Tränare kommer och tränare går…

På kort tid har två tränare fått lämna sina uppdrag. Det handlar inte om ishockey utan det är faktiskt innebandyns superliga det gäller. Det är en enorm skillnad på att...

På kort tid har två tränare fått lämna sina uppdrag. Det handlar inte om ishockey utan det är faktiskt innebandyns superliga det gäller.

Det är en enorm skillnad på att sparka en fotbolls- eller ishockeytränare, mot vad det är att sparka en innebandytränare 2009.

I lagsporterna fotboll och ishockey är dessa herrar välbetalda proffs, inplockade för att leda klubbens A-lag. Alla vet att tränarna gör ett gästspel på ett till fyra år i klubben och sedan kommer det en ny tränare och tar vid där den andra slutade, med en heltidslön.

I innebandy är det inte alls så. Här är ofta tränarna en av klubbens stora eldsjälar på ett eller annat sätt. Ta Urban Karlsson i Dalen, ta Magnus Järderlund i Caperio/Täby, ta Johan Ivarsson i Mullsjö, Patrik Eklund i Umeå City, ta Stefan Lindgren i Västerås. Det finns hur många exempel som helst att ösa ur. Magnus Gustafsson, som förra året fick se sitt Färjestaden gästspela i superligan, är ytterligare ett exempel på en tränare som betyder oerhört mycket för hela sin förening. Bruno Lundberg, som har hjärtat fast förankrat i sitt Balrog, är ett annat.

Det är inte så enkelt att bara ta och sparka sin tränare i innebandy. Eftersom att man samtidigt sparkar en av klubbens viktigaste eldsjälar kan hela elitsatsningen, på ett eller annat sätt, äventyras. Framför allt i de klubbar som inte har hundra man bakom varje post i föreningen att plocka av. Och vilka klubbar har det?

Samtidigt kan jag förstå styrelserna, de vill agera, visa handlingskraft precis som fotbolls- och ishockeyklubbarna. Det är inte lätt beslut som de förtroendevalda ställs inför. Kortsiktigt KAN det bli en effekt, långsiktigt har de ingen aning om vad som händer.

Det är inget lätt val!