mig själv. På planen har jag en annan roll då jag vill vinna, ögonen glöder och jag är inne i spelet.

Det kanske sticker lite i ögonen på folk att du gör som mot AIK när du sprang fram till AIK-klacken efter ett mål och jublade mot dem!
– Jag har gjort mycket dumt men det är inte min mening att ställa mig och håna AIK. Ärligt, jag kommer inte ens ihåg att jag gjort det. I sånt fall är det en ren impulsreflex. Jag menar att jag är sån som person, det bara blir. Jag pratade lite med några Barlogspelare som garvade åt att jag efter ett mål i tredje kvartsfinalen mot dem vinkat ”hej då” som att de åkte ur slutspelet. Det kommer jag inte heller ihåg.

Berätta om din relation till innebandyn!
– Under hela mitt liv har jag knappt öppnat en skolbok. All tid har gått åt att idrotta. När jag gick på högstadiet och gymnasiet kunde en helg se ut så att jag gick jag upp tidigt på lördagen och spelade match med 78:orna. På eftermiddagen var det AJ-match och på söndagen åkte jag ut till en hall och dömde hela dagen. Innebandy var det enda jag gjorde.

Du är fruktansvärt het när du spelar. Vad är det värsta du gjort på planen?
– Det var på AJ-nivå mot Balrog och domare var Täbytränarna Magnus Jäderlund och Kari Karke. Vi hade mött Balrog en vecka tidigare och spöat skiten ur dem. Nu var det slutspel och den här matchen spårade ur. Domarna släppte på spelet, vi fick stryk och klarade inte av det. Jag lackade ur fullständigt och sprang ner Kari som föll som en fura. Jag rammade honom och blev avstängd tre månader.

Du rammade honom? Det låter grovt!
– Det låter värre än det var men det brann till hos mig. Jag bröstade till honom och han föll till marken. Vi har garvat åt det där efteråt. Men efter matchen var det inte så kul. Jag hade ett matchstraff hängande över mig och vi förlorade. Det är den sjukaste matchen jag spelat. Märkligt nog fick jag varken spela eller döma när jag var avstängd. Men det stärkte mig. Redan då kom jag till ett vägskäl. Jag tänkte till. Är det så här jag vill ha det?

Mitt under brinnande semifinalserie mot AIK kom du hem till din lägenhet och möttes av upptejpade artiklar på portdörren. Hur var det?
– Att bli blir hotad är en baksida med att sticka ut. Det är en sak att andra inte tycker om en. Det är helt okej. Om du sticker ut får du tåla att höra hur dålig du är. Jag är en rak människa och gillar rak kommunikation. Det här var något annat, det här var extremt och självklart inte kul.

Har du blivit hotad förut?
– Nej, inte på det här sättet. Men du kan såra människor på olika sätt. I Haninge sårade jag Kenta när jag lämnade dem under säsongen. Det finns olika nivåer på allt. Du kan vara tyst som en mus och då riskerar du inte att såra någon, men det är inte jag. Nu kommer jag alltid i blickfånget. Jag får sällan uppskattning för att jag är snäll utanför banan, snarare för vad jag gör på planen. Folk, jag inte pratat med på ett år, hör inte direkt av sig och berömmer mig för att jag är grymt bra på att källsortera. Utan snarare när jag gjort fyra mål mot AIK.

Du fick ditt erkännande som spelare väldigt sent?
– Kan man väl säga. När jag spelade i Råsunda 2003/04 vann jag poängligan för backar med 16 lag i högsta serien. Jag tog enormt ansvar i ett nederlagstippat lag som sånär klarade sig kvar. Det hade gått väldigt bra. Jag gick omkring och trodde att jag var nära landslaget när jag sprang på förbundskapten Peter Kokocha på vår gemensamma ICA-butik. Vi hejade på varandra och han frågade om jag fortfarande spelade litegrann. Han visste alltså inte ens att jag spelade i högsta serien. Senare har jag påmint honom om det där men han vill inte ens kännas vid det.

