https://static-cdn.esmg.se/4/images/Johan Fredriksson_5_11.jpg
Opinion

Värva Gudrun Schyman

ANNONS

I Svenska Innebandyförbundet finns en del starka krafter som de sista åren arbetat för att skapa lika goda förutsättningar för både damer och herrar. Intentionerna har varit goda men starka...

I Svenska Innebandyförbundet finns en del starka krafter som de sista åren arbetat för att skapa lika goda förutsättningar för både damer och herrar. Intentionerna har varit goda men starka traditioner och överdriven försiktighet har inte gett den framgång som behövs. Rädslan för att våga utmana det rådande systemet gör att förändringstakten sker i myrsteg.

När man resonerar om herrarnas verksamhet finns ingen tveksamhet och det är lätt att finna engagemang. Man kastade sig exempelvis huvudstupa in i samarbetet med TV4 och skapade ett helt nytt koncept. Besluten togs snabbt och framtidstron basunerades kaxigt ut i idrotts-Sverige.

Så fort man någonstans diskuterar damernas verksamhet sjunker blicken och man pratar om att skynda långsamt. Herrarnas verksamhet ska vara handlingskraftig och visas upp, damernas utveckling ska ske långsiktigt i kommittéer som träffas i ljudisolerade konferensrum.

För att skapa en genomgående och kraftfull förändring av detta måste damerna även erövra inflytande över symbolfrågorna och det offentliga rummet. Ett gammalt men ack så viktigt exempel är det faktum att man utan större reflektion gjorde en tydlig markering när man valde att benämna herrarnas och damernas högsta serie med olika namn. Herrarna benämndes med det nya ordet Superligan och damerna behöll namnet Elitserien. Denna uppdelning av olika namn på herrarnas och damernas högsta serier har i stort sett bara gjorts inom ishockeyn och utebandyn, två idrotter där man inte gjort sig särskilt kända för att lyckas bra med att lyfta damsektionerna.

Visst fortsätter den dagliga verksamheten på samma sätt oavsett om man valt att ha olika namn på de högsta serierna, men detta är ett tydligt exempel på att det är lätt att tappa bort viktiga symbolfrågor utan diskussion. Det finns säkert en god intention när man sitter och skriver handlingsplaner och andra dokument men man måste förstå att även dessa symbolfrågor är viktiga.

Det är lätt att peka på damernas verksamhet i jämförelse med herrarnas i ett negativt perspektiv. Det hävdas att tjejerna lägger av för tidigt, tränar för dåligt och satsar halvhjärtat. Varför vågar ingen lyfta fram de positiva delarna i ett jämförande perspektiv. Exempelvis damlandslaget har de sista åren med stor framgång tydligt styrt upp sin verksamhet med en offensiv spelidé och en kravprofil på spelarna där det gäller fysisk status och ambitionsnivå.

På herrsidan har man inte alls kommit lika långt och spelare sitter hemma i TV-sofforna och äter chips under mellanåren för att sedan glida in till VM-slutspelen. Hur ofta har vi hört de så kallade innebandyexperterna sticka ut hakan offentligt och säga detta, eller kan man tro att de är rädd för att trampa herretablissemanget på tårna?

Om det är damernas verksamhet som varit sämre hör man snabbt att detta är en orsak att inte sända dammatcher eller i än större omfattning fördela pengar orättvist. Även om de flesta har förstånd nog att inte säga sådant när kameran är påslagen så är det åsikter som detta som lätt kommer fram i kulisserna.

Problemet är att de som syns och hörs ofta kan väldigt lite om damernas verksamhet.
När en viktig dammatch ska tv-sändas eller det är dags för ett mästerskap är det mer regel än undantag att de så kallade experterna panikartat ringer runt för att åtminstone få veta vilka tjejer som spelar på vilka positioner. Att man då automatiskt behandlar damernas elitverksamhet utan större kunskap blir därför helt naturligt.

På samma sätt kan man diskutera om det är lämpligt att kalla in Rune Engström som expertkommentator till damlandslagets World Challenge? Denna person uttalade sig för några år sedan i TV att han bland annat ansåg att kvinnorna ska träna damlag och att männen ska träna herrlag. Oavsett om man tycker sig vilja skapa debatt eller inte så måste man helt klart se att detta är en åsikt som kan hänvisas till tidigt 1900-tal. Engström har säkert sett några dammatcher de senaste åren men jag kan omöjligt tro att man ansträngt sig särskilt mycket om man inte kan hitta någon mer lämplig och erfaren person att fungera som expertkommentator för damlandskamperna.

Det hör snarare till regel än undantag att våra företrädare och experter i styrelser och i media har en bakgrund inom herrarnas elitverksamhet. På samma sätt som man tidigare skyllt kvinnors bristande intresse som huvudorsaken till att bolagsstyrelser i olika företag saknar jämn könsfördelning så hör man samma diskussioner inom vår sport. När man i näringslivet och politiken börjat leta aktivt har man börjat närma sig en utjämning. Nog borde det på samma sätt gå att hitta fler personer som har erfarenhet av damernas elitverksamhet. Om man bara lyfter blicken så ser man att det finns mer än bara herrelit.

För en genomgripande förändring med målet att ge tjejer och killar samma förutsättningar i vår idrott måste man alltså ta plats. Kanske skulle Gudrun Schyman vara en lämplig kandidat till Svenska Innebandyförbundets styrelse, då skulle det nog bli fart i korridorerna. Sedan skulle det nog inte skada att våga mer än någon enstaka gång sätta en tjej som bisittare i kommentatorshytten. Vågar vi till och med leka med tanken att en tjej kan kommentera en herrmatch i TV?
Den här artikeln handlar om: