Tränarens bästa vän är den tänkande spelaren

Det finns två ytterligheter bland coacherna, den stillsamma och den högljudde coachen. Ofta rankas den stillsamma coachen som en sämre coach, för att utåt ser det inte ut som om...

Det finns två ytterligheter bland coacherna, den stillsamma och den högljudde coachen. Ofta rankas den stillsamma coachen som en sämre coach, för att utåt ser det inte ut som om han gör speciellt mycket, man säger att han/hon ”coachar inte”. Varpå den högljudde ofta får epitetet ”bra coach”.

En av Sveriges bästa coacher genom tiderna måste vara handbollens Bengt Johansson. ”Bengan boys” vann mästerskap efter mästerskap och på sidan stod Bengan själv och mös under timeouterna, samtidigt som hans spelare pratade. Det är här jag känner att jag är något på spåren. Bengan skulle enligt definitionen ovan (väldigt svartvit definition) inte vara en bra coach. Han coachar ju inte sina spelare, det gör de ju själva!

Jag själv har nog aldrig gått så långt, men jag tror att min filosofi ligger åt det hållet. Jag tror nämligen på att förbereda spelare så bra som man bara kan inför matcherna och under träningarna bygga på spelares kvaliteter så att de får en ännu större verktygslåda att använda under matchen. Naturligtvis så ska man som coach hjälpa till att lösa situationer och ge tips, men just utbildningen av den individuella spelaren och utvecklingen mot att bli sin egen coach gynnar både laget och spelaren.

För att belysa min tes tänkte jag berätta en historia om en lärare på Gymnastik- och lärarhögskolan (GIH). Under 70- och 80-talet gick många av Sveriges mest framgångsrika idrottsledare på GIH, bland annat Bengt Johansson, Lars Lagerbäck, Tord Grip, Tommy Söderberg, Pär Mårts, Pia Sundhage, Hans ”Virus” Lindberg, Erik Hamrén, Anders Gärderud och många många fler. På denna skola undervisades de av Roland Mattson, en person som Tommy Söderberg kallar för ”min största inspirationskälla”.

I sportmagasinet (2008) finns två belysande historier om Roland Mattson. Den ena handlar om när han som coach spelade en Europacupsemifinal, han gapade och for omkring som en galning ute vid bänken och talade om hur de skulle spela. Då klev en av de mer meriterade spelarna fram till honom och sa: ”Sätt dig på bänken någonstans jävligt långt bort så tar vi hand om det här”, varpå spelaren gick ut på banan och tog egna initiativ och vände på matchen. ”Javafan, jag kan ju inte bara hålla på och springa dina jävla stigar hela tiden. Jag måste ju få utvecklas också”. Med denna historia vill Mattson belysa det faktum att sanningen lika gärna kan komma underifrån som uppifrån och att det är grundläggande för en framgångsrik ledare.

Numera är Mattson över 80 år, men han håller fortfarande på med idrott och tränar Brommapojkarnas P92 lag. Från en träning berättar Mattson följande till sportmagasinet:
”Så vi började spela och det kom till ett läge där jag tyckte att en kille höll bollen alldeles för länge. Jag blåste, pekade på en öppen yta och sa: Nu tycker jag att du ska spela bollen dit. Och han svarade på bruten svenska: Nej det tycker inte jag. Nähä, vad tycker du då? Jag tycker att jag först ska springa dit, sedan spela bollen dit och sedan få tillbaka bollen där. Och jag bara … FAN, det är ju alldeles rätt. Det jag förslog var ju bara en passiv blindboll, men det han försökte gör … det var ju något utvecklande. Det var något som förde spelet framåt.”

Den bästa spelaren du som tränare kan få är den tänkande spelaren, för då vet du att spelaren kommer att lära sig av såväl motgångar som medgångar. Spelaren kommer också själv att ta ett större ansvar för sin utveckling.

Så ser du en tränare/coach som verkar tillbakadragen, var inte för snabb med sågen, bakom kulisserna kanske annat sker. Det är väl också så att en ”skrikcoach” oftast funkar bra en kortare period, men till slut så slutar man lyssna … för det låter ju likadant.

I slutändan var nog inte Italiens premiärminister och ägare av AC Milan, Silvio Berlusconi, så snett ute. ”Om du vill vinna titlar så ska du se till att värva de bästa spelarna och en tränare som förstör dem så lite som möjligt” Eller som hockeystjärnan Jaromir Jagr uttryckte det: ”Don’t mind the coach, just pass me the puck as usuall”