Hur är kombinationen att ha stort ego och spela innebandy?
– Det är urtypen för svensk innebandy att inte ha det. Man ska smälta in i gruppen, en spelare som sticker ut är alltid lite mer besvärlig. Jag vet att det är svårt att stoppa in mig i en grupp för jag tar plats var du än stoppar mig. Jag kommer alltid att väcka anstöt och beröra. Men det är för många som bara sitter i ett hörn och håller tyst.

Är det för få i landslaget som sticker ut?
– Oavsett om vi pratar landslag eller klubblag kan jag ibland bli förvånad att det finns så många spelare som bara sitter där i ett hörn. ”Bjud på dig själv. Säg något, gör något.”

Vilken är Danne Bron-Sundboms viktigaste egenskap på planen?
– Det är arbetsinsatsen. Hjärtat. Jag ger aldrig upp. Och i motgång växer jag. Lite som draken lyfter jag i motvind. När vi vinner mot Falun med 10–0 kan  jag gå därifrån utan att ens synts och det är knappt jag tycker det är kul. Men när vi ligger under med 0–4 – då tycker jag det är som roligast. Då kan jag köra in ett berg för att vända matchen. Jag går liksom in i mig själv och släpper allt.

Med alla rubriker och ditt sätt att vara sätter du en del press på dig själv va?
– Jag tror jag gillar att sätta press på mig själv. Det är något annat än den långa, sega innebandylunken. Det händer något och då presterar jag. Som straffen i Finnkampen 2009. Det var min landslagsdebut. Kent Göransson sa: ”Gör något kul – få igång publiken”. Då gick jag ut och gjorde en stretch-straff, och jag satte den. Jag trivs när jag får den där pressen på mig. Men det är klart, när man sticker ut i en intervju och sedan får hotbrev i brevlådan, samtal på nätterna och de tapetserar porten med kopior på intervjun. Då börjar jag undra om det kanske är dags för mediatystnad.

Skulle du klara av det?
– Absolut, utan problem. Jag klarar av allt jag tar mig för. Inget snack. Frågan är vad jag skulle tjäna på det. Det är väl bara lite det att jag kände under slutspelet att det blev för mycket och för jobbigt.

Vad tjänar du som en av sportens stora stjärnor i Caperiotäby?
– Frågan är om jag inte går back. Det är egentligen bedrövligt. Jag tjänar i princip inget. Visserligen har jag sponsor-kontrakt, en ekonomisk ersättning, men när det gäller klubblaget får jag ersättning som inte ens når upp till lönen jag missar när jag måste ta ledigt. Det blir några tusenlappar i månaden. Det pratas inte så mycket kontrakt bland spelare och så och ska jag vara ärlig tycker jag inte det är så intressant vad andra tjänar.

Men skulle inte du kunna tjäna mer om du förhandlade bättre?
– Jag är nog realist och vet vad det handlar om. Det finns säkert föreningar, de som har 2 000 på läktarna eller de med stora sponsorer i ryggen, som får in lite pengar. Men jag spelar i ett Stockholms-lag som har 500 på läktaren. Visst, vi har en sponsor men det är inte Hugo Stenbeck-pengar direkt. Jag spelar inte innebandy för att tjäna pengar, men fan vad jag önskar att det vore så.

Varför spelar du innebandy?
– Jag följde med pappa när han tränade innebandy och satt där i ett hörn vid ribbstolarna och tittade. Jag luktade på plast från att jag var ett år. Jag ser det som att jag fått uppleva sjukt många roliga saker och människor. Det är inte alltid en dans på rosor men oj vad kul jag haft.

Du älskar innebandyn, vad har du gjort för att komma sporten så nära som möjligt?
– Under åren har jag spelat, tränat, dömt. Allt. När jag var 19 år började jag jobba på Stockholms Innebandyförbund. Men först gjorde jag lumpen och jag var tvungen att ta mig därifrån. Jag gick upp till plutonchefen och sa att jag hade bättre saker för mig än att vakta eldstaden. Det var svårt att komma ifrån lumpen på den tiden och jag minns att jag fick gråta ut för att lyckas. Det enda vapnet jag ville ha i handen var en innebandyklubba.

Vad gjorde du på Stockholms Innebandyförbund?
– Jag var under ett år spindeln i nätet för projektet ”Vi lirar schysst.” Det var lite roligt med tanke på vem jag var då och hur jag sågs av andra. Jag var definitivt inte omtyckt.

Du började även som domare rätt tidigt, hur var det?
– Jag var fruktansvärt het när jag dömde. Jag började när jag var 15 år och fick ta herrfemman och herrsexan bland annat. Gubbarna hade ingen respekt och jag viftade med korten för att försvara mig. Det är en jädra skillnad nu då jag är tvärtom. Jag har samlat på mig erfarenhet. Men vissa matcher var heta, jag dömde Råsundas 80-lag med Täbyprofilerna Manne Walldén och Johan Edlund när de mötte Aspudden. Lagen kallade varandra både det ena eller andra och till slut sopade varenda spelare på varandra.

Skulle du kunna döma i superligan?
– Jag har bättre förutsättningar än andra eftersom jag dömt i 15 år och spelat i superligan. Jag har dömt högsta Stockholmsserien (division III) och vet hur det fungerar.

Varför har du bytt namn från Daniel Sundbom till Danne Bron-Sundbom?
– Förhoppningsvis får jag barn efter karriären och då skulle jag aldrig kunna döpa min son till Magnus. Det är för mainstream för mig. Jag föddes som Daniel men den ende som kallat mig för det är min mor. För mig föll det naturligt att byta namn till Danne. Alla jag kände kallade mig för det och hur många heter det? Det är åtta år sedan jag bytte namn nu, än idag tror folk på myndigheter, banker och sånt att jag heter Daniel.

Okej, inte Magnus alltså, men vad skulle du döpa dina barn till?
– Jag ska kolla, jag har några namn upprivna i min filofax. Shane är väldigt fint. Story, också. Ett annat namn jag gillar är Underbarast, på en tjej tror jag.

Efternamnet Bron då? Det namnet vet jag betyder mycket för dig!
– Bron är holländskt och det tog jag för att hedra min mormor som gick bort i cancer. Hon betydde mycket för mig.

Hur länge håller du på?
– Jag ska lira till jag är 33 som mitt tröjnummer. Haha. Ärligt så tror jag att jag är nära max nu. Tänk på all kraft och stryk min kropp tagit. En tid kallades innebandyn för kärringsport men det är långt ifrån verkligheten nu. Får jag vara skadefri och har samma drivkraft kör jag på. Det skulle inte funka för min kropp är att vara ifrån innebandyn och sen komma tillbaka.

Vad gör du när du spelat din sista elitmatch?
– Det finns saker som jag vill göra som jag inte kan göra som elitspelare. Jag har till exempel aldrig varit i Thailand, det skulle vara skönt att dra dit tre veckor en vinter utan att ha alla resultatsidor på nätet till hands hela tiden. Jag vill göra saker som jag fått försaka. Klart det finns spelare som åkt till Thailand under säsong men för mig är det oseriöst men jag har ändå respekt för individerna.

Du nämnde att du sårade Kenta Sjögren!
– Haninge hade inte åkt ur elitserien om jag varit kvar, det är jag medveten om. Men den kärlek som Kenta hade för Haninge delade inte jag. Jag lämnade Råsunda för att Mika Packalén ville att jag skulle spela libro i Balrog och det nya spelsystem han och Thomas Brottman införde där. När jag kom till Balrog var ekonomin körd i botten. Spelare hade inte fått pengar och jag kom till ett spelarmöte där folk kastade skit på varandra, det var inget kul. Jag förstod att jag inte skulle få det jag var lovad och spelarna ville inte spela det spelsystemet som jag kommit för att spela.

- Det blev naturligt att säga tack och hej. Haninge var mitt alternativ just då, det var inte så mycket snack. Jag har aldrig rädd testa mina vingar men när det inte fungerade där gick jag tillbaka till ”Zunda”.