Så går det till kring kontrakten

Mats Forslund konstaterade att tränarna vill synas och höras. Jag tycker att den nya generationen spelare är värre. Det finns många skräckhistorier om spelare som har gått ut på krogen...

Mats Forslund konstaterade att tränarna vill synas och höras. Jag tycker att den nya generationen spelare är värre. Det finns många skräckhistorier om spelare som har gått ut på krogen och skrutit om vilka bra avtal de skrivit med en viss förening eller klubbtillverkare. Ett pinsamt förfarande och dessvärre är det så utvecklingen ser ut.

För många spelare vill synas och väljer inte längre förening efter det sportsliga. Det handlar istället om var du får det mest lukrativa kontraktet. Under min tid i Fornudden på 90-talet kunde vi sitta på McDonalds i Nacka fram till 23.30. Spelare stack hem till Väsby för att sedan kliva upp att jobba vid 6.30. På kvällen var de återigen i Nacka Sporthall utan ersättning. Då lockade gubbsen mer än dokusåpan på TV.

Allting verkar gå att sälja nuförtiden. Förändras inte attityden hos våra unga spelare kommer det snart att dyka upp ”liten söt kille söker klubbleverantör och förening” på Blocket. Spelare kan låta sportchefer få lägga ner 100-tals timmar på att skaffa förutsättningar för spelaren, som i sin tur tackar nej. Det enda han ville var att se kontraktet. Vad får han ut av det? Ett kvitto på vad han är värd och en besviken klubb. Klart de ska ha deg för era trollkonster på plan men sätt det inte i centrum.

En annan mycket oroväckande tendens är att spelarna inte förstår att även de har skyldigheter. Ett kontrakt är ett kontrakt och det fullföljer man. Jag ska erkänna att jag också krävt högre ersättning under ett pågående kontrakt. Så här i efterhand skäms jag. Det var makalöst att ta upp förhandlingen bara för att bensinpriset steg med 1,50. Nu har även den svenska avundsjukan smugit sig in i innebandyn. ”Får han så mycket, varför får inte jag det?” Så resonerar spelare vid förhandlingsbordet och inte sällan tar de hjälp av någon alltför engagerad förälder. Pinsamt är ordet. Anledningen till denna totala förändring verkar vara nyheten om att det finns pengar inom innebandyn. Det har blivit som en prestige att det är där man bedöms. Efter summan som står på pappret och på hur många affischer du syns med din klubbtillverkare. Kul men inte ett dugg imponerande.

Det finns också många föreningar som inte vet hur man behandlar sina kontrakterade spelare. Professionalismen är mindre bra på vissa håll. Min senaste klubb Storvreta har förutsättningarna att kunna mäta sig med etablerade fotbollsklubbar organisatoriskt, men resurserna måste förvaltas bättre. De måste följa den plan de satt upp för det ingjuter förtroende hos deras samarbetspartners. Nu har de föryngrat och plötsligt ändrat bana. Det är mediokra spelare de plockat in. Det är inte bra spelare som kan bli bäst.

Jag fick under ett frukostmöte med Stefan Forsman i slutet av maj, två månader efter slutspelssortin, veta att jag inte fick förnyat förtroende i Storvreta. Ett givande samtal, men jag kunde konstatera att det måste ha slagit totalslint i huvudet på både han och sportkommittén. Att göra sig av med bra lagspelare för att ersätta med ingenting gjorde mig chockad. Här anser jag att sportchefen har ett stort ansvar. Det är han som ska meddela de obekväma besluten, att spelare inte får fortsätta. Ju tidigare, desto bättre. Det är lägenheter som måste sägas upp, nytt arbete som måste hittas. I Storvreta skulle jag ha fått informationen i februari men kanske var sportchefen inte modig nog. I de klubbar jag har varit har sportchef mer varit en titel än ett jobb.