Kim Nilsson: "Jag längtar till VM"

Kim Nilsson är idag en av innebandyns största stjärna och tillhör den första generationen som haft innebandy som förstasport. Om ett par veckor är han gjuten i det landslag som ska vinna VM-guld i Helsingfors. – Jag längtar redan till att få spela VM. Det kan bli mitt första VM och lär bli hur kul som helst. Det är det största man kan spela som innebandyspelare och vi kommer att vinna, säger Kim Nilsson till Innebandymagazinet.se

Kim har gått hela vägen. Från ungdomsinnebandyn, genom de stora turneringarna, vunnit de olika svenska mästerskapen, tagit hem poängligan och seriesegern i division I, blivit årets rookie, nått landslaget och toppen av superligan. 

   Allt började med att han som sexåring testade på sporten hemma på Öland och blev fast. Sedan något år tidigare spelade han redan fotboll. 
   – Det blev innebandy på vinterhalvåret och fotboll på sommarhalvåret. Men innebandyn levde även under fotbollssäsongen.

   – Jag minns att han var lite längre än alla redan då. Han var en bollbegåvning, inget snack. Och jag hade hört om honom redan innan första träningen. Familjen var idrottsmänniskor, snacket gick, säger Magnus Gustafsson.
   När inlines kom byggde Kim och polarna från innebandylaget egna mål och körde streethockey-turneringar ute på gatan. Fyra, fem lag med gruppspel, semifinaler och final. De turneringarna rev upp ordentliga känslor. 
   – Jag hatade att förlora och tror man ska göra det för att lyckas. Vi döpte oss till olika NHL-lag och jag var oftast Colorado eftersom jag såg upp till ”Foppa”. Då visades inte speciellt mycket innebandy på TV och det fanns inget elitlag i närheten, det var hockeyprofiler man fick plocka upp som idoler. 
  
Det unika med Kim är att han lyckas kombinera sin storlek och räckvidd med fart och snabbhet. Tekniken är dessutom briljant. Ja, du hör ju själv, hela paketet gör honom komplett. Sedan första säsongen (2008/09) i AIK har Kim gått upp fem kilo. Det märks genom att han lekande lätt kan flytta på motståndare, och han har inte tappat i snabbhet för det.
   – Jag har medvetet gått upp och det är inte kilon till stranden, ler han.

   – Jag har inte lagt fokus på biceps, triceps och sånt utan valt att bättra på bål och allmän styrka. Vi hade en friidrottstränare i Färjestaden, Arne, som hjälpt mig en del. 
  
Fysiken har inte nallat på den redan bländande tekniken. Han kan göra mycket med bollen bara med en hand. 
   – Teknik handlar om att älska att se en boll. Ser jag en boll ligga där på gräsmattan går jag dit och så ligger den inte kvar längre. Samma sak om det står en innebandyklubba i närheten, då rycker det i armen, berättar Kim.
  
Tillsammans med grannen och bästa kompisen Jimmie Nilsson var det oftast bollrelaterade lekar även när det inte handlade om träning.
   – Det är när man är barn som man lär sig och övar upp tekniken. Jag tog bollen tidigare än alla andra och avslutade sist. Ofta när jag och Jimmie hängde ihop satt han och räknade hur många jag kunde trixa till. Jag kunde hålla på i tre timmar och komma upp i 5 000. Lite av min framgång har jag honom att tacka. Oftast, nio av tio gånger, när vi spelade på gatan var han målvakt. 

   I familjens hus fanns också finfina förutsättningar för det blev nämligen
mycket spel inomhus. 
   – Jag hade mitt rum på vinden där vi ställde upp ett mål och körde. Det dunkade på rätt bra ner till soffan där mamma och pappa satt. Vi bar till och med ner möbler till nedervåningen för att få mer yta. 

   Tekniken har gjort att Kim alltid är ett hot för motståndarna. Plötsligt blixtrar han till och snurrar upp en back på
läktaren. Och han är stark på små ytor.
   – Småmål är och har alltid varit det bästa jag vet. Det har jag nytta av nu i matchsituationer i vissa lägen. Jag försöker göra grejer när motståndaren inte anar det, en dragning eller fint. Man ska inte se på mig innan vad jag ska göra. Allting sitter i huvudet och måste gå fort. 

   – När jag var yngre ville jag alltid göra en dragning extra eller slå två tunnlar istället för en. Men jag förstod snabbt att vill jag bli något måste jag ta bort det, nu räcker det med en dragning. Men det är viktigt att bjuda på sig själv också. Du får inte ta bort farten och snabbheten, som att springa förbi motståndare, det ska vara roligt att kolla på innebandy